Det handlar om empati och ödmjukhet även för män

ALFAHANNAR. “Jag ser hur inga grepp är förbjudna, inga ord för hårda i kampen för att trumfa igenom sin egen åsikt och stå som segrare i debatten, i politiken eller på skolgården”, skriver Peder Palmstierna i debatten om mansidealet.

Lars Thulin går i engagerat svaromål mot min text om alfahannens död. Jag tackar för detta tillfälle att förtydliga min ståndpunkt och hoppas att mitt svar skall lugna honom och övriga som kan tänkas ha över- och misstolkat det jag skrev.

Thulin skriver att jag “förhoppningsvis bildlikt” ställer upp på att genomföra ”utrotningen”. Detta trodde jag att jag hade skrivit med all önskvärd tydlighet. Om bilden av schavotten blev för magstark och tolkades bokstavligt beklagar jag detta – den var ett utslag av mina egna känslor inför alfahannens förtryckarmetoder. Jag använde både schavott och alfahanne som bild, givetvis utan tanke på någondera som fysisk, tvärtom avråder jag i min text uttryckligen från detta (“Det är ingen metod jag rekommenderar för människor.”)

“Alfahannen som manligt ideal”, exakt så löd mina ord om vad det var jag önskade till “schavotten”. Med ideal avser jag en idé om vad som är mänskligt eftersträvansvärt. Med alfahannen som manligt ideal menar jag alltså idén om att en man bäst bevisar sin manlighet genom alfahannebeteende, med andra ord genom att dominera och trycka ner andra individer. Detta är kärnan i den definition av alfahanne som Thulin efterlyser och som jag här erbjuder i klartext: en som befäster sin ledarposition genom att trakassera de svagare. Som, vilket även Thulin själv skriver, tar sig makt och agerar själviskt utan hänsyn till konsekvenserna.

Att förändra ett ideal går enligt min mening inte att genomföra på andra sätt än genom att verka kulturellt och lyfta fram ett annat ideal. Jag förordar varken mental omprogrammering, kirurgi eller kemiska substanser och förstår ärligt talat inte vad i det jag skriver som har givit Thulin det intrycket. Använder man sådana metoder kanske man kan förändra beteenden, men knappast ideal. Vill man alltså utrota egenskaper (vilket Thulin av någon anledning tycks tro att jag förordar) och därtill saknar skrupler så kanske metoderna lockar. Men jag vill, som jag hoppas framgår vid det här laget, inte utrota egenskaper utan lyfta fram ett mer konstruktivt manligt ideal och motverka ett destruktivt sådant.

Thulin skriver vidare att alla i ett jämställt samhälle måste få utveckla sina egenskaper “så länge inga andra skadas”. Jag håller helt med och det är just därför jag menar att alfa-idealet aktivt bör motverkas, eftersom det innebär hyllandet av egenskapen/beteendet att trycka ner andra för sin egen upphöjelse. Är detta inte skadligt för andra? Deltahannarna som levde under typiska alfahannar hade i studien förhöjda nivåer av stresshormon. Kronisk stress är skadligt. Talar inte detta sitt tydliga språk?

Observera att de hannar som tog över efter de avlidna alfahannarna i Kenya bildade en ny hierarki. Men i och med att de inte uppvisade det typiska alfahannebeteendet att sparka nedåt, så blev livet lättare för dem som förblev lägre i hierarkin. Avsaknad av klassiska alfahannar betyder alltså inte att det skulle saknas ledarfigurer i flocken. Bara att ledarna – de nya de facto alfahannarna – uppträder med tolerans snarare än med typiskt alfahannebeteende.

