Att våga trotsa vår sårbarhet

Krönikor/Samhälle
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

BALANS. ”Vi kan möta insikten om vår egen förgänglighet och sårbarhet med modet att insistera på vår mänsklighet och dess bästa sidor. För många har en tro på ett högre väsen varit en hjälp att undvika att brytas ner också i de mest extrema situationer”, skriver Mattias Svensson.

 

På ett mycket påtagligt sätt påminns vi i dessa coronavirusets dagar om vår mänskliga sårbarhet och dödlighet. Dessa existentiella frågor är vanligen förvisad till mer abstrakta funderingar.

I boken This life (recenserad i Opulens här) från förra året ägnar filosofen Martin Hägglund bokens första del åt att argumentera för att vårt livs sårbarhet och ändlighet är vad som också ger det mening och vägleder moralen. Han borrar i vår sorg vid förlusten av älskade anhöriga, filosofers och författares funderingar inför döden och hur också vardagslivets små detaljer får mening och innerlighet bland annat av det faktum att vår tid är utmätt och begränsad. Vi investerar engagemang i vår tillvaro och vår tid tillsammans och vad vi företar oss för att vårda och behålla och göra det mesta av det liv vi har i vår jordiska existens. Livet kan aldrig bli fullbordat. Det är en strävan utan garantier för att lyckas och slutet kommer oavsett hur mycket eller lite vi lyckas med dessförinnan. Men fram till dess är det vårt att fylla efter bästa förmåga.

Många religioners löfte och ideal är tanken om evigt liv. Det anses också vara grunden för moralen och dess eviga värden. Men på många sätt gör denna tanke oss snarare avtrubbade för världen och vad som händer här. Idealet blir en likgiltighet inför vår jordiska existens.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr/mån eller stöd oss med 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Denna likgiltighet tar sig inte sällan monstruösa uttryck. Hägglund lyfter fram exemplet Abraham ur bibeln, som prövas av gud genom att få order om att offra sin efterlängtade son Isak och visar sin lojalitet genom att vara redo att mörda honom. Denna utstuderade grymhet från en lynnig herre och denna beredvillighet att ”bara lyda order” oavsett dess konsekvenser för människoliv, lidande och rätt, har av religiösa filosofer som Sören Kierkegaard lyfts fram som exempel på det verkligt moraliskt storslagna med kristendomen. Det är extra ironiskt eftersom lydnaden kan vara tillagd i efterhand i redigerade manuskript, enligt sentida bibeltolkare.

Även bortsett från extremerna finns en eskapistisk slutsats för att starkt betona längtan efter evigt liv. Vår jordiska tillvaro, det materiella och kroppsliga reduceras till fula och låga drifter från vilka det dygdiga är att rena sig i en själslig strävan efter likgiltighet. I sin logiska förlängning går därmed allt det som är livet förbi en. Detta är helt klart en svaghet i de teologiska anspråken för att vara moraliskt vägledande.

Men Hägglund gör det samtidigt för enkelt för sig i sin polemik. Han noterar att många troende inte lever som de förväntas utifrån resonemangen om evigt liv, utan tenderar att värdesätta sin jordiska tillvaro och handla som om det mänskliga jordelivet är värdefullt. I mötet med denna insikt insisterar Hägglund på ett tolkningsföreträde som helt enkelt definierar alla sådana handlingar som inkonsekventa. Därmed får han ihop sin polemiska poäng, men förlorar en insikt som hade kunnat rädda honom från att själv hamna i motsatt dike. Hägglund gör som redan nämnt mycket av förgängligheten och vår sårbarhet, det är den som ger livet mening. Men idealet borde handla om en balans, eftersom både för mycket och för lite sårbarhet kan bryta ner oss och göra oss likgiltiga för vårt öde.

Tron hos vissa aktörer har kanske gällt en abstrakt evighet, men den har hjälpt människor att lämna något värdefullt vidare till kommande generationer människor också i vårt förgängliga jordeliv.

Ett av våra samtidsproblem är människor som investerar för mycket av sin personlighet och sitt varande i en känslighet för exempelvis, som i Hägglunds fall, en specifik politisk utkomst. Det kan vända oss bort från värnandet av grundläggande värden genom att känslomässig energi investeras för hårt i att vinna tillfälliga politiska slag, och till en närmast existentiell fientlighet mot politiska meningsmotståndare. Detta är ett felslut med digra konsekvenser. I bokens andra del skissar Hägglund på ett politiskt styre där hans själsliga känslighet och sårbarhet bland annat får som konsekvens att andra politiska ideologier inte ska få finnas i hans tänkta ”demokratiska socialism”.

Denna slutsats hade kunnat undvikas om han varit lite mer generös mot sina meningsmotståndare i bokens första del. Vi kan nämligen möta insikten om vår egen förgänglighet och sårbarhet med modet att insistera på vår mänsklighet och dess bästa sidor. För många har en tro på ett högre, transcendentalt väsen varit en hjälp att undvika att brytas ner också i de mest extrema situationer, när vår sårbarhet talar för att vi borde. Så har tankar om det goda och rätta och varje människas inneboende värdighet hävdats in i det sista i de mest desperata tragedier och inför den mest brutala ondska. Tron hos vissa aktörer har kanske gällt en abstrakt evighet, men den har hjälpt människor att lämna något värdefullt vidare till kommande generationer människor också i vårt förgängliga jordeliv.

Jag tror att vi inte minst de kommande veckorna kommer att ha mer nytta av denna sida av den nödvändiga balansen, det kommer att bli nog om påminnelse om sårbarhet och död ändå.

MATTIAS SVENSSON

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor