
KONSTMUSIK. Hur kan konst och kultur utvecklas utifrån sina lokala förutsättningar, vara lokal och global på samma gång? Andreas Engström hittar ett intressant exempel i konstmusikfestivalen i den lilla österrikiska staden Bludenz.
I pandemins spår har rörelsen bort från storstäderna tilltagit. Även om orsakssambanden är komplexa går se detta som en konsekvens av en långtgående gentrifiering. Men det är inte bara människor som flyttar. Det blir allt svårare att arrangera kulturevenemang och bedriva föreningsliv i storstäder där inte bara hyrorna stiger utan även kulturanslagen utsätts för ett indirekt marknadstänkande. Det betyder inte nödvändigtvis att kulturen flyttar, men den tappar sin ställning i det urbana landskapet och landsbygden tar in, relativt sett. Även om resurserna är små kan det vara lättare att i en mindre ort få med sig politiker och bygga upp en stampublik. Det är ingen tillfällighet att de sedan flera år viktigaste festivalerna för ny konstmusik finns på småorter – Kalvfestivalen i Svenljunga, Hagenfesten i Dala-Floda…
Ett exempel från Österrike kan tjäna som illustration. Västraste, lantliga, bergiga Österrike, en bra bit från Wien, Linz och Graz, är sedan flera årtionden en vital region för ny konstmusik. I den lilla staden Schwaz i Tyrolen med 14 000 invånare äger under några septemberveckor festivalen Klangspuren rum med ett massivt program som även tar större resurser i anspråk som Innsbrucks symfoniorkester. Månaden efter, i den storleksmässigt exakt lika lilla staden Bludenz i Vorarlberg arrangeras en ytterligare festival.
Bludenzer Tage Zeitgemäßer Musik organiseras av kulturföreningen AllerArt. Väl medvetna om att saker snabbt kan komma att ändras bekräftar de att relationen med stadens politiker är god. De förstår vad festivalen faktiskt betyder för staden. Festivalen har vid det här laget anor och ett rykte som sträcker sig utanför stadens, landskapets och landets gränser – efter 33 år är den något av en institution.
Samtidigt tänker man brett och internationellt.
Programläggningen är gjord med den lokala publiken i åtanke med oftast en konsert om dagen. Det är lagom för de på orten boende och inte inte i första hand anpassat för tillresande med all tid i världen under dessa dagar.
Samtidigt tänker man brett och internationellt. Fenomenet Masterclasses i samband med festivaler är mycket eftertraktat för tonsättare i början av karriären. I Bludenz hade i hård konkurrens sex tonsättare från Mexiko, USA, Belgien och Ryssland valts ut. Inte minst lockar det att få det stycke man arbetar med under veckan framfört under festivalen som del av det ordinarie programmet. Detta följs upp med att några lyckligt lottade får en regelrätt beställning från festivalen att framföras under något av de följande åren. Det här skapar ett intressant konstnärligt kretslopp, en lokal biotop och som skiljer sig från den reproduktion av ”stora namn” som sker på de större festivalerna. Festivalen blir så inte blott en lokal angelägenhet med tillresta musiker utan en genuin träffpunkt för den internationella scenen och sticker ut i mängden.
Medverkade gjorde etablerade ensembler som Mosaik från Berlin, Trio Catch från Hamburg och den italienska stråkkvartetten Maurice. Men festivalens absoluta höjdpunkt hade faktiskt svensk avsändare. Faint Noise består av de i Sverige i högsta grad etablerade musikerna Karin Hellqvist på violin, flöjtisten Anna Petrini samt tonsättaren Malin Bång på diverse objekt.

Det trekvartslånga audiovisuella verket PS: and the trees will ask the wind av de två i Tyskland verksamma iranska tonsättarna Elnaz Seyedi och Ehsan Khatibi trotsar egentligen alla lagar: Det är för långt för en så liten ensemble, det är för tyst och dramatiskt stillastående, och det har ett bildspråk som förefaller på samma gång för konkret och för abstrakt för att egentligen kunna förmedla ett skeende eller idé. Men det har en underbar poetiskt klang och puls och därtill en associativ kraft.
I de elva korta scenerna återkommer vissa skeenden och klanger så som den uppskjutna raketen (nödraket?), fyrverkerier, en tung och överraskande smäll, ett par abstrakta bilder som ändå nästan föreställer något.
Musikernas ansatser för att ta den tystaste ton skär genom rummet – verket står stilla, pausar och tar fart. Tankarna, eller känslorna går mot hot, implicit våld, tystnad. Man satt som på nålar.
Verket var beställt av festivalen och uruppfördes av Faint Noise. Med tanke på gruppens hemvist finns det trots allt hyfsade förutsättningar för en svensk publik att kunna få uppleva det. Om det nu blir i storstan eller ute på landet.

andreas.engstrom@opulens.se



