KONSTMUSIK. Ända sedan de konstnärliga ledarna Anna Berit Asp Christensen och Anne Marqvardsen tog över Sporfestivalen 2007 har de drivits av idéer om öppenhet och inkludering. Samtidigt har dessa strävanden inte överbetonats. Konsten är i fokus. Resultatet är att Spor sedan ett decennium är Nordens främsta festival för ny konstmusik. Andreas Engström tog tåget till Århus.
Sporfestivalen odlar ofta specifika teman. Ibland explicit, men genom den gedigna kurateringen, där internationellt perspektiv förenas med det danska – rent av med ett lokalt fokus på Århus – finns också tematiska underströmmar. Detta blev särskilt tydligt i årets något smalare version av festivalen, där ett tema var det personliga eller självbiografiska.
Tonen slogs direkt an i Christian Winther Christensens kammaropera Eating a Man. Denna hade premiär i en första version på Spor 2009 och kretsade då kring en ritual att äta en människa för att på så vis låta denna leva vidare efter sin död. Sedan dess har tonsättaren bildat familj och denna levnadssituation utgjorde i den nya versionen en utvidgad fond där en snabbuppspelning av familjens filmade vardag kring mat- och arbetsbordet ställs mot det sceniska i form av sångerskan Clara Stensgaard, mamman i familjen. Genom denna dubbelexponering skapas en sällsam reflektion kring tid, förgänglighet och kanske uppoffring för den andra eller sin nästa. Allt är tonsatt med Winther Christensens typiska subtila klanger och musikaliska motiv.
Det självbiografiska spåret fortsatte med ackordeonisten Andreas Borregaard. Hans förmåga att förenas med sitt instrument och ge det en amorf karaktär kom fram i Louise Alenius stycke Relationer. Ändå var det i tonsättaren Philip Venables och regissören Ted Huffmans verk som berättandet blev direkt personligt. Utifrån intervjuer med Borregaards mor återgav ackordeonisten i tal och spel berättelser om sig själv. Borregaard erövrade scenen, berättade och lät samtidigt instrumentet andas, pulsera, bli del av hans kropp och bilda narrativa underströmmar.
Ofta är det tonsättare som porträtteras av en ensemble. Denna relation var nu omvänd i vad som beskrevs som en porträttkonsert av den danska trion NEKO3. Det var dock frågan om ett i högsta grad abstrakt porträtt som i mångt och mycket byggde på den uppsättning föremål som den slagverksorienterade ensemblen förfogande över. Bidragande till den fina helhetsupplevelsen var också personligt utformade sceniska lösningar med förflyttningar i rummet.
Med denna outtalade festivaltematik kändes den norske tonsättaren Trond Reinholdtsen som självskriven. Jag vet jag inte för vilken gång i ordningen jag upplever en ny del i Reinholdtsens pågående allkonstverk The Norwegian Opra, där han själv står bakom hela konceptet. Inte heller denna gång blir jag klokare över vad han tycks vilja säga. Missförstå mig nu inte. Denna mix av operahandling på film kommenterad av aktörer i konsertlokalen är kul. Det är groteskt, burleskt, humoristiskt; en skruvad blandning av Monty Python och knasigt barnprogrammen från 70-talet, med operamytologi som fond som kryddas med tyska glosor för det lilla extra. Kritik av en genre? Dekonstruktion som dekonstruktion? Eller vill Reinholdtsen bara ha kul? Jag tror på det senare och kul är det.
Jag ska inte påstå att jag blev besviken eftersom mina förväntningar knappast var högt ställda. Men nog blev jag förbryllad över naiviteten och den oförskräckthet med vilken Eva Reiter och den belgiska ensemblen Ictus hoppat på detta med avkolonialisering. Jag kan informera svenska läsare om att detta är sedan 3-4 år det kanske hetaste temat inom samtidsmusiken i Europa och som sätter djupa avtryck i festivalprogrammen. I en musikalisk föreläsning – lecture/performance som det ibland kallas – berättas om sydamerikansk barockmusik, kontinentens ursprungliga invånare och kolonialmakternas övergrepp. På det stora hela var det välgjort och effektivt i föreningen av text, nyskrivet och barock, därtill utsökt framfört av Ictus. Samtidigt undrar jag om inte delar av föreläsningen, framför allt när publiken mot slutet instrueras i dekolonialt agerande, var lyft ur en framgångsrik projektansökan. För framgångsrik måste den varit då detta var upptakten till en turné som sträcker sig över andra europeiska festivaler som är med i det dekoloniala nätverket Sounds Now. Men för att återknyta till inledningen så var detta ett exempel på vad Sporfestivalen inte brukar ägna sig åt, nämligen enfaldig plakatkonst. För Spors styrka och det som trots var det bestående intrycket kan sammanfattas med devisen: show, don’t tell.
andreas.engstrom@opulens.se
