En skyddande dräkt av erfarenheter

Krönikor/Samhälle
På en vägg i Malmö har någon passat på att hylla dagens datum i snöslasket

8 MARS. Anna Jörgensdotter skriver om självförakt och livslängtan, vrede och protest i en patriarkal värld.

I bilen på sjukhusparkeringen med motorn på. Lyssnar på Steso songs ”Plz don’t love me more”. Har hälsat på min 97-åriga farmor på stroke-avdelningen igen. Hon vill inte vara där. Jag vill inte heller riktigt vara där jag är. Steso songs sjunger att hon är bra på tystnad. Det är kanske min svagaste gren och nog något jag fått av farmor: det att inte kunna hålla känslor inom sig, och när man försöker så blir man deprimerad. Jag känner ett vilt behov av att begrava mig i forskning om kvinnors erövrade känslovärldar. Vill plocka upp ord och sy ihop till en karta eller en dräkt. Som ett skydd.

Ibland tycks det som om vissa blandar ihop det att vara öppen med känslor och det att må dåligt. Det märks att du inte mår bra, säger någon, fast det kanske bara märks att man är människa som har svårt att stänga av. Och det är ett helvete ibland. Men inte jobbigare än att hålla känslor borta, bara det att det syns mer. Och det finns inget rätt eller fel, inget starkt eller svagt. Ibland måste man stänga in för att hjärtat på fatet blir hugget i. Ibland finns det verkligen inga alternativ. Ibland får man inte vara människa i världen så som man behöver. Och ofta känns det omöjligt att vara kvar i den kropp som kallas kvinna.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

När jag var anorektisk handlade det om en strejk mot att vara kvinna i en vidrigt könssegregerad och patriarkal värld. Jag ville helt enkelt inte. Det var mer än så förstås: självförakt, livslängtan. Men tänker på Victoria Benedictsson som med Nina Björks ord försökte ”skriva sig ur en oönskad kvinnlighet”. För att få ingå, utan könets gränser, utan att bli förminskad. Men som Björk skriver i sin avhandling Fria själar (2008): Hennes dröm förutsätter en helt annan sorts samhälle. Benedictsson är intrasslad i liberalismens motto om att vilja leder till kunskap och förändring, att det bara handlar om individen. Och när man inte kan leva upp till idealet måste man anklaga och kanske rent av hata sig själv.

Karin Johannisson skriver i Den sårade divan (2015) om hur en kvinna bör gråta av självanklagelse och ånger, inte i vrede och protest, för att få omvårdnad och tröst. Kvinnans kropp kopplas till beteendet. Hon får vara sensibel men inte utlevande. Mary Beard skriver i det nyss utkomna manifestet Kvinnor & makt att kvinnor har tillåtelse att prata om sina särintressen eller visa upp sig som offer. I dessa instängda rum får kvinnor prata utan att tystas.

Hemma från sjukhuset bläddrar jag i Arbetarens 8 mars-nummer och möts av rubriken: ”Sextrakasserande chef kvar – kvinnorna fick gå”. Den trakasserade och det fackliga ombud som anmälde chefen blev kickade. Ombudet säger att hon inte förstår vad hon gjort för fel och att ingen pratar med henne fast hon flera gånger sagt att hon vill sätta sig ner och diskutera. På samma uppslag rubriken: ”Nej till specialistklinik för kvinnor som könsstympas.” Det finns bara en mottagning specialiserad på könsstympning i hela landet, skriver Johan Apel Röstlund, och 38 000 drabbade flickor och kvinnor i Sverige – fast mörkertalet är stort. Kunskap efterfrågas på klinikerna. När det gäller stöd till utsatta flickor och kvinnor är kunskap och redskap över huvud taget bristfälliga, ofta akuta.

Asli Erdogan skriver i sin essäsamling Inte ens tystnaden är längre vår egen (2017) att tystnaden blir ”ett substitut för alla de skrik som vi inte lyckas pressa fram”. Och gång på gång vänder sig farmor om mot mig i köket i huset där hon bodde mellan 1945 och 2011, där jag växte upp och kände hur könsrollerna skavde och brände i min flickkropp utan att jag hade ord för det. Det var alltid männen som pratade. Men de hade inget att berätta eftersom det var kvinnorna som hade de viktigaste erfarenheterna. Och farmor vänder sig långsamt mot mig, det vuxna barnbarnet, och säger: Tänk att man gått ett helt liv utan att få säga vad man känner.

I och med #metoo har en uppluckring inletts. Tystnadskulturen, skammen och skuldbeläggandet av kvinnor, har på allvar börjat ses som den vrångbild den är. Det ansvar som ligger på arbetsplatsen och offentligheten och än mer på skuggplatserna har börjat betonas. Påminner om Rosa Luxemburgs ord om revolution: ”Det anstår oss inte att jubla över vad vi åstadkommit eller triumfera över nedslagna fiender, utan att vara fortsatt självkritiska och järnsamla all vår energi.” Detta skrevs för exakt hundra år sedan i en text om nödvändigheten av att bekämpa kapitalismen och nationalismen som källan till ojämlikhet och förtryck. Och Asli Erdogan skriver om kvinnor som står så nära varandra i ett källarfängelse ”att den enas tårar rinner ner i den andres ansikte och lämnar färgade spår av liv uppblandat med mascara, puder och smuts”.

ANNA JÖRGENSDOTTER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen