KONSTENS KRAFT. Inte bara dekonstruerad koreografi eller superb bearbetning av klassisk musik. Solistenensemble Kaleidoskops föreställning Serge visar på konstens associativa kraft, skriver Andreas Engström.
Alla har säkert upplevt det, inte bara en gång utan i princip dagligen. Första tonen i ett inledande gitarriff, första slaget i ett trumintro, ett långsamt insvävande ackord. Man vet direkt vilken låt det gäller.
Den enkla förklaringen är att vi hört den förr, många gånger. London Calling, Purple Rain, Shine on you Crazy Diamond. Det räcker med bråkdelen av en sekund. Eller Prélude à l’après-midi d’un faune. Det sistnämnda verket av Claude Debussy, alltså, den franske impressionisten som i år gick bort för jämt hundra år sedan. Lyssna till de inledande tonerna i flöjtens fallande halvtonsskala, eller när rymden spricker upp av det första breda orkesterackordet! Jag är säker på att också många som inte har en aning om vad det rör sig om för verk ändå känner igen detta direkt.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Debussys berömda orkesterstycke återklingade nyligen i Solistenensemble Kaleidoskops föreställning på Radialsystem V i Berlin. Stycket låg som en utdragen och vibrerande bakgrundsklang för att emellanåt ge ifrån sig små igenkänningstecken. Det sätt på vilket verket blev utdraget och repeterat innebar också att en brygga slogs till millennieskiftets elektroniska remixkultur där inte minst detta verk genomgått ett antal dj-remixer.
Namnet på föreställningen var Serge, och kretsade kring den berömda koreografen Sergei Diaghilev och dennes arbete med Ryska Baletten i Paris under 1910-talet. Diaghilev revolutionerade dåtidens danskonst och koreografi och arbetade nära sin samtids musikaliska avantgarde, med tonsättare som Ravel, Satie, Stravinsky och nämnda Debussy.
Serge framfördes på en klassisk scen, vilket långt ifrån alltid är fallet med Kaleidoskops föreställningar som ofta utspelas i halvprivat eller offentligt rum. Kaleidoskop utgörs av en grupp stråkmusiker men som är långt mer än blott musiker. Här hade de att framföra ett kollage med Michael Rauters omkomponerade musik av det franska avantgardet, och som den performance- och scenkonstgrupp de är gestaltade eller omtolkade de också Diaghilevs koreografi.
Serge utvecklades till ett timslångt verk med makalösa associationstrådar. När den lilla fyrtonsrytmen från Stravinskys Våroffer smyger in och några av musikerna gör lätta nigningar spelas hela baletten upp bakom näthinnan. Och när pianistens gester förmedlar den gäckande naivistiska musiken från Saties ballett Parade jag får en klingande bild av ett verk, ett estetiskt anslag, som jag ärligt talat inte känner så bra — men märkligt nog nu inbillar mig känna bättre.
De insmygande ackorden i tredje delen i Ravels Daphnis et Chloé träder in mot slutet och ansiktsuttrycken bland skådespelarna riktar uppmärksamheten mot den soluppgång klangen tecknar och vad ljus som sådant innebär för psyket.
Serge är ett litet mästerverk som långt ifrån enbart dekonstruerar den klassiska modernismens koreografi eller spelar upp en i sig superb bearbetning av lika klassiska verk. Serges mix av klang, bild och rörelse, eller rättare sagt, tecken, sätter fantasin i rörelse och låter den vandra mellan lager av referenser. Det räcker ofta med den första tonen.
andreas.engstrom@opulens.se
