Ska vi även utrota alla våra alfahonor?

FEMINISM. “I en värld som står inför utmaningar av episka proportioner behöver vi all hjälp vi kan få. Alfahannar har en hel del hjälp att erbjuda”, skriver Lars Thulin.

I en artikel i Opulens om hur mannen ska befrias menar Peder Palmstierna att vi bör göra oss av med alfahannarna. Han skriver förhoppningsvis bildlikt att han själv gärna utför denna utrotning. Först när snälla deltahannar tar över kan världen befrias. Kvinnor och män kan då hand i hand vandra in i paradiset.

Vad är en alfahanne? Palmstierna ger inte sin definition. Ordboken säger att det är en manlig ledare i en djurflock. I överförd bemärkelse är det någon med gott självförtroende som har eller tar sig makt och som agerar själviskt utan att ta större hänsyn till konsekvenserna.

Denna personlighet bör alltså utrotas till förmån för tillbakadragna deltahannar som befinner sig långt ner i flockens hierarki. Jag finner inställningen människofientlig, skadlig för mänskligheten och sexistisk. Frågan är också hur det beteendet ska utraderas. Mental omprogrammering à la Kina kan vara en möjlighet. Andra tillgängliga metoder är väl kemiska substanser eller kirurgi. Palmstierna berättar inte vilken väg han föredrar.

Låt oss börja med det människofientliga. Visst finns det män som har ett beteende som alfahannar. En annan beskrivning av dem kan vara starka, egensinniga, oförvägna. Att vilja att denna typ av personlighet ska utrotas är oerhört. I ett jämställt och fullt fungerande samhälle måste alla få utveckla sina egenskaper så länge inga andra skadas. Palmstiernas syn leder tankarna till politiska ideologier långt bort från dem som normalt styr vår del av världen.

Därför blev de ledare för flocken, för människan är ett flockdjur.

När det gäller det skadliga för vår existens får vi börja på savannen i Östafrika för 200 000 år sedan då den moderna människan föddes. Den maskulina delen av arten hade mer muskler, tog mer risker och var mer aggressiva än den feminina. Precis som bland andra högt stående däggdjur. Mest av de egenskaperna hade alfahannarna. Därför blev de ledare för flocken, för människan är ett flockdjur.

Under 95 procent av vår tid på jorden var det ypperliga personlighetsdrag. Alfahannarna var de som vaktade grottöppningar, tog strid mot våldsamma inkräktare och sabeltandade tigrar, allt för att skydda flocken och familjen. De tog störst risker i kampen för att finna mat. De kan ha haft ett våldsamt beteende också mot den egna flocken. Det fick flocken hantera. Alfahannarna behövdes.

För 10 000 år sedan revolutionerades vår tillvaro – det stationära jordbruket. Vår art gick från jägare, samlare och fiskare som levde från dag till dag, till möjlighet att bygga upp ett överskott av mat. Detta frigjorde kraft och resurser till det som blev det moderna samhället. Men DNA-koder förändras långsamt. Alfahannen fanns kvar. Behovet av hans egenskaper minskades dock. Andra mjuka förmågor prioriterades. Eftersom de var nödvändiga för den nya livsstilen.

Alfahannarna har ställt till mycket elände under dessa 10 000 år. Krig, våldsamheter, förtryck, orättvisor. Men också mycket gott. Absolut största delen av politiska ledare, uppfinnare, och konstnärer har varit självupptagna alfahannar med stort ego. Churchill, Mandela, Edison, Nobel, Jobs, Picasso och Beethoven har fört världen framåt, gjort den bättre. Om Palmstierna dragit i spaken på schavotten hade vi inte haft dem.

Samhällets uppgift är att tygla avarter, hindra och begränsa det dåliga med alfahannars framfart. Men att utrota egenskaperna är vansinne – för hela flocken. Det var inte mjuka, och tillbakadragna deltahannar som besegrade Hitler, tog strid mot slaveriet i USA, upptäckte pastörisering, skapade penicillin, byggde internet. Eller spelar fotboll som Zlatan. I en värld som står inför utmaningar av episka proportioner behöver vi all hjälp vi kan få. Alfahannar har en hel del hjälp att erbjuda.

Sedan kommer Palmstiernas könskränkning. För han nämner ingenstans vad vi ska göra med alfahonorna. Det finns massor av dem och med den utjämningen mellan könen som nu äntligen sker i stor skala, kommer vi få se fler sådana honor. Listan på dem är inte lika lång som för alfahannar. Men den finns: Ghandi, Thatcher, Merkel, Schyman, Clinton, Harris, Busch, Thunberg med flera. På vetenskapens område är det fortfarande tunt. Men i ett Sverige där 70 procent av akademiska examina tas av kvinnor, kommer de snabbt i kapp.

Vad ska Palmstierna göra med alfahonorna? Ska han leda upp också dem på den schavott han så gärna talar om? Ska han med glädje se till att deras skönlockiga huvuden faller för bilan? Precis som han gläds när alfahannarna avrättas?

Det är lätt att raljera mot Palmstiernas synpunkter. Men åsikterna är märkliga eftersom de pekar bakåt och inte framåt. För i en värld som arbetar för jämställdhet är det vad som finns bakom pannbenet som har betydelse, inte vad som finns mellan benen. I den världen kommer könet få allt mindre betydelse. Palmstierna gör exakt det motsatta. I sin iver att vara politiskt korrekt och en god feministisk man gör han könet till huvudsaken.