ROMAN. ”Det är långt ifrån enbart våldet som bär denna historia. Tone Schunnesson avtäcker en struktur utifrån ett maktperspektiv. Hon gör det också mestadels mästerligt.” Det skriver Lis Lovén som läst den aktuella romanen ”Ultravåld”.
Ultravåld av Tone Schunnesson
Norstedts
Efter ”Tripprapporter” och ”Dagarna, dagarna, dagarna” utkommer Tone Schunnesson nu med sin tredje roman.
Det ska genast sägas att Tone Schunnesson har ett utsökt språk i sin nya roman ”Ultravåld.” Det är dessutom som om det gamla skånska slottet i berättelsen är ett psykologiskt tillstånd… Och snart ska jag upptäcka att den fina ytan är förrädisk. Det döljer sig något otäckt i den välbärgade familjen med mor, far och två barn.
Schunnessons text andas kulturell medvetenhet. Familjen som det berättas om är verkligen överklass. De är lite knasiga och det knepiga som händer tycks så normaliserat att man köper vad som än sker. Ja, man köper det, precis som man gång på gång i verkliga livet köper att det finns en maktordning.
Varje år anordnas en grisfest på slottet för traktens folk. Sonen i huset blir full. Och så är det där, helt i sin ordning; Det där våldet! Eller ja, Schunnessons sätt att behandla språket (utsökt stil) gör att det som händer framstår som logiskt. Man blir inte förvånad. Jag tänker på vilka knep författaren använder sig av för att låta våldet framstå som normaliserat på grund av det litterära greppet.
Och jag är en sådan läsare som anser att själva språkets uppbyggnad är det bärande i all text. Det är det som får berättelsen att flyta eller stelna. Schunnesson kan som berättare bitvis framstå som lite tjatig, men för det mesta har hon ett fast grepp om berättelsen och bemästrar tekniken för att föra handlingen framåt.
En del läsare kommer nog att uppfatta denna adliga familj som djupt dysfunktionell, men det är inte riktigt så jag uppfattar den. Jag är övertygad om att vi alla, män som kvinnor, bär med oss internaliserade maktstrukturer. Det är långt ifrån enbart våldet som bär denna historia. Tone Schunnesson avtäcker en struktur utifrån ett maktperspektiv. Hon gör det också mestadels mästerligt.
Språk, ja språk är det som både döljer och avslöjar. Det faktum att den unga tjejen i familjen vill hitta sin roll är i sig inget märkvärdigt. Så brukar det vara för unga tjejer. Att grabben låter våldet rida sig igenom honom, jag höll på att säga att inte ens det är märkvärdigt. Familjen är faktiskt i flera avseenden som de flesta familjer. En del familjer rider ut stormarna. Ibland sopar man maktstrukturen under mattan, låtsas inte om den. Och på ett sätt söker både pappan och mamman en väg ut.
Nej, jag anser inte att det är våldet som bär upp berättelsen. Jag tror att Schunnesson är något på spåren. Kan man genomskåda makten så går det i förlängningen också att se vad som orsakar våldet.
Frågan är om en enda person i verkliga livet känner sig manad att avstå sin makt. Det blir i så fall en djupare fråga om religiositet. Och ja, båda föräldrarna letar i det andliga. Det är ett intressant grepp. Mot slutet känns det som de lösa trådarna blir väl många men efter vissa upprepningar blir det spännande igen. Och slutet är märkligt. Våldets logik eller vad jag ännu hellre vill kalla för familjens maktstruktur har i berättelsen lett fram till en oväntad katastrof.
Just när man tror att familjen, där vid poolen på ett slags semester, ska ordna upp allt sker det oväntade. Det är kusligt det som händer men genom en filmisk framställning uppstår en igenkänning. Känner igen våldet som än en gång normaliseras. Familjen är otäck och samtidigt så konstnärligt okonventionell att familjemedlemmarna påminner om personer man träffat på i någon film, bortom vardag och slit. Man känner igen karaktärsdragen. Och långt bak i huvudet ringer en signal. En röd lampa lyser och jag måste påminna mig om att de här personerna trots allt är litterära gestalter.
Det är så filmiskt och galant berättat.
info@opulens.se
