Monika Fagerholms roman är som gjord för kultureliten

ROMAN. Carolina Thelin har läst Monika Fagerholms kritikerrosade nya roman ”Döda trakten – kvinnor i revolt” men instämmer inte i hyllningskören. Thelin konstaterar att boken är som gjord för att en kulturelit ska kunna spegla sig i den.

Döda trakten – kvinnor i revolt av Monika Fagerholm
Albert Bonniers förlag

Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm är aktuell med en efterlängtad roman, denna gång första delen i en planerad trilogi.

Hennes romaner skärskådar patriarkatet och klassamhällets konsekvenser. De handlar ofta om unga kvinnor i samhällets utkant och om ödesdigra skeenden (inte sällan ett mord) där det realistiska smälter samman med det magiska.

Till viss del kan man finna paralleller hos en västerbottning som Kerstin Ekman. Fagerholms litterära metod är de ständiga upprepningarna och att låta texten flyta fram och tillbaka mellan nutid, dåtid och framtid.

När jag upptäckte Fagerholms böcker var det med ”Den amerikanska flickan” (som hon fick Augustpriset för) och uppföljaren ”Glitterscenen”. Genombrottsromanen ”Underbara kvinnor vid vatten” (som sedan blev film i regi av Claes Olsson) läste jag senare. Jag tjusades av hennes språk och referenser till både fin- och populärkultur men drogs tyvärr inte, på samma vis, in i hennes förra roman ”Vem dödade bambi?”.

Första delen i en trilogi

Nu, sju år senare, är den nya romanen med den originella titeln ”Döda trakten – kvinnor i revolt” på plats. Och mig veterligen har den hittills endast blivit tokhyllad. Så vad finns det att säga? Vad vi vet är att den som sagt utgör första delen i en trilogi och att vi sedan troligtvis kommer att få fortsätta följa persongalleriet när de mognar, lyckas i livet eller vissnar och går under.

Det är 1976 och Alice är 18 år när hon bestämmer sig för att bryta upp från bygden där hon vuxit upp, från sin mor och lillasyster till sin pappa, hans nya fru och två halvsyskon, i en välbeställd förort i huvudstaden.

Alice kommer inte överens med sin syster Lilija, vilket är en av anledningarna till den hastiga flykten, men framför allt handlar det om vänskapen med den gåtfulla flickan ”Honecker” som under sommaren dyker upp i samhället tillsammans med den lika gåtfulla afrikanamerikanen Timothy. Deras bakgrund är ett mysterium men det förefaller som att de blivit utkastade från ett internat. De umgås intensivt och deras korta men intensiva relation kommer att påverka händelserna i romanens utveckling i stort.

I Dockhuset, som Alice kallar radhuset med det gula parasollet och den smakfulla inredningen, får hon bo i gästrummet där det hänger ett foto på en svamp i en trolsk skog, som tagits av pappa Max, fotografen. ”Jag ser henne framför mig, det är så länge sen. Flickan under svampen” skriver bokens berättare, hon som är Alice, långt senare, när hon blivit författare. Men det är i Dockhuset som skrivandet börjar.

Monika Fagerholm rör sig fram och tillbaka i tiden

”Döda trakten – kvinnor i revolt” dyker på typiskt fagerholmskt vis fram och tillbaka i tiden och redan efter någon sida vet vi att allt kommer att raseras. Den småborgerliga men progressiva, frigjorda familjen med konstnärliga ambitioner i det idylliska radhusområdet omintetgörs efter bara ett ynkligt år efter att Alice flyttat in.

Styvmamman Siri, hon som slängdes ut från sin högborgerliga familj när hon träffade slashasen Max, har gjort karriär inom Förenta Nationerna och är noga med att påpeka att hon drivs av att rädda världen.

Överhuvudtaget är Siri ganska odräglig när hon titt som tätt håller långa monologer för Alice om sin revolt mot sin stockkonservativa bakgrund och hur litteraturen förändrat hennes liv. Framför allt framhåller hon Doris Lessings romansvit om Martha Quest, men lyfter också fram Adrienne Rich och Sylvia Plath. Romanen är fylld av litterära referenser men också av musikaliska – Sex Pistols tillexempel. Deras album ”Never Mind the Bollocks” slår ner som en bomb bland kulturarbetarna.

Röda armé-fraktionen och punken

Yngste sonen kallad ”Prinsen”, ”denne konstnärligt såå begåvade virrhjärna”, är en speedad och osannolikt barnslig 15-åring. Han får spela huvudrollen i ”Hamlet” i ”Fria Amatörteaterns” moderna tolkning i en gammal ockuperad industrihall i skogen en bit bort. Men när familjeidyllen trasas sönder ändrar han riktning och går in för punken och den destruktiva flickvännen Lilija.

Trots alla komplexiteter är romanen ändå en märkligt sammansatt historia. Den är också en bredare berättelse om de sista åren under 70-talet då många unga fått nog av efterkrigstidens tystnad, lögner och svek.

I Västtyskland bildas Röda armé-fraktionen och Ulrike Meinhofs suddiga ansikte pryder löpsedlarna. Det är här den gåtfulla ”Honecker” träder in på scenen (ett namn hon egentligen får långt senare, under sina juridikstudier, på grund av sin exklusiva dokumentportfölj). Alice råkar få med sig ”Honeckers” anteckningsbok med ett utkast till en roman och det är därifrån Alice hämtar inspiration till sin bok om flickan på internatet som dras in i en motståndsgrupp kopplad till RAF.

Bildningsroman med metaperspektiv

Egentligen är det inte alla de dramatiska förvecklingarna och skeendena som bygger romanen. Nej, det är framför allt litteraturen och skrivandet och detta att bli ”en läsande och skrivande människa”. ”Skriv som ett litet djur” säger Veronica Seger, som är en förmögen teatermänniska och nära vän till familjen.

”Döda trakten – kvinnor i revolt” är också en klassisk bildningsroman. Stundtals blir det för mycket av den varan – som att Fagerholm skriver oss på näsan. Boken är också en metaroman med en roman i romanen (Alices bok Flickan på internatet) eller en meta-metaroman eftersom det visar sig att det är den vuxna Alice är som har skrivit boken läsaren håller i handen.

Monika Fagerholm och kultureliten

Och det är allt detta omhuldande av skrivande människor i kombination med hur i stort sett alla recensenter på de stora tidningarnas kultursidor inte får nog av att lovorda ”Döda trakten – kvinnor i revolt” – de som känner igen sig (eller så gärna vill göra det) – som gör att jag drar öronen åt mig. En av Monika Fagerholms ambitioner är nog att exponera den kulturella elitens hyckleri men det framstår som att det framför allt är representanter för denna elit som älskar det hon skriver.