VINYL. Jesper Nordström reder ut begreppen när det gäller improviserad jazz från 50- och -60-talet.
Marmite är ett engelskt pålägg skapat ur en slaggprodukt från ölbryggning av den tysk kemisten Justus von Liebig. Det smakar som… salt melass, månne?
Ett mystiskt fenomen sannerligen. En sak är dock säker – ordet har i främst amerikansk engelska fått en överförd betydelse som det man antingen hatar eller älskar. Det som engelsmännen lite mer lågmält diplomatisk kallar “acquired taste”.
I min vänkrets är improviserad jazz från 50- och 60-talet musikgenrens marmite. Inget kan vara en sån vattendelare. För mig är det enkelt. Jag tillhör de som skådat ljuset och verkligen internaliserat denna fantastiska musikera, en hel kultur. Kanske då också min kräsna stingslighet när det exploateras och fuskas bort.
Fast jag har ingen rätt att vara så revirpinkade som de svarta musiker som äntligen hade mutat in en egen kulturform och såg den mer och mer naggas i kanten och exploateras av vita musiker. Rasfrågan har alltid haft en brännande aktualitet och varit källa till konflikter.
I min samling finns en närmast trestegsraket om hur glidningen skedde och det hela avväpnades och gjordes medelklass-sterilt.
På första steget finner vi två EP jag buntar ihop: Art Blakey och Thelonius Monk. Fastän de spelar olika instrument hör de så väl ihop i det råa rytmiska. Nu finns det mer än lovligt mycket dunkelt pretentiöst skrivet just om jazz och ingen genre har väl en sådan förmåga att trolla fram en fantasifull metaforik och formuleringsförmåga.
För mig är det så pass starkt emotionellt att orden sviker men om jag i alla fall får referera en inre bild kring Thelonious Monks pianospel så är det som om han skapar tuschkonturer i en flödig akvarell, att han ger det stadga och stringens.
I fas två befinner sig Dave Brubeck, också han pianist. Hans mest kända lp hette “Jazz goes to college” och det var ju välfunnet. Ännu mer välfunnet var när recensenten i Village Voice svarade med giftigheten: “and then it went straight to the cocktail bar”.
Fast visst jag gillar det. Är det för att jag själv är en medelklassman som gillar svala groggar och har en stereobänk i dansk design och därtill i teak?
Dave Brubeck blev lite av en musiker-musiker och stoltserade gärna med avancerade ovanliga taktarter och trapetskonster. En jazzens Jethro Tull kanske man kan säga? Definitivt i alla fall en musiker som hade kommit in på college. Här kan du höra “Take Five” med The Dave Brubeck Quartet.
Ja och som i en enda fluffig spekulativ soft dimma runt Berkeley verkar Dave Brubeck befinna sig med sina lagom improviserade, lagom sexiga låtar som precis som muzak på espressohouse tar det karaktärsfulla och levererar det färdigtuggat och såsigt. Det är Impulse!, en skivetikett som hyst så stora namn som John Coltrane och betecknas som post-bop. Lyssna till exempel på ”Yamaha Mama” med Gary McFarland och Gabor Szabo
Javisst, men med den logiken kan man lika gärna kalla Carola Häggkvist föVer post-punk eftersom hennes storhetstid kom efter Ramones.
Så jag säger: hit men inte längre, när det gäller exploatering och uppfluffning av vad som föddes som en helt ny och vital konstform.
jesper.nordstrom@opulens.se
