JAZZ. Thomas Rörby hänförs av ”det virtuosa men även lekfulla, bitvis nästintill galna, anslaget” i Hiromis gig på Konserthuset.
Hiromi
med The Trio Project
Konserthuset, Stockholm
In på den smakfullt belysta scenen kommer en busig mangafigur, bara väntade på att hon skulle hjula eller göra en baklängesvolt. En Duracellkanin i finrummet! I släptåg följer powerkompet James Genus (Herbie Hancock, Brecker Brothers med flera) på femsträngad elbas och hennes långlivade samarbetspartner Simon Phillips, som spelat med alltifrån Judas Priest och Toto till ett oräkneligt antal fusionsjazzprojekt, så detta känns lovande.
I inledande numret ”Move” – första spåret på albumet med samma namn – kändes framför allt trumljudet aningen obalanserat, nästintill arenarocksvarning. Men förklaringen kom som ett brev på posten; den oförbätterlige (men underbart entusiastiske) exhibitionisten Simon Phillips fick sina korta trumsoloinlägg ostört. Vilket var till resten av gigets bästa. För efter att trummorna fått tala en stund på klassiskt ”Trading fours”-manér så smälte både ljudbild och ensemble samman till något större, och mer dynamiskt.
De till en början lätt anakronistiska rocktrummorna ihop med ett ytterst subtilt men bottentungt basspel från Genus bygger mer och mer vartefter. Hiromi har ju en historik av att hellre anlita trummisar från fusionsfären än klassiska ”jazzgubbar”.
Redan i andranumret ”Desire” – sjätte spåret på skivan ”Voice” – kom där en hel palett av nyanser. Som fortsatte att växa och roa. I tredje numret ”Brand new day” fick jag faktiskt tankar på skönheten i en helt ny dag, utan förutfattade meningar. Ett skickligt turnerat subliminal message!
Fast i ärlighetens namn; begreppet ”låtar” blir lite löjligt: här uppstår i princip vadsomhelst, helt utan förvarning, i realtid. Och det är bara att låta sig svepas med. Kommer osökt att tänka på den store Hokusai och hans illustrationer av vågor – här sveps publiken med de luxe!
Den smakfulla ljussättningen av scenen gav också en vacker och förstärkande, men aldrig överdrivet flashig, fond till det hela. Och ljudet, när du väl accepterat det, (läs nedanstående kommentar om nutida scenljud för jazz) var tydligt och bra.
Mitt i allt detta; en liten reflektion över det mer samtida soundet på jazzscenen: På senaste upplagan av Stockholms jazzfestival, liksom för länge sedan, då jag först såg Robert Glasper Project, har jag noterat en förskjutning i ljudbilden, från det krispiga, mellanregistertäta, ”ECM-soundet” till tydliga influenser från rap och hiphop (och ibland till och med arenahårdrock); subbasregistret framhävs, basarna är alltid fem- eller sexsträngade och är där klassiska fyrsträngade jazz- eller precisionbasar på scen så är de nedstämda så E-strängen nu blir låga B-strängen.
En generellt gynnsam och öronöppnande utveckling då jazzen och hiphoppen nu tar varandra i hand över decennierna rent ljudmässigt. Och även attitydmässigt för den delen. Men leder samtidigt, tyvärr, till en mer luddig, något oklar ljudbild för basen, och en mer hårdrockspunkig högljudd, rentav slamrig, ljudbild för trummorna. Mer power, visst, men ibland lite ”out-of-context”…
Sammantaget skapar Hiromi, denna virvelvind från körsbärsblommornas och mangans land, ett mångfasetterat och hårdsvängande tonalt landskap, fyllt av lekfullhet och virtuositet. Och en hel del kaos och humor som en riklig glasyr på tårbiten.
Alltifrån John Cage till Monk, Bill Evans och Jelly Roll Morton glittrar till som ögonblickskorta referenser. Stilar som funk, hardbop, honky-tonk, reggae och frijazz – ja, till och med pop – verkar lika mycket som hemmaplan för Hiromi. Släng ner en stor del av musikhistorien i mixer, tryck på play och lägg till en pianoteknik som måste ha gjort den unga Hiromis lärare lyriska. Redan då!
Så, inte bara jag utan hela publiken, blev mer och mer hänförda av det virtuosa men även lekfulla, bitvis nästintill galna, anslaget i det hela. I vad jag tror var ”Flashback” blev där till och med strängaspel och dämpade bastoner; hands-on rakt ned i Yamahaflygelns inre. Humor!
En stående ovation blev publikens (och mitt) kvitto på framförandet, redan innan det förlängda extranumret ”Spirit” som inleddes med Hiromi alldeles ensam på den då lite ödsliga scenen, för att senare få förnyat sällskap av sina bandkamrater. Tack Hiromi för en ljuspunkt i höstdepressionen!
Salig Frank Zappa (för övrigt även han en hörbar inspiration för Hiromi) uttryckte sig på följande vis (översatt): ”Jazzen är inte död, den bara luktar konstigt”. Jag parafraserar: ”Jazzfusion är inte död, den doftar bara körsbärsblommor”!
info@opulens.se
