JAZZ. Rikard Rehnbergh rapporterar från Stockholms årliga jazzfestival och konstaterar att jazz är en genre som stärker sin ställning för varje år. Årets upplaga bjöd på fixstjärnor i vardande.
Stockholm Jazz Festival (med versaler, med internationell utblick) i oktober varje år är en sorts konjunkturbarometer för jazzens – och i viss mån bluesens, funkens, soulens – ställning inte bara i huvudstaden utan i hela landet. Efter tio dagar och nätter, runt 370 konserter (flertalet utsålda) från luftiga Konserthuset till klaustrofobiska antikvariat (inalles över 80 spelplatser) är ställningen stark, synnerligen stark, och konjunkturen pekar uppåt, uppåt för varje år.
Årets upplaga (9-18/10) må ha saknat fixstjärnor – en Herbie Hancock, en Marshall Allen, en Terry Gibbs, en Martha Reeves, en Shirley Bassey, en Mavis Staples – men hyste en hel del ”småstjärnor”, alltså fixstjärnor i vardande.
Damerna först
Vibrafonisten Sasha Berliner (född 1998) tjuvstartade hela festivalen med ett intimt gig i lilla Studion på Kulturhuset med glasobelisken i blickfånget bakom musikerna. Med vedertagen men svårbemästrad fyrklubbsteknik slog hon fram traditionella (tänk Gary Burton, Lionel Hampton) som moderna (tänk Joel Ross, Jason Marsalis) rytmer och takter ackompanjerade av bas, batteri, piano, interfolierade i elektroniska soundscapes, luftiga ljudskap som det ovan the Bay Area hon kommer ifrån. Ibland kunde det påminna om svenska Koops loungeartade toner, ibland om ovan nämndas serent men hårt klingande teknik. Ett av många exempel på Nygammalt under festivalen.
Över till Kungsgatan 63 och jazzklubb Fasching – som väl får anses utgöra festivalbas – där japansk-brittiska multiinstrumentalisten Momoko Watanabe Gill (f 1993) bjöd på det senaste från den brittiska jazzscenen. Det vill säga: en andligt sökande, prövande jazz, en revival för soulen, karibiska grooves och klubbiga beats, mycken elektronica överlag, och klubb, dub, hiphop, triphop, fyrtakt. Då inte så konstigt att det flera gånger under giget sångaren och keyboardisten James Blake kommer i åtanke lika ofta som trumsystern Terri Lyne Carrington. Gills debutalbum gav mersmak (”Momoko”, 2026); Faschingspelningen ger än mer.
Parlato, ett fullblodsproffs
Vi hänger kvar på Fasching, fast hoppar ett par dagar till vokalisten Gretchen Parlatos konsert. Parlato (f 1976) låter skrovlig på rösten när hon först greppar micken, dricker te med mycket honung och har en liten flaska som liknar Echinaforce (röd solhatt) bredvid sig på barstolen. Bådar inte gott. Som det fullblodsproffs hon är genomför hon dock konserten utan några större problem med rösten. Med litet bossa, litet rhythm and blues och med en färsk platta i bagaget (”The Wise Ones”, kom i juni) är hon som tillbaka där hon startade med den självbetitlade debutskivan för över 20 år sedan. Och de gamla vapendragarna är med henne: Mark Guiliana, trummor; Alan Hampton, bas och gitarr; Taylor Eigsti, piano: ”Fantastiska Fyran”.
Svenska avdelningen
Trumpetaren, kompositören och producenten Goran Kajfeš (f 1970) torde vara en av Sveriges flitigaste musiker. Med otaliga sidoprojekt och bandkonstellationer kan han skandera som AIK-klacken: ”Vi är överallt!” Sedan konstellationen Tropiques startade 2011 som ett sidoprojekt för att skriva musik till en dansföreställning har det pågått, och pågått. Tre plattor har det blivit och den senaste, ”Tell us”, släpptes för ett par år sedan och mycket från den framförs i Moderna Museets hörsal, där fröet till dagens jazzklubb och förening Fasching en gång såddes, förresten. Ett frö som kan höras skramla i de maracas som sextetten, unisont och exotiskt, inleder spelningen med. Förutom ”supermusikerna” – Zethson, Berthling, Holmegard – Kajfeš som vanligt har vid sin sida tillför cellisten Leo Svensson Sander och violinisten Josefin Runsteen (bägge spelar flitigt med andra jazzmusikanter, bland annat i Fire! Orchestra) något nytt och större i sammanhanget. Något översinnligt, något svårt att sätta fingret på.
Senare samma eftermiddag en cykeltur över till Kulturhusets hörsal och den norsksvenska powertrion Rymden, som häromveckan släppte sitt fjärde album, ”Today may be tomorrow”. Det är mestadels därifrån trion hämtar sitt material för festivalspelningen. Det i början lite trevande titelspåret inleder såväl skivan som spelningen. Magnus Öström stampar takten med baskaggen och vispar en ömsom väsande, ömsom metrisk rytm på virveln. Dan Berglund fyller på med en dov och taktfast slinga på kontrabasen. Bugge Wesseltoft får jobba hårt på klaviaturen för att hänga med. Han växlar mellan Steinway’n och två minisynthar på flygeln, en elektronisk Hammond och en nyare Moog vid sidan om. Känslan efter spelningen är emellertid att trion alltmer börjar likna Berglunds och Öströms företag.
