Konstmusiken måste räddas – från sig själv

Musik

 

Riksting för västerländsk konstmusik hölls i Berwaldhallen i Stockholm (foto: Holger Ellgaard)

RIKSTING. Det finns något högst behjärtansvärt med det Riksting för västerländsk konstmusik som för andra året i onsdags ägde rum i Berwaldhallen i Stockholm. Man vill ”vara en mötesplats för konstmusikens alla olika aktörer” och samtidigt ”stärka konstformens roll i samhället”.

Vem med minsta intresse för konstmusik kan vara annat än enbart positivt till det?

Nu är det här Rikstinget inte vilken generalförsamling eller peppigt branschmöte som helst. De ”goda exempel” från rikets alla hörn som under symposiet sköts in mellan föredrag och paneldiskussioner fungerade framför allt som en påminnelse om vad som verkligen är på tapeten. Konstmusiken har det kärvt just nu. Det är inte kört, men det är tuffa tider.

Musikkritikern Erik Wallrup var i sitt föredrag inne på en central problematik, nämligen den generella synen på musikundervisning som sociala deltagande och musiken som kulturell mötesplats. Enligt detta sätta att se på saken är musik främst något som alla kan och som man kan umgås tillsammans runt, inte en kunskap som man lär sig, utvecklar och förfinar.

Mats Widlund, professor vid Kungliga Musikhögskolan, konkretiserade när han talade om svårigheten att fylla på med nästa generation klassiska instrumentalister eftersom antagning till musikhögskola i princip förutsätter att man gått ett spetsgymnasium. För att komma in på dessa räcker inte Kulturskolan till utan det krävs att man haft privatundervisning. Den gamla Kommunala musikskolan rekryterade bredare och var vassare och därför har konstmusiken de senaste åren alltmer blivit en angelägenhet för medelklassen och över.

Kulturskoleutredningen från 2016 är således problematisk då den visar att man är rädd för att ta i det faktum att konstmusiken kräver konstnärliga redskap, inte bara socialt deltagande. Och generellt är musiken, som Sven Kristersson, professor vid Musikhögskolan i Malmö uttryckte det, en fråga för utbildnings- och inte kulturdepartementet.

I grunden handlar det om den i Sverige lika klassiska som infekterade och endimensionella frågan om elit versus bredd. Jag tror att detta också är grunden till kulturmedias generella ointresse för konstmusiken. Musik ses som något instrumentellt och därför har generationer av kulturjournalister, till och med kritiker, svårt att sätta sig in i de kreativa och konstnärliga processer som musicerande innebär.

Men problemet finns också inom konstmusikkulturen själv. Visserligen är ”västerländsk konstmusik” sedan länge den vedertagna termen för det som i dagligt tal menas med ”klassisk musik” och som även innefattar den samtida musiken. Och även om jag accepterat terminologien, rent av ofta tycker den är den mest gångbara, så känns den litet obsolet. Konserthuschefen för Berwaldhallen”Helena Wessman kände sig uppenbarligen tvungen att i sitt inledande anförande definiera vad det är för musik vi har att göra med, och nämnde kort att den västerländska konstmusiken oftast är notbunden och att den är global och kan höras överallt i världen idag. Här dras en skarp linje. Mycket konstmusik är inte notbunden. Dessutom omfattar den också helt andra skrivna eller andra system för skapande eller som förlagor för att bevara, reproducera eller tolka musiken.” Sättet att se på den västerländska konstmusiken som global är också ett uttryck för ett närapå kolonialt ”centrum-och-periferi-tänkande”. Dessutom är det direkt missvisande när man ser hur konstmusikaliska scener i ”övriga världen” också är resultatet av den lokala kulturhistorien. Den ”västerländska” konstmusiken idag är långt ifrån så västerländsk som somliga verkar tro.

Rikstinget för västerländsk konstmusik framstod därför som en sann anakronism. Här avses klassisk musik så som den komponerades eller spelades förr eller nyskrivet i samma linje. Vad den samtida konstmusiken är eller kan vara, dess spridning och bredd, fick inte mycket plats och kulturmedias ointresse var något som beklagades, men vad det beror var inget som diskuterades vidare.

Jag är den förste att värna om klassisk musik. Det finns en glädje i både det konstnärligt kreativa skapandet och lyssnandet som är för rik för att gå förlorad. Att kunskapen om elementär notläsning – en absolut viktig del i denna kultur – blir sämre är därför också djupt beklagligt. Men med en otidsenlig syn på det egna område har jag möjligen en litet annan idé om både problem och lösning. Den västerländska konstmusiken – med dess företrädare, från institutioner till kritiker – måste räddas. Framför allt ifrån sig själv.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen