Konstmusiken befinner sig nu i samtidskulturens epicentrum

Musik

 

Jennifer Walshe och Ardittikvartetten (Foto: Kai Bienert)

BERLINFESTIVAL. Det påstås att den klassiska och samtida konstmusiken tappar publik. Den blir äldre, dör bort och den yngre generationen fyller inte på. Sällan grundar sig påståendet på fakta. Men fakta finns, och den säger något helt annat. Tvärtom ökar publiken och den blir allt yngre.

Ett exempel på denna utveckling är festivalen MaerzMusik, Berlins största festival som precis avslutats. Publikökningen har ökat närmast progressivt samtidigt som medelåldern sjunkit. Konserterna är praktiskt taget alltid utsålda.

Vad detta beror på är inte helt lätt att säga. Men klart är att också konstmusiken befinner sig i det samtidskulturella paradigmet av eventkultur. Många i och runt ikring ”branschen” är villiga att gräva djupt i plånboken för de inte helt billiga biljetterna och mingla på seminarierna.

En nyckel till festivalens framgång är hur man samarbetar med institutioner från andra områden. Konstscenen i Tyskland har jämfört med svenska förhållanden faktiskt ett genuint intresse också för konstmusik. Galleriet SAVVY driver ett forskningsprojekt om Julius Eastman, denne enastående postminimalistiske tonsättare som genom en rad omständigheter, där hans hudfärg och sexualitet säkert spelade in, var i princip bortglömd när han dog ännu inte fyllda 50 år 1990. Presentationen av honom och den också länge marginaliserade svensken Catherine Christer Hennix var två glädjeämnen och tillika utropstecken under festivalen.

Men lika viktigt är festivaltemat och hur det spänner över stora fält. MaerzMusik är en ”Festival für Zeitfragen”. Det låter både vagt och överspänt, men det funkar förvånansvärt väl. Verken speglas i varandra och ibland utvecklas något större och djupare. När Alvin Luciers soloperformance Clocker, där han med elektroder låter kroppens elektriska energi styra en tickande klockas puls, följs av Les Percussions de Strasbourgs framförande av Gérard Griseys Le Noir de l’Étoile, med dess polymetrik och plastiska tempoväxlingar tecknas bilden av en himlakropps kollaps till ett svart hål; en musikalisk och teoretisk vision om tidens relativitet som också utvecklades av en kortare läsning mellan verken.

Tematiskt välutvecklad var den långa ”konsert” som inleddes med Fabrizio Terranovas nya film om Donna Haraway. Detta följdes av läsningar samt presentationen av en workshop om kropp, röst och fysikalitet. När så Alvin Lucier i sitt fängslande performance Bird and Person Dyning med mikrofoner i öronen manipulerade ljuden av ett syntetiskt fågelkvitter upphävdes gränsen mellan människa och maskin, mellan det vi hör och kroppen fysikaliskt upplever. Och det är svårt att finna en bättre inramning än Haraway som betytt så mycket för diskussionen om cybernetik och människans gränser. Men samtidigt illustrerade denna tillställning festivalens problem att få ihop koncept och gestaltning. För i själva verket var det frågan om på tok för långa textläsningar och ett performance utifrån en workshop som knappast var stor konst. Till syvende og sisdt var det besökarens egen välvilja att läsa in den kuratoriska inramningen det som räddade en konstnärligt ganska mager tillställning.

Om 86-årige Lucier är en samtidsklassiker hör Jennifer Walshe till de absolut hetaste tonsättarna just nu. I Everything is important tar hon i ett slags intersektionellt performance sig an världspolitik, miljö- och genusfrågor och annat. I raketfart med vokal akrobatik och rörelse interagerar hon med musikerna i Ardittikvartetten och det lika snabba bildflödet på filmduken i fonden. Det konstmusikaliska möter ett slags abstrakt talkshow där materialet är populärkulturellt slagg. Det är ytligt men komplext sammanfogat, estetiskt motbjudande men gjort med medvetenhet.

Med minimalistisk artikulation prickade Peter Ablinger frågan om konstens frihet, juridiska gränser och dess estetiska begreppslighet. En film visade en stråkkvartett med iranska kvinnor i Iran som satt stilla med sina instrument. Genom att inte spela men samtidigt ingå i en diskurs där denna form av iscensättning är musik vore detta ett konstteoretiskt knivigt fall för den iranska domstol som skulle välja gå vidare i ärendet om huruvida dessa kvinnor härmed bryter lagen genom att musicera.

Men om det finns mycket gott att säga om det teoretiska konceptet och hur festivalen drar en storpublik så var guldkornen trots allt få. Programmet har också blivit glesare och den tidigare starka förankring i Berlins fria musikliv har man inte tagit tillvara på. Gästspelen var förutsägbara och på plats mycket tack vare andras försorg (Ensemble Modern från Frankfurt som engagerats av Berliner Künstlerprogramm des DAAD) eller som i fallet Ictus från Belgiens framförande av ett långt stycke för röst, ensemble och elektronik av Eva Reiter, en konstnärlig katastrof. MaerzMusik var visserligen internationellt orienterad, men också förutsägbar och därför också provinsiell. Och litet effektsökande – smarta koncept men mindre bra genomfört.

Festivalen avslutandes med The Long Now, ett 36 timmar lågintensivt spektakel i den magnifika betongbunkern Kraftwerk Mitte i samarbete med elektronikafestivalen Atonal. Här kunde en förströdd hipstergeneration dricka öl, ”hänga” och så småningom somna in på de utställda britsarna till ljudet till någon ambient drone. Listan av musiker var imponerande, men finishen slarvigt där de litet mer lågmält välartikulerade akterna, som Alvin Lucier och kören Graindelavoix program med medeltida sånger, inte kom till sin rätt i den enorma ekokammaren. Här fanns ett guldläge att skaka om den till stora delar säkert ovana konsertpubliken genom att utnyttja lokalens ljudanläggning och djupa akustik. Men det slarvades bort och därmed slösade man också på resurser som skulle kunnat användas till att skapa mötesplatser för Berlins verkligt intressanta samtidsmusik.

Men konstpubliken, litteraturkritikerna, filmaficionados och andra hipsters strömmade hit. De som jobbat länge med festivalen känner sig säkert desillusionerade: Vad hände med konsten, kvaliteten? Man kan inte bara förlita sig på ett hippt ramverk! Men de kommer säkert känna sig belåtna när det är dags för utvärdering och rapportering till de bidragsgivande myndigheterna. För konstmusiken befinner sig nu i samtidskulturens epicentrum. Och när var det senast så?

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, curator och översättare med inriktning på samtidsmusik och ljudkonst. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där konstnärlig ledare för konsertserien Kontraklang för samtida internationell konstmusik.

Det senaste från Musik

Midsommarmagi

  MAGI. I den egna kompositionen Midsommar, träder det fram en genuin
Gå till Toppen