Veckans vax: När Öst mötte Väst

Musik.
Montage: C Altgård / Opulens.

RETROKULTUR. I skuggan av Ukrainakriget funderar Jesper Nordström över den musikkultur som fanns i Ryssland under den sovjetiska eran.

Är det rätt att rekommendera sovjetiska skivor mitt under det pågående Ukrainakriget? Ja, om det är musik som visar på vad Ryssland också kunde ha blivit, bortom den totalitära, imperialistiska eran. Fast vi måste ändå börja med Stalin.

När han drog sin sista suck 1953 så gick också en lättnadens suck genom Sovjetunionen då insikten fanns att en viss modernisering och rörelse mot väst var nödvändig. Samtidigt gick man in i kalla krigets epok där en viss del av tänkandet i Kreml innebar att inte särskilja sig från väst utan snarare visa att man hängde med. I rymdkapplöpningen låg Sovjet först till att börja med och det var även som om de försökte sig på ett slags musikkapplöpning.

På den här tiden var ju elektronisk musik mer ett slags högteknologisk materialsport där det sannerligen inte handlade om att göra fräcka ljud på någon billig plastig gadget. Så grundade man då Vyacheslav Valerianovich Mescherins statliga orkester för elektroakustiska instrument i slutet av 1950-talet.

Typiskt nog kopplades orkestern till partiets officiella radiostation. De agerade även som underhållningsorkester i diplomatiska sammanhang. Jag kan för min inre syn se någon ambassadör sitta och dricka vodka med Chrusjtjov. Att orkestern sedan gjorde en loungeaktig variant av ”Internationalen” till Sputniks färd gör dem till ett sådant typiskt fenomen som får den ironiska hipsterattityden till Sovjet att svalla och den typen av mottagande är jag kritisk till. Så här kunde det låta om orkestern.

Jag tror nämligen att den här musiken inte gjordes så mycket på grund av Kreml utan snarare trots Kreml. Mycket av den sovjetiska kulturen verkar ha präglats av konsten att ”lura” censuren och gå emot den socialrealistiska linjen. Under en vag flagg om ”nöje åt folket” kunde ganska mycket ta sig igenom censurens nålsöga.

Som den kombinerade tv-showen och skivan från 1984 som syftade till att det skulle bli peppig morgongymnastik åt hemmafruarna.

Ett gäng anonyma musiker som nog hört en hel del Giorgio Moroder och high energy disco samarbetade med Moskvas svar på Susanne Lanefeldt. Ofta när jag hör sovjetisk populärmusik frågar jag mig hur mycket av influenser från Väst som verkligen kan ha nått fram ändå till musikälskare i ett slutet samhälle.

Jag tycker det visar på hur Ryssland faktiskt skulle kunna bli en del av ett liberalt öppet Europa.

Nu verkar utvecklingen tyvärr istället gå åt ett Ryssland som kommer att påminna om ett helt isolationistiskt Nordkorea.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

 

 

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Musik

0 0kr