Bokmässan ska vara ett golv, inte ett tak

Krönikor/Samhälle

PLURALISM. Bokmässan blev en mer intensiv upplevelse än vanligt i år, i alla fall för mig. Kanske inte så konstigt eftersom jag hade fler punkter än någonsin och under tre dagar hann med att prata om allt från populism till planekonomi. Det senare apropå en nyutgiven essä.

En annan anledning var säkert att det var så lätt att ta sig runt. Bara ett kort ögonblick på söndagen upplevde jag den där annars vanliga känslan på Bokmässan att knappt kunna ta ett steg framåt eller bakåt på grund av alla som är där. Ni som inte var där märktes så att säga.

Många bojkottade medvetet tillställningen därför att Nya Tider hade en monter i ett hörn, men det är nog ingen vild gissning att de flesta som i år uteblev gjorde det av rädsla. Med uppskruvade farhågor om nazister på gatorna och våldsamma motdemonstranter tog folk det säkra före det osäkra och höll sig därifrån.

På vissa håll har det utropats som en seger. Och visst, att driftiga ETC ordnade den alternativa Bokmassan med gediget program och bokförsäljning var ett piggt initiativ, med ett späckat talarprogram. Konkurrens och komplement är alltid bra. Men av programmet att döma var det samtidigt inte i närheten av att matcha Bokmässans unika bredd. Det var mycket politik, med klar slagsida åt vänster. En sådan som jag hade nog inte passat in.

Och vilka betalar priset för att människor skrämdes eller uppmanades hålla sig borta från mässan? Framför allt många av de kämpande småförlag för vilka Bokmässehelgen utgör en viktig del av omsättningen. Även de stora förlagen är förstås känsliga för att tappa intäkter, även om de minskade marginalerna inte äventyrar deras existens. I båda fallen riskerar bredden i kommande utgivning att bli lidande. Röster tystnar som inte alls har med nazism eller ens politik att göra. Jag har svårt att se vinnarna i det.

På så vis är jag glad att jag var på mässan och gjorde mitt till för att motverka dessa tendenser genom att lämna den med på tok för många böcker. Men den närmast högtidliga känslan gör mig kluven. När man känner att man gjort något viktigt för samtalet, pluralismen och yttrandefriheten är det för att sådana värden är hotade, och det är aldrig bra. Friheten är inte lämpad för högtidstal och visioner, den är till för att användas.

Visst, det är fantastiska friheter att kunna ge ut, köpa och sälja och diskutera vilka böcker som helst. Det inser vi när de saknas i andra länder eller hotas här. Men det jag slås av på Bokmässan är att de friheterna är ännu bättre som självklara och tråkiga.

Det verkligt fantastiska är vad som kan åstadkommas när många människor utövar sina friheter. Myllret av allt från fritidsintressen, sport och kufig andlighet, till historiska författarskap, stora romaner och klassisk filosofi. Alldeles för mycket, så mycket att man storknar och blir blasé, så mycket att också de avskyvärda och totalitära har en röst – och där många ändå är helt nöjda med någon barnbok och den senaste deckaren. Jag slås av hur mycket jag älskar det, med trängsel och allt.

Denna frihet för kommers, trams och avvikelser är lätt att håna och bagatellisera som simpel eller ignorera helt, men jag vill hävda att det är i denna gråa vardag som friheten fyller sin funktion. Att vara ett golv, inte ett tak. Inte något att se upp till eller försöka krossa. Tvärtom något som gör att vi kan stå stadigt och gå vår egen väg, som är pålitligt och tål att skitas ner. Sådan är den frihet jag försvarar, idag som alltid.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen