PROSA. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av den rumänske författaren Eduard Gabriel Tănase. ”Stugan i skogen” lyder titeln.
Eduard Gabriel Tănase är en rumänsk författare – tidigare bankman, numera pensionär – med en särskild kärlek till Skandinavien. Under de senaste tre åren har han besökt Sverige, Norge och Danmark flera gånger, och varje resa har fördjupat hans dröm om att en dag dra sig tillbaka till en stuga i norr för att skriva. Den drömmen, menar Tănase, har resulterat i kortnovellen Stugan i skogen som vi nu är glada att få publicera.
Tănase har tidigare publicerat en samling surrealistisk poesi, Câinele din Ithaca (2024), och novellantalogin Despre răni și răniți (2026), båda på rumänska. Novellen är ursprungligen skriven på rumänska men är nu översatt till svenska av Tănase i samarbete med en vän.
CAROLINA THELIN
Stugan i skogen
Jag sitter ensam i min svenska stuga. Det är så kallt att jag i dagar bara har tittat ut genom fönstret. Utan mat, utan eld, betraktar jag isblommorna. Med minsta ansträngning skrapar jag fram en springa genom vilken jag kan betrakta den vita ödemarken.
Jag kom hit för att skriva mitt livs berättelse. Under årens lopp har jag gång på gång stulit blyertspennor från Ikea. Jag har en hel kasse full. Planen är att använda dem en efter en tills spetsen är nedsliten och sedan kasta dem i glöden. Men vem ska tända fnösket när sidan väntar tom på mig? Tomt på sidan, tomt där ute.
Vilken lysande idé jag hade i början, när jag flyttade sängen intill fönstret! Jag minns hur jag brukade leka ensam under loven. Jag låg inte på soffan – jag var på en båt, jag seglade på stormiga hav. Bara det att jag befann mig där skyddade mig från alla vilddjur. Det hade blivit min enda tillflykt. Jag har gått igenom alla stadier: planeten, ett skydd; detta kalla land, ett skydd; allt mindre, min stuga, ett skydd; och nu har allt krympt till en säng full av filtar och varma skinn.
Det är allt jag har. Snön faller över den. Dag för dag förvandlas stugan till en igloo.
— Husse, kalla på en hund också!
Jag sitter ensam i min svenska stuga. Flo är som ett får. Jag släpper ut honom så att han får springa genom snön. För hans skull gör jag ändå upp eld då och då. Jag vet, det är trots allt en självisk reaktion. Jag vill svepa in mig i hans torra päls. Den värmer mig bättre än något annat.
Om kvällarna ylar han av sorg. Ensamheten hemsöker honom också. Sedan, om natten, ser jag honom nosa omkring i mörkret. Han morrar hotfullt, men lämnar aldrig min sida.
Ibland jagar han. Då och då fångar han en kråka, och jag kastar den tillbaka från tröskeln. Han förstår att festen bara är till för honom. En gång sprang han i drygt en timme. Jag trodde att han skulle ge upp andan. Förmodligen kände han det själv också. Han hade trampat upp breda stigar som snöstormen ständigt fyllde igen. Men det hjälpte honom. Jag såg honom göra ett långt språng och slå ihop käkarna. Han kom tillbaka med en hare. Den gåvan tog jag emot. Några röda fläckar dök upp framför tröskeln. Den dagen åt vi oss båda mätta.
Flo är min kamrat. Och han vet det.
— Min pojke, men kvinnan då…
Jag sitter ensam i min svenska stuga. Kvinnan har rest till sina släktingar för att skaffa något att äta. Det är ingen liten sak att ha en älskare som håller på att bli författare. Man måste kämpa för honom, hålla honom vid liv.
Jag trodde att min hustru skulle vara som björkarna här: lång och rak, med blont, nästan vitt hår, med barken – förlåt, huden – lika ljus. Hon är inte som träden i dessa skogar, utspridda över kullarna. Hon är nätt, med mandelformade ögon.
Hon arbetar hela tiden. Aldrig har jag varit så ren. Det är den belöning hon väntar sig och får. Hennes renhet är mig kär.
Mest av allt tycker jag om när hon väcker mig på morgonen. Det är som om jag fick ännu en chans till livet. Ännu en dag som hon öppnar med mjuka viskningar. En dröm!
Jag sjunker ner i hennes svarta ögon.
Men vänta, skulle de inte vara blå?
Jag vet, men jag är glad att någon är här med mig. Och inte vem som helst. Jag rycker till. Jag pulserar.
— Du är ingen man om du inte också är far.
Jag sitter ensam i min svenska stuga. Barnen kom som en julsaga. Jag ser dem genom fönstret. De har vuxit upp på en enda vinter. De gräver i jorden, reparerar huset, hälsar på folk – allt jag lärde dem härifrån, bakom glaset.
Pennorna slets ut förgäves. De nedklottrade sidorna blev till aska. Men händerna svek mig inte. Ur träet växte alver fram med långa skägg, lastbilshjul, små båtar. Jag skickade dem nedför bäcken, med strömmen. Barnen fick egna barn. De gamla leksakerna gladde dem en eftermiddag.
— Du är för gammal för det här!
Jag sitter ensam i min svenska stuga. Alla har försvunnit. Genom snön springer ännu Flos valpars valp. Lantstugan håller på att rasa samman. Ett rum har redan brunnit ner. Jag har barrikaderat dörren som ledde dit.
Jag har tapetserat alla väggar med tidningar. Här och där dyker mitt ansikte upp. Överlevaren.
Den nye Flo står på tröskeln. Han väntar på att jag ska följa med honom på jakt. Men jag kan inte längre simma genom drivorna. Jag är vid hans sida på alla de kända platserna. Mitt sinne känner igen alla dofter i denna värld. Honom låter jag upptäcka dem efter hand, lära sig dem grundligt. Att skilja koltrasten från kråkorna och hararna från ekorrarna. Han har vuxit upp som en bergsvarg.
— Hemmet är där alla dina kära finns!
Jag sitter ensam på tåget. På fönstret hänger isblommor.
info@opulens.se
