PSYKISK OHÄLSA. “Låt byråkratiska regelverk och stelbenta rekommendationer, felmedicinering, skuldbeläggande och synen på lidande som destruktioner, felkonstruktioner, bli ett omänskligt minne blott”, skriver Anna Sanvaresa.
I filmen Psykos i Stockholm (av Maria Bäck, nyligen Guldbaggenominerad) skildras ett smärtsamt och ömsint porträtt av en dotter vars mamma lider av återkommande psykoser. Tonårsflickan har blivit van vid att klara sig själv. Mänskans psyke är rörigt, rörligt och kolliderar ofta med en rigid värld där mediciner inte bara är räddning utan också en avstängningsknapp för udda existenser. Med detta vill jag på intet sätt romantisera en allvarlig sjukdom, också flickan behöver hitta kreativa, utanför-boxen-lösningar i brist på ömsint vägledning från samhället.
Mitt handikapp heter ångest och panikångestattacker. Panikångest ser olika ut för olika mänskor. Ibland ser jag vad som triggar, ibland ligger det dolt. Det är sår, trauman, som aktiveras, och får kroppen att reagera som om den på riktigt utsätts för (gammal) fara. För mig kan detta innebära kramper och verklighetsförlust. Ibland tar jag till alkohol, eller män, för att hitta en väg ut. Vilket fick en vän att tro att jag befinner mig i ett nedåtgående destruktiv spiral. ”Det är viktigt att du går en annan väg.” Omtanke, men också ett filtrerat betraktande av en annan mänska, Vi har olika bakgrund, tillvaro, redskap, och kan aldrig sätta oss som mall för någon annan.
Jag har ångestdämpande medicin, Sobril, motvilligt utskriven i små doser av skeptiska läkare, eftersom medicinen är beroendeframkallande. Logiken: Ju mer ångest jag har, desto mer ses jag som en missbrukare i läkarnas ögon. De vill att jag ska öka min SSRI, men det har aldrig hjälpt mot ångesten, samt är minst lika beroendeframkallande – med för mig horribla biverkningar vid insättning och helvetiska vid utsättning. Det här talas det väldigt tyst om. Jag har provat annan medicin, som gör mig dimmig, svintrött, vilket svårligen går att kombinera med att vara ensamstående morsa.
Mitt senaste samtal med läkare, via länk, avslutades med att jag fick en panikångestattack online. Jag försökte förklara att jag är ensam med mina barn och att panikattackerna är ett helvete både för mig och dem, men det var slutsnackat: ingen mer Sobril. Min och barnens räddning är annars att jag kan säga till dem: Nu tar jag medicin och snart går det över. De är, som flickan i filmen, vana, men barn ska aldrig tvingas ta hand om sina föräldrar för att läkare vägrar ge nödvändig hjälp.
Det är ingen snabbverkande mirakelmedicin och för artonåringen blev det en dödsfälla
I en artikel i Aftonbladet i förra månaden berättas om en artonåring som tagit sitt liv. Han led av djup depression och fick SSRI utskriven, med återbesök tre månader senare, då var han redan död. I hans journal framkom tydligt att han var suicidal. Han borde ha lagts in för övervakning. En biverkan på SSRI-preparat är att depression i början av behandling förvärras. Det är ingen snabbverkande mirakelmedicin och för artonåringen blev det en dödsfälla.
Om du misstänks vara deprimerad får du fylla i ett frågeformulär på hälsocentralen där du rankas enligt ett poängsystem. Frågorna handlar främst om tankar och förutsätter att vi har god kontakt med vårt inre, orkar ta plats, och vill få hjälp. De tar ingen hänsyn till den yttre värld vi befinner oss i, klass och kön.
Dr Lucy Johnstone vill att vi ställer andra frågor: Varifrån kommer vi, vad bär vi med oss, vilka förtryck lever vi under, vilka normer existerar runt om oss? Vad gör ekonomi, arbetsförhållanden, relationer, ensamhet med oss mänskor, vad pressas och formas vi till? Varför blir kvinnor oftare utbrända? Varför tar män oftare sina liv? Vilka krav ställs på oss i att vara effektiva, produktiva, positiva, attraktiva? Johnstone vill att vi pratar om mänskligt känslomässigt lidande.
Det andra ser som destruktivt kan vara redskap för att inte falla djupare ner i mörker. Vi kan kalla det för usla redskap, eller att det är de enda redskap som finns till hands när vården inte har tillräckligt med resurser eller läkare brister i förståelse. Vi kan kalla det kamp. Ork som inte räcker till, ett kollektiv som inte omringar oss, att vi lever i en individfixerad högervärld. Att gå en annan väg i livet: ja tack, gärna. Det ville också artonåringen som tog sitt liv. Men i ett kompakt mörker är det omöjligt att se, och samhället lyser inte upp alternativa vägar för oss som inte kan ta oss i kragen, andas i fyrkant och få smärta, ångest och trauman att poff försvinna.
SSRI fungerar för många. Och bensodiazepiner, som jag tar, är inte harmlösa. Det forskas om psykedeliska preparat mot ångest och depressioner. Det finns en längtan efter att kunna inkorporera psykiskt lidande in i en mer medveten, öppen och flexibel omsorgsapparat. Det som får oss att må bättre bör vara målet. Låt byråkratiska regelverk och stelbenta rekommendationer, felmedicinering, skuldbeläggande och synen på lidande som destruktioner, felkonstruktioner, bli ett omänskligt minne blott.
Begreppet ”psykisk ohälsa” är dessutom ett bristfälligt tak över en myriad av olika smärtor och begränsningar. Vi säger inte ”fysisk ohälsa” utan lokaliserar, specificerar var smärtan sitter. Där börjar läkandet. Med paraplybegrepp minimeras chanserna för koherent hjälp samt reproducerar föreställningen om att vi som lider av svårigheter kopplade till psyket är en enhetlig och anonymiserad grupp i samhället, därmed tas vi inte heller på lika stort allvar.
anna.sanvaresa@opulens.se
