Syriska kvinnoöden i stark intervjubok

Litteratur/Kultur
Samar Yazbek (foto: Richard Sammour)

INTERVJUER. De syriska kvinnornas erfarenheter är av allra värsta art men de lever och kan berätta. Yazbeks starka intervjuer vittnar om en outtröttlig kamp för mänskliga rättigheter och allas lika värde i ett land där ingenting av detta längre existerar, skriver Carolina Thelin.

 

 

Nitton kvinnor – berättelser om syriskt motstånd av Samar Yazbek
Ordfront förlag
Översättning: Marie Anell

Den syriska journalisten och författaren Samar Yazbeks Nitton kvinnor — berättelser om syriskt motstånd är en tung och påfrestande läsning men samtidigt fullständigt nödvändig.

Hur klarar man sig igenom ett krig utan att själsligen dö? Sitta fängslad och utstå tortyr, våldtäkt och förnedring, leta kroppsdelar på småbarn som sprängts itu och att sedan sy ihop dem? De syriska kvinnornas erfarenheter är av allra värsta art men de lever och kan berätta. Yazbeks starka intervjuer vittnar om en outtröttlig kamp för mänskliga rättigheter och allas lika värde i ett land där ingenting av detta längre existerar.

Yazbek har tidigare skrivit reportageböcker om kriget i Syrien. I Resa in i tomheten: en berättelse från Syrien beskriver hon krigets fasor i hemlandet. Hon hade då levt i exil i sedan 2011 och bor i dag i Paris. 2017 kom hennes roman Hon som vandrar ut på svenska. Den beskriver terrorn genom tonårsflickan Rimas ögon och ger på så sätt också läsaren en extra blick för vad som sker i landet. Kriget får ett kvinnligt ansikte.

Under senare tid har flera böcker skrivna av kvinnor som handlar om våld och kamp för överlevnad kommit ut. Bara förra året kom den marockanska författaren Leïla Slimanis reportagebok Sex och lögner ut på svenska där hon intervjuar kvinnor om hur det är att leva i ett Marocko där det patriarkala systemet endast erbjuder kvinnor två roller att spela: oskuld eller hustru. I romanen De hemlösa katterna i Homs beskriver den svenska journalisten Eva Nour (pseudonym) hur den unge mannen Sami överlever i en stad i ruiner och i Alexandra Pascalidous Mammorna får mödrarna i olika utsatta områden i Sverige komma till tals. Böckerna skildrar en tillvaro där döden är en ständig följeslagare men också kärleken och gemenskapen.

I Nitton kvinnor (helgjutet översatt av Marie Anell) är kvinnorna som berättar mellan tjugo och sjuttiosju år. De är alla från medelklassen, ett medvetet val skriver Yazbek i sitt förord, eftersom “dess medlemmar har större förmåga att berätta och avslöja”. Kvinnorösterna från flyktinglägren, de som saknar allt, behöver enligt Yazbek en annan berättelse som hon hoppas få tid och kraft att genomföra. Nåväl, jag tänker att ett större spektrum av erfarenheter hade gjort boken än mer intressant.

Kvinnorna i boken har snarlika bakgrunder och vittnar om liknande upplevelser — att de innan revolutionen 2011 studerade på universitetet eller yrkesarbetade och hur de sedan började engagera sig politiskt. De ser hur det går åt helvete med alla förhoppningar om demokrati och reformer, de demonstrerar och dokumenterar slakten av män, kvinnor och barn, lägger upp bilder på sociala medier, låter omvärlden få veta.

När revolutionen tagits över av Islamiska fronten stryps alla möjligheter för kvinnor att agera offentligt men de fortsätter ändå. De arbetar på sjukhusen, öppnar utbildningscenter för kvinnor och barn, går under jord, tar sig förbi gränsvakter medan bomberna faller och… nej det är omöjligt att beskriva deras mod och envishet med några få rader.

Till slut när allt gått förlorat tvingas de flesta av kvinnorna att fly. En av dem — Zina — skriver: “Jag lämnade Syrien mot min vilja och bor nu i Turkiet. Våra krav på frihet och värdighet slutade i slaveri och förnedring. Jag följer mina vänners öden och önskar att de ska komma levande ur de bombade och belägrade områdena. Jag föreställer mig att slutet kommer att innebära slutet för oss alla. Vår dröm är över. Och allt har fallit”:

Men kanske är inte allt förlorat. Yazbeks dedikation “till våra barnbarn, flickor och pojkar” inger trots allt förtröstan: “Vi siktade på en omöjlig storhet som kallas rättvisa. Men vi stängde inte dörren efter oss och lämnade den inte vind för våg.”

CAROLINA THELIN

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen