Blöta fisar är kvällstidningarnas livsluft

Krönikor/Samhälle
Foto: Wikimedia Commons

DEMOKRATISK JOURNALISTIK. En pappa i Sunne blev arg när han tittade närmare på fyraåringens påskgodis och upptäckte att det stod namn på alkoholsorter på vingummina. Resten är en medial mediestorm i ett vattenglas, som många säkert redan glömt bort.

GT skrev en artikel om den arga pappan. I samma artikel avkrävdes affärskedjans vd svar på hur det här kunde få förekomma. Direktören lovade att vingummina skulle tas bort från butikens utbud. Godisdramat inbjöd förstås till syrliga kommentarer. Jag var en av många läsare som frestades att i sociala medier kommentera artikelns resonemang och slutsatser. Pappans olycksbådande fundering – ”Vår fyraåring har precis börjat bokstavera ord själv, det hade kunnat sluta olyckligt” – fick tänkta fortsättningar. Vad skulle egentligen kunna hända om en brådmogen fyraåring stavar sig igenom namn på diverse vuxendrycker? Sannolikt är det inte någon större inkörsport till drogmissbrukets fasor. Andra gick vidare i ironierna och undrade om det ska få heta punschpraliner, eller ens vin-gummi, och noterade att den oroligt eftergivna affärskedjan hette PeKå (pk, alltså politiskt korrekt).

Om alla hade kunnat nöja sig därmed hade nog de flesta kunnat vara nöjda. Men mediedramat fortsatte i två spår som i mitt tycke båda går till överdrift på ett beklagligt sätt:

Några kritiker kunde inte nöja sig med syrligheter om den oroliga pappan. Vips hade någon grävt fram privata uppgifter som spreds med samma iver. Det tycks mig som om man i vissa kretsar tappat förmågan att kunna skratta åt saker; man ska bli arg, också över obetydligheter. Den ilskan ska helst också kunna riktas mot en person som beskylls för misstaget, som därefter bekämpas som en fiende och översköljs med hot och hat. Då är det lätt att integritetens gränser överträds med obehagliga följder för enskilda personer, inte minst i de sociala mediernas tid. Skoj och raljerande övergår i förföljelse.

Att detta är beklagligt är nog de flesta ense om, även om gränsen kan vara suddig. Också legitim kritik kan bli för mycket om den framförs av många till samma person, särskilt om denne är privatperson och kommunikationen sker direkt.

En reaktion på detta blev i sin tur till en kritik av GT för att man publicerat nyheten och av alla oss som delat den med kritiska kommentarer. Jack Werner formulerar den i Dagens Nyheter, där han menar att GT med sin publicering skapat en ”opinionsfreakshow” som närmast syftade till att hänga ut en privatperson med en ”dum idé”. Andra i samma läger upprepade denna kritik av den mediala skildringen av en privatperson med ogenomtänkta åsikter och spekulerade i att syftet från kvällstidningens sida varit att driva med personen i fråga. Även vi som delat artikeln med kritiska kommentarer fick i vår tur kritik för att vara hånfulla mot en privatperson.

Detta resonemang bygger på felaktiga antaganden och på en farlig elitism.

Antagandena först. Jag vet förstås lika lite som Jack Werner om motiven bakom GT:s publicering, men jag konstaterar att artikeln är klassisk kampanjjournalistik av kvällstidningskaraktär, där en anständig medborgare får hjälp mot affärskedjor och myndigheter och med mediernas bistånd kan ställa saker och ting till rätta. Notera också att det lyckades: artikeln med pappan fick affärskedjan att backa.

Samtliga inblandande aktörer i den initiala mediala skildringen fann alltså det som Werner avfärdar som en ”dum idé” vara en högst logisk sådan. Inte undra på. EU har redan i sitt tobaksdirektiv förbjudit tobaksliknande godis, ett direktiv som de flesta svenska partier glatt röstat för (Sverige har tolkat lakritspipan som ett ”rökverktyg” och alltså inte tobak, men i Norge får lakritspipor bara säljas med andra tobaksprodukter) och organiserade nykterister har rasat mot glass med champagnesmak.

Politiker och intresseorganisationer är alltså inte främmande för maniska godisförbud. Jag ogillar förstås denna förmyndaragenda och hur den drivs medialt – det är därför jag kritiserar den – men att som Werner avfärda den som ett ”korkat infall” från en enskild privatpersons sida är felaktigt och förminskande. Godisförbud är en tanke med mäktiga och inflytelserika vänner, som Werner inte låtsas om eller känner till, vilket också rättfärdigar att den kritiseras i den offentliga debatten.

Vingummin är förstås en perifer sak att träta om, men det är just sådana vardagligheter som är kvällstidningarnas livsluft – och det är därför vi älskar dem och älskar att hata dem. Det är i kvällstidningar man kan läsa hela artiklar om hur en artist släppt en lite för blöt fis under en konsert  (och skratta åt att det nog inte var den artikeln som journalisten såg framför sig under sin utbildning) eller att Edward Blom snubblat på sitt skosnöre (med den underbara fotnoten: ”Innan du som läsare går bananas i kommentarsfält och på sociala medier med kommentarer av typen ’Nyhetstorka’ eller en klassisk ’Intresseklubben antecknar’ vill undertecknad ödmjukast påminna dig om att det var DU som klickade på rubriken ’Edward Bloms dramatiska vardag – snubblade på skosnöre’.”) En pappa som reagerar över vad som står på sonens vingummin hör helt klart hemma på sådana sidor.

Ja, privatpersoner och deras mer eller mindre genomtänkta funderingar hör i högsta grad hemma på tidningarnas sidor. En underton i kritiken hos Werner & co är att det är fel av medier att lyfta fram privatpersoner med funderingar som andra kan kritisera. I förlängningen av detta ligger att alla typer av opinionsbildning bara är något för professionella aktörer. Det är en direkt livsfarlig uppfattning.

Vanliga människor och deras funderingar om stort och smått hör definitivt hemma i medier och i en livskraftig demokrati. Att politik, samhällsdebatt och medial granskning av densamma i så hög grad bedrivs av professionaliserade och för ändamålet utbildade aktörer är ett problem som skapat en växande förtroendeklyfta. Ett av många exempel är att politik gått från representation till karriär, med ett allt snävare urval som följd, inte minst sett till samhällsklass och yrke, där allt färre politiska representanter har vanlig yrkesarbetarbakgrund och rent av avfärdas som olämpliga på grund av en sådan (exempelvis i fisförnäma kommentarer om ”svetsarn” Löfven och hackandet på landsbygdsministerns försök att åtgärda sin knaggliga engelska).

Jag förstår att ambitionen är att skydda privatpersoner mot tråkiga konsekvenser, men medier beträder en farlig väg om de avhåller sig från att skildra deras vardag och åsikter. Det riskerar att filtrera fram en elit av opinionsbildare skild från befolkningen i övrigt. Över min döda liberala kropp, säger jag. Medier behöver tvärtom bli bättre på att inte filtrera bort vanligt folk och deras åsikter. Ska det kunna ske behöver vi som läser dem bli bättre på att skilja på åsikt och person, och frimodigt kritisera det förra utan att förfölja den senare. Därför finns all anledning att i Voltaireliberal anda förklara att jag är beredd att gå i döden för rätten att läsa om kändispruttar, Edward Bloms skosnören och pappor som vredgas över vingummin.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen