POLITIK. I veckans krönika ser Lars Thulin tillbaka på valrörelsen 2026. Han riktar hård kritik mot missbruket av opinionsundersökningar, begreppet stödröster och det rådande debattklimatet.
När krutröken efter valrörelsen lagt sig väntar ett än värre slagfält. För den som ska bilda regering måste navigera i ett minfält. Samt att ställa till med den ena massakern efter den andra. Det som ska slaktas är röda linjer och vallöften. Hösten kommer bli så oviss att det i dagsläget inte känns meningsfullt att spekulera.
Låt oss i stället titta på den gångna valrörelsen. Valet 2026 har lärt mig avsky tre saker: opinionsundersökningar, begreppet stödröster och rådande debattklimat.
Valrörelsen påverkades av opinionsmätningar
Under sista veckorna tycktes opinionsundersökningar komma var sjätte timme dygnet runt. Alla partier påstår att de inte bryr sig om dessa siffror för ”den enda undersökning som räknas är den på valdagen”. En värre lögn är svår att tänka sig. Givetvis följdes varje tiondels procentenhet minutiöst i partiernas högkvarter. Och utspel anpassades efter dessa siffror. Därmed blev valet en metagrej, alltså ett drama som berättar om sitt eget drama. Som en roman som handlar om en författare som skriver en roman.
Varför duggar då dessa undersökningar tätt som ett sommarregn? Där är medierna i högsta grad skyldiga. För alla stora medier gör egna undersökningar. Eftersom de garanterar klick och därmed intäkter. Vilket är nödvändigt då opinionsinstitut tar bra betalt för sina tjänster.
Valrörelsen koncentrerades på stödröster
Hur är denna kanonad av siffror skadlig för demokratin och det serösa politiska samtalet? För att valet 2026 kom att koncentreras på nästa sak jag avskyr – stödröster.
Enkelt uttryckt handlar det om att rösta på något man inte tror på. För man tror att det ska gagna den egna sidan. Då har vi inte längre ett svenskt valsystem med åtta partier utan ett anglosaxiskt med två partier.
Liberalerna sålde ut totalt
Mest tydligt var detta med Liberalerna. Nu skrivs om partiets formidabla uppgång i slutet av valrörelsen och ledaren Simona Mohamsson höjs till skyarna som genialisk frälsare. Sanningen var att hon och partiet utplånade sig själva. Deras valmanifest 2026 var ett ogenerat, förnedrande och motbjudande tiggeri. Budskapet kan kokas ner till: Snälla, rösta på oss liberaler, så lovar vi att göra precis allt det som ett konservativt parti och ett annat som är rasistiskt och nationalistiskt, vill att vi ska göra.
Prostitution är ordet som känns adekvat. Liberalerna sålde ut de allra sista resterna av sin trovärdighet samt moraliska ryggrad.
Ikoniska liberaler som Karl Staaf, Bertil Ohlin och Per Ahlmark torde rotera i centrifug-fart i sina gravar. Men för att ändå påminna om ett parti spottade L ur sig märkliga vallöften i samma takt som en stressad popcornmaskin: allt från förbud mot strypsex, över gråtmild omsorg om mellanchefer till rivande av fula skolbyggnader. Förslag som aldrig skulle röstas igenom i en riksdag och därför var ofarliga att vräka ur sig.
Stödröster har en märklig logik. Om partiet som ska få stöd ligger för dåligt till, vågar ingen slösa bort sin röst. Men för många stödröster är också farligt, för då hotas det parti stödröstaren egentligen tror på. Jag hörde en liberal uttrycka oro när stödröster lyfte L upp mot sex procent.
– Det är inte bra, sade denne man. För då kan stödröstare tycka att de inte behöver stödrösta eftersom vi redan är räddade. Då kan vi tappa röster.
Röstande blir spelteori, inget annat. Teorier som måste matas med ständigt nya opinionssiffror.
Otrevlig ton i valkampanjerna
Den tredje delen i valrörelsen som får underbetyg och även den hotar parlamentariska demokratins idé, var tonen i kampanjerna. I de på nätet, som styrs av techföretagens algoritmer, dominerade hat, överdrifter och lögner. Enkelt uttryckt var man nazist om man röstade höger och Hamas-terrorist och muslim om man röstade vänster. Ytterst få debattörer ville försvara sitt eget partis politik. Svaren blev i 80 procent av fallen whataboutismer. Alltså att kritik mot det egna partiet möttes av varianter på: ”fast andra sidan har ju minsann också, så det så. Skyll inte på oss.”
Varpå den andra sidan hittar något som får dem att svara samma sak. Därmed har alla möjligheter till debatt om sakfrågor effektivt dödats.
I de traditionella medier utvecklades partiledardebatterna ofta till förnedrande och fördummande pajkastningar, något som de flesta deltagare tyckte i efterhand. Frågan är då varför de agerade som de gjorde. Där är medierna huvudansvariga. För de måste utse vinnare och förlorare i debatterna. Allt poängsätts. Varje tvekan, stamning, gest och förstulen blick lyfts fram. Det handlar om vem som kan få till vassa så kallade oneliners, alltså en dräpande, blodfylld och hånfull kommentar. Förlorarna blir åskådarna som hoppas på konsumentupplysning inför valet.
I mina mörka stunder tyckte jag att de varit bättre om partierna hyrt in sistaårselever på Dramatens scenskola för att framföra inövade repliker från ett inövat manus. De skulle få till en bättre underhållning än den partiledarna fixade.
Vad är då alternativet? En fåfäng dröm om en valrörelse utan opinionsundersökningar. Där alla röstar på det parti de gillar. Där politiska frågor blir huvudtemat. Inte valresultatet i sig. Program där pålästa, envisa och tuffa journalister djupintervjuar partiledarna var för sig. Lyssnande reportrar som inte accepterar icke-svar.
Och när det gäller nätet? Varför inte nedstängning av algoritmstyrda så kallade sociala medier som X, TikTok, Instagram och Facebook?
lars.thulin@opulens.se
