Veckans vax: Nigel Kennedy

Musik.
Montage: Opulens.

VINYL. Den här veckans vax handlar om klassisk musik. Jesper Nordström har plockat fram en lp-skiva med Nigel Kennedy som med en rockstjärnas attityd närmade sig klassiker som Brahms.

I ett studentikost och därtill rätt så blött sammanhang hände det sig att vi började tävla i vem som kunde producera flest kulturella klyschor. Jag drämde till med en parodi på konstkritik som den lät i alla fall fram till 90-talet: ”Den polske konceptkonstnären Zbigniew uppvisar ett inre bultande paradigm i sin plastiska retorik”. Från ett annat håll, ur salongens stora moln av punsch och cigarillrök, kom meningen: ”1800-talets klassiska musik var någon sjavig manlig diva som stod och gned intensivt på en fiol så taglet yrde medan en svettig tant i publiken svimmade på grund av en för trång korsett.”

Så där 30 år efteråt skulle man kunna se på det lite kallt och analytiskt och erkänna att det fanns en sanning i vad rösten ur dimman sa.

Tillåt mig kvacka lite i musiksociologi: på 1800-talet blev musiken en vara på en konkurrensutsatt marknad, inte bara en intern angelägenhet inom aristokratins slutna kretsar där det i värsta fall var en ljudkuliss medan man slumrade till.

Nu började borgerskapet lösa biljetter till konserter och då var det ju grädde på moset om instrumentalisten var exalterad och karismatisk och likt Paganini kunde gnida sig hela vägen in i en kvinnas hjärta som den tidens rockstjärna.

Så när en surmagad programledare på BBC kallade Nigel Kennedy för en ”Liberace för 90-talet” och det skapades kontroverser kring Kennedys skäggstubb och skinnjacka så var det kanske inte så nytt egentligen.

Kanske ville Nigel Kennedy snarare vrida klockan tillbaka till den där expressionistiska hettan som började göra sig gällande inom konstmusiken i ett svunnet sekel? Att det snarare fanns en viss historisk kontinuitet. Han hamnade på kant med dirigenter som krävde enorma tider för repetition och provocerade genom att blanda in Jimi Hendrix i Brahms.

Ordet postmodernt måste jag kläcka ur mig nu, även om det är en klyscha jag knappt vill ta i min mun.

LP-albumets baksida.

Det är alltför typiskt att jag fick denna LP, Johannes Brahms Violin Concerto in D Op 77 med Nigel Kennedy och The London Philharmonic med Klaus Tennstedt som dirigent, utgiven av EMI, 1991, i julklapp av föräldrarna under gymnasietiden.

De såg väl chansen att just genom Nigel Kennedys rockiga attityd styra in mig på klassiskt och därmed få slippa höra Skinny Puppy var och varannan dag från pojkrummet. En musik som för övrigt min bpde vassa och syrliga far yttrade sig om med orden: ”ja, på min tid hade i alla fall djävulens musik melodier och framfördes av någon som hade bra sångröst.”

Jag känner ofta att när jag skriver om klassisk musik så handlar det om att riva ner saker från sin sockel och ta bort vördnaden och de allt för stora pretentionerna, och ju mer jag läser om just det här stycket ju mer verkar det vara rätt att koppla ihop Brahms med Nigel Kennedy som inte direkt hade tålamod att öva på varenda ton, att inte bry sig om upstråk eller nerstråk.

Typiskt nog lämnade han den klassiska musiken till fromma för klezmer och jazz och andra genrer där det inte räknas som jordens undergång och stor skandal om man lämnar den mörka kostymen hemma.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Musik

0 0kr