En intressant up-and-coming-artist är Naima Nefertari (f 1982), Neneh Cherrys och trummisen Bruce Smiths (the Pop Group, the Slits, PiL) dotter, begåvad som sina föräldrar men som rör sig i ett annat tonalt landskap än de gör och gjorde. Nefertari improviserar fram halvtimmeslånga stycken på flygeln (på K2/Fylkingen en Yamaha) som snarare rör sig i John Cages, Keith Jarrets (vars album “Belonging” fyller 50, vilket firades av norsk kvartett på Fasching), Carla Bleys och Alexander Hawkins ljudlandskap.
Än spelar hon rena slingor, följder, figurer, än reser hon sig från pianostolen och spelar på flygelns strängar eller preparerar dem med motstånd och objekt. Det är meditativt för både utövare och åhörare, och lättlyssnat, en aning för lättlyssnat.
Långväga gäster, saxofonister
Vi dröjer kvar på K2, ABF:s och Fylkingens nya kulturscen djupt ned i källaren i ABF-huset, där ett nytt kändisbarn äntrar scenen efter Naima Nefertari: tenorsaxofonisten Tomoki Sanders (f 1994), Pharoahs son, med sin hårdslående kvartett, med rötter i det som kallas Great Black Music, en dikotomi och ett uttryck som pendlar mellan modernism (1960/70-tal) och postmodernism (1980/90-tal) men som har ett eget uttryckssätt, en syntes, en förening mellan ismerna som är otvetydigt 2000-tal. Millennialism?! I Tomoki Sanders fall, med sin hemvist i New York och dess vitala klubbscen, blir det ett slags funkpunkjazz som låter helt eget och unikt. Och roligt. Vilket ös. Vilken scennärvaro. ”2000, zero-zero, party over, oops, out of time / So tonight, I’m gonna party like it’s 1999” Sanders går på som om morgondagen inte fanns och blåser hårt, hårt och frenetiskt som James Chance i The Contortions då det begav sig. Då och då slår han sig ned på scenkanten och talar direkt till den entusiastiska men på tok för fåtaliga publiken om att leva som kvinna, queer och svart i dagens USA. Ingen rolig sak.
Atmosfärisk jazz
En av Londonscenens – den nya vågen britjazz – hippaste och flitigaste träblåsare är Shabaka Hutchings. Efter de i positiv bemärkelse skramliga sidoprojekten Sons of Kemet och The Comet Is Coming och i mycket ett instrumentbyte (i skiftande grad från sax till flöjt) är han tillbaka med en atmosfärisk och drömsk, spirituell och än mer rytmiskt och minimalistiskt betonad sorts jazz. Bredvid sig har han batteristen Austin Williamson på allehanda slagverk och trummor. Duomusiken (mest från årets ”Of The Earth”, på eget bolag) växlar karaktär eftersom och presenteras liksom Tropiques i ett enda böljande stycke.
Så givande att vaggas med av tonerna in i ett tonalt terra incognita, ett okänt landskap där vägen kan sluta varstans. Inte så litet minner det, dock, om André 3000:s album ”New Blue Sun” (2023) och dennes minnesvärda spelning på Way Out West 2024.
Jazz i gränsland
Kvällen efter är kollegan Isaiah Collier (f 1998) på Kulturhuset och hyllar att jazzens största saxofonist – ja, det är vanskligt att sticka ut hakan, men nån gång måste det göras! – skulle blivit centenarian i år: John William Coltrane. Den unga kvartetten (pianisten Liya Grigoryan får ett särskilt omnämnande) gör Tranes än raka, än intrikata kompositioner full rättvisa. Återigen rör sig musiken i ett slags funkpunkjazzens gråzoner och gränsland. Forte och accentato för hela slanten.
Örhänge efter örhänge träs in i öronen och slutligen står eller sitter vi där med ett fyrtal i vardera örat. Det är fullt. Så Collier trär nästa ring i näsan: en lika bejublad som vild och intensiv version av ”My Favorite Things” (då han således plockat upp sopranen) att alla tankar på extranummer tycks uteslutna för kvartetten. Punkt.
Inte riktigt: nästa gång vill vi nog höra Colliers originalkompositioner, Stockholm Jazz, och under 2023 års festival gjorde altsaxofonisten Lakecia Benjamin en hommage till Coltrane såtillvida bra att hon fick äran att stänga årets festival på ett kokande Fasching, som mera lät som den lokala puben efter att ens fotbollslag tagit guld. Som någon skrev som rubrik redan då, 2023: ”Jazz is a woman…”, man!
info@opulens.se