De positiva egenskaper som Thulin tillskriver alfahannarna – starka, egensinniga, oförvägna och med gott självförtroende – ser jag inte som begränsade till alfahannar. Man kan ha samma egenskaper utan att för den skull ta sig uppåt genom att sparka nedåt. Möjligen har de starka manliga egon som historien hyllar varit skickligare på att ta åt sig äran för egna och gemensamma bedrifter än både kvinnor och deltahannar. Att Beethovens skaparkraft skulle vara avhängig en förmåga att förtrycka de svagare för att bevara sin egen status tvivlar jag däremot starkt på, och det var nog inte så Thulin egentligen menade.

Jag tvivlar också på att uppgiften att vakta grottöppningen var något som var reserverat för alfahannar och undrar vad Thulin baserar detta på för källa. Om man vill spekulera kan det lika gärna ha varit ett straff, som alfahannarna utmätte åt deltahannarna som ett led i det hierarkiska förtrycket. I strid mot inkräktare och rovdjur lär samtliga hannar ha behövts. Där kan alfahannen säkerligen ha varit den enskilt bästa krigaren, som dock utan sin flock, inklusive de lägst rankade hannarna, hade stått sig slätt.

Vad gäller den “könskränkning” som jag anklagas för, så nämner jag alfahonorna i förbifarten, när jag skriver att härskartekniker, som utövas verbalt snarare än med muskelkraft, fungerar lika bra för kvinnor som för män. Alfahonor är alltså de som säkrar sin makt med härskartekniker precis som alfahannarna, men som regel utan de fysiska skolgårdskränkningarna. I den mån detta framhävs som ett ideal bör detta givetvis också belysas. Att jag inte ägnar detta mer uppmärksamhet i den föreliggande texten beror på att jag fokuserade på just mansfrågan, inspirerad bland annat, ironiskt nog, av Thulins egen text där han beklagar bristen på texter om manlighetens bekymmer. Som jag skrev så tyckte jag att det skulle passa med ett “primatperspektiv på mänskliga hannar” – att täcka upp alla tänkbara perspektiv skulle lätt fördubbla textens längd utan att bidra positivt till läsbarheten. Föga anade jag att detta fokus skulle anföras mot mig som bevis på sexism.

Tyvärr ser jag en annan verklighet omkring mig.

Det skulle inte vara svårt att raljera även över Thulins stormande svar. Jag föredrar dock att försöka hålla en saklig ton och försöka förstå varandras synpunkter för att lära av varandra. Om jag har missuppfattat något i mitt svar på Thulins beskrivning av mig som människofientlig och sexistisk, ber jag honom vänligen att förtydliga sin ståndpunkt utan ytterligare personangrepp.

Man kanske slutligen kan invända att jag slår in öppna dörrar, att ingen idealiserar ett förtryckarideal i vårt samhälle. I den politiskt korrekta diskursen, som Thulin menar att jag ivrar för, är det med säkerhet och med rätta så, och de flesta skriver nog under på det om man frågar. Men tyvärr ser jag en annan verklighet omkring mig, parallellt med den sansade ytan, en som de flesta kanske inte vill kännas vid men som finns där outtalad.

Jag ser hur inga grepp är förbjudna, inga ord för hårda i kampen för att trumfa igenom sin egen åsikt och stå som “segrare” i debatten, i politiken eller på skolgården. Den som är hårdast och mest hänsynslös är också ofta den som får flest “likes”. Inte minst i den skolmiljö där jag utövar mitt yrke. Jag ser hur den man/pojke som “tar för sig”, som har “vinnarskalle” och inte viker ner sig för någon eller något blir beundrad, medan den som lyssnar och lär, som talar tyst och sansat och som visar sina mjukare känslor hamnar lägst i hackordningen och lätt blir offer för just den alfahanne som får sin ständiga bekräftelse både på skolgården och i samhällsdebatten.

Det är som sagt den bekräftelsen – den förtryckande, dominerande alfahannen som manligt ideal – som jag vill sätta ljuset på och ersätta med allmänmänskliga ideal som empati och ödmjukhet även för män. Om något nu fortfarande verkar oklart, så svarar jag mycket gärna på frågor.