MUSIK. Vår krönikör Lars Thulin har en passion för musik. I början av året skrev han om låtar som varit livsviktiga. Nu avslutar Thulin vårterminen med att presentera ytterligare fem skivspår som ingår i hans livs soundtrack.
”The soundtrack of my life”
Min tidigare krönika om livsviktiga låtar väckte tankar hos flera läsare. De försäkrade att de börjat göra listor, men att det var svårt. Så mycket att välja mellan.
Visst är det så. Fast väldigt roligt. Därför, lite inspiration till er genom fem nya från mig. Det rör sig om de här kategorierna: sorg, känslor och avsked. Låtarna finns i de inbäddade länkarna.
En låt som hjälpte i katastrofens skugga
En höjdare från bandet alla trodde hade rötterna i amerikanska södern men i sjäva verket kom från Kalifornien. Låtarna satt som tuggummi i skallen på lyssnarna och texterna var ofta skildringar av ett USA bortom lyx och stora städer. Denna handlar om en trubadur som hamnar i håla, Lodi, och vill därifrån. En sorgsen låt som ångar av både melankoli och bjuder på lite tröst.
Den blev viktig för mig julhelgen 2004. Vi kom till Krabi i Thailand ett halvt dygn efter tsunamin och mötte ett drabbat samhälle. Vi ville åka därifrån tidigare än vår returbiljett gav oss rätt till. Men de plan som lyfte behövdes för skadade, så vi fick stanna. Jag hjälpte frivilligt och valhänt till i räddningsarbetet och upplevde saker jag inte vill minnas men aldrig kan glömma. Att somna på kvällarna var svårt. Märkligt nog fick just denna låt (inte texten i sig) mig att slappna av, liksom tvätta mina känslor. Tillsammans med Johnnie. Walker. Den flaskan behövdes.
Powerballadernas powerballad
- You don´t have to say you love me/Dusty Springfield 1966
Låten är perfekt för styrdans. Inte sådan där intim där man hasar runt mest för att få klämma lite på varandra. Utan där man kan ta ut svängarna och svepas med av musiken. Kanske sjunga med i refrängen. Att göra det med en partner kan bli magi. Denna gamla hit försätter mig i en sorts förväntansfull feststämning. Jag kallar den powerballadernas powerballad.
Min favorit-mezzosopran Dusty Springfield hörde låten i italienskt original på en festival i San Remo och rördes till tårar, trots att hon inte fattade ett ord av texten. Hon köpte rättigheterna till låten, åkte hem till London och ordnade fram en smäktande känslomässig engelsk text som väl inte helt passar in i metoo-narrativet. Men det var nästan 60 år sedan så det är nog preskriberat.
En låt som gick på repeat i jukeboxen
- Love Hurts/ Nazareth 1975
Militärtjänstgöringen, som de flesta män i min generation fick göra, beskrevs ofta som meningslös. Så var det inte för mig. Först blev jag förkrossad då jag som infödd stockholmare placerades på flyget i Norrbotten. Men jobbet där, befälen och kompisarna blev bättre än jag kunnat drömma om. Det blev elva huvudsakligen bra månader.
Den smöriga hårdrocksballaden ”Love Hurts” är för mig evigt förknippad med den tiden och ett kafé i Boden. I staden fanns en sjuksköterskeskola. Fyra av oss värnpliktiga gick ofta till fiket och träffade ett par av den skolans elever. Det blev inget amoröst mellan någon av oss, bara fin och givande vänskap under de månader året gick från bitande kyla och mörker till kvällar som vägrade bli nätter och då myggor blev våra ständiga följeslagare. En av flickorna var fixerad vid den här låten. Hon matade ständigt serveringens jukebox med enkronor för att höra den.
Låten som träffade som ett klubbslag
Cat Stevens slog igenom på 60-talet med en fin röst och bra låtar. Och inte minst på grund av mörka lockar och sammetsögon som satte flickhjärtan i brand. Först föll jag för hans ”Morning has broken” med en sällsamt vacker melodi och text – en finstämd hyllning till naturen och livet, allt med religiösa undertoner.
Senare, då jag blev pappa, träffade mig hans ”Father & Son” som ett klubbslag när jag verkligen hörde och fattade texten. En uppgörelse mellan en ung man och hans pappa, där den äldres välvilja och försök att förmedla livsvisdom, av sonen bara ses som förtryck och en total oförmåga att fatta något överhuvudtaget.
Viktigast är textraden ”From the moment I could talk I was ordered to listen.” En påminnelse om att ett av de viktigaste jobben vi har – att förbereda den yngre generationen för livet – måste vara ett samspel. Samt det faktum att vi föds med två öron men bara en mun. Och att det gäller både föräldrar och barn.
Låten som fick mamma att upptäcka pop
En låt som jag förknippar med min mamma. Hon var kännare och älskare av klassisk musik. Och hade inte mycket till övers för den pop som jag lyssnade på i slutet av 60-talet.
Så hörde hon den här, där kompositörerna Gary Brooker, Keith Reid och Matthew Fisher hämtat inspiration från barocken och Bach.
– Men snälla nån Lars, det här är ju riktigt bra… Vad är det för något?
Efter det öppnade hon en del av sin musiksjäl för popen och tog då även Beatles till sitt hjärta. Jag blev imponerad av att hon kunde göra det.
När vi skulle välja musik till hennes begravning var det självklart att denna skulle spelas under defileringen. Men kantorn i Trons Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm hade nog aldrig hört låten utan sannolikt gått igenom noterna tio minuter kvällen före begravningen.
Vid vandringen till kistan rann mina tårar. Inte främst för att min mor fått dö efter att länge och plågsamt ha tynat bort till en skugga av sig själv. Utan för att versionen av Procol Harums mästerverk var så urbota uselt framförd. Om bandet varit med i kapellet hade de också behövt näsdukar.
Låt mig till sist konstatera att man kan lära mycket av sina barnbarn. Bland annat hur skönt det är med sommarlov. Därför tar jag nu ett sådant och är tillbaka i Opulens i mitten av augusti. Tack för den här säsongen och så hoppas jag att vi hörs i höst igen!
Glad midsommar!
lars.thulin@opulens.se
