Absurdistisk spökhistoria fyller trettio

Scen & film
Foto: The Geffen Company

SKRÄCKKOMEDI. I Beetlejuice finns inget ljus att färdas mot, bara en kontorsbyggnad där nyligen avlidna får boka tid med sin personliga handläggare. Karolina Bergström om en trettioårsjubilerande Tim Burton-film.

Det är inte ofta undertecknad fått särskild anledning att tänka på döden, men de gångerna har livet efter detta inte tett sig särskilt lockande. Desto mer befriande då att träda in i det minst sagt skruvade och definitivt underhållande dödsrike som Tim Burton målar upp i trettioårsjubilerande skräckkomedin Beetlejuice – en film som år 1988 blev startskottet för Burtons mångfacetterade karriär, som snart ska bli Broadway-musikal och som dessutom har en uppföljare på manusstadiet.

När Burton fick ta över regiansvaret från Nightmare on Elm Street-regissören Wes Craven anade nog ingen vilken enorm framgångssaga den minst sagt experimentella filmen skulle bli. Inte heller hur den skulle ge helt nytt liv åt Harry Belafontes ”Banana boat song” och till på köpet ge huvudrollsinnehavaren Michael Keatons karriär ett oväntat lyft. Att dessutom tilldela två helylleskådespelare som Alec Baldwin och Geena Davis rollerna som Adam och Barbara Maitland, ett nyligen avlidet par som i sin nya roll som spöken gör sitt bästa för att skrämma bort den konstintresserade New York-familj som tagit över deras pittoreska Connecticut-hus, var inget annat än genialt, liksom att låta Danny Elfmans hetsigt spänningsfyllda soundtrack få berättelsen att gå igång på alla cylindrar.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

 

Från början lutade filmidén betydligt mer åt skräckhållet än det komiska. Exempelvis beskrevs spökfiguren och ”bioexorcisten” Betelgeuse i originalmanuset som en läderbevingad demon i form av en kortväxt man från Mellanöstern, och Tim Burton själv hade ursprungligen tankar på att anlita Rat Pack-medlemmen Sammy Davis Jr i rollen. Burtons vision hade onekligen blivit en annorlunda film, men att filmstudion i stället propsade på Michael Keaton får vi med facit i hand vara glada för. För vem hade kunnat gestalta den minst sagt buffligt maniska karaktären lika bra som Keaton? Och att Winona Ryder här fick sitt stora genombrott som den goth-chict svartklädda Lydia Deetz med oförglömliga citat som ”Hela mitt liv är ett mörkrum”, var inte heller något annat än en lyckträff i sammanhanget. På samma sätt som det barnlösa paret Maitlands tar henne till sina spöklika hjärtan, tar vi i publiken till oss både hennes tonårsrebelliskt svarta syn på livet och hennes lojt betonade fascination inför husets ursprungliga ägare.

Men det är i sin lekfulla syn på livet efter döden som Beetlejuice glimrar till allra mest. Här finns inget ljus att färdas mot, utan i stället en kafkaartad kontorsbyggnad där nyligen avlidna får boka tid med sin personliga handläggare för vägledning (och för guds skull se till att de inte gör av med alla sina tre hjälptillfällen på en gång). Betelgeuse är själv fast i Adams miniatyrlandskap av staden de bor i, och hoppen mellan den surrealistiskt uppbyggda minivärlden och Maitlands hus bidrar till filmens absurdistiska anslag. Scenen där Adam och Barbara i sina försök att driva bort familjen Deetz får deras middagssällskap att ofrivilligt dansa loss till Belafontes calypsotoner kan lysa upp vilken gråmulen dag som helst.

Att de flesta effekter egentligen är rätt taffliga, även om man redan här kan ana Tim Burtons kommande glansdagar som innovativ skräckmästare, bidrar bara till filmens ruffiga charm. Så även om den kommande uppföljaren faktiskt skulle hålla fast vid Burtons ursprungliga idé att låta film nummer två utspela sig på ett solstänkt Hawaii, finns det alla randiga och rutiga nostalgiskäl att ännu en gång låta Betelgeuse och hans anhang beträda de snåriga gränsmarker som utgör livet efter detta.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Haltande Zombiesatir

ZOMBIEKOMEDI. Med ett lite mer skarpslipat manus hade denna hipsterifierade zombiesatir jämte
Gå till Toppen