Stark uppgörelse i autofiktiv form

Litteratur/Kultur
Christina Larsson. (Privat foto) 

AUTOFIKTION. Jesper Nordström har läst en roman som är en författares uppgörelse med en mamma vars religiösa fundamentalism skapade rädsla och övergivenhet hos barnet.

 

De tusen milens längtan av Christina Larsson
Migra Förlag

Det finns oändligt många sätt för en förälder att skada sitt barn.

Kan det värsta sättet att skada sitt barn vara det som sker under en slags ideologisk självgod flagg? Vi minns nog alla hur tråkigt och påvert barnen i Lukas Moodyssons film Tillsammans verkade ha det. En högspänd ideologisk tro och blick mot molnen, gör att ögat inte ser det konkreta vardagligt sköna och själva lusten i livet här och nu.

Den radikala politiken under 1970-talet hade kanske det asketiska och fula gemensamt med den bokstavstroendes religiösa värld som skildras i Christina Larssons De tusen milens längtan.

Det är en autofiktiv roman om Larssons uppväxt i en missionärsfamilj i Afrika. En uppväxt präglad av barnmisshandel och försummelse.

Det vore dock ingen läsvärd upplevelse om boken enbart var ett bittert hugg i ryggen på föräldrarna. Larsson redogör istället för sin vingliga resa bort från den skadliga miljön. Berättelsen handlar om studierna i religionshistoria som inte direkt gör författaren till en ateist, men som får henne att upptäcka och trösta sig med Kierkegaard. Vidare skildrar Larsson humoristiskt terapins hjälp ”det tog två år hos Mahjong-kvinnan med moderna konsten på väggarna att bli fri från det”.

Det här är helt enkelt en bra bok. Så maggropskänslomässigt vill jag uttrycka mig. Larsson använder ett rakt språk, som inte ställer sig i vägen för en angelägen historia. Bokens komplexitet består i hur mamman, i all sin radikala frikyrklighet till trots,  ändå skildras försonande och ovetande. Man kan leka med tanken att uppbrottet från föräldrarna kanske hade varit lättare om det rörde sig om alkoholism eller ren misshandel eller vanvård? Just det religiösa gör att det inte verkar gå att vara arg eller bitter efteråt. ”Förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.” (Reds anm: Lukas 23:34 ur 1917 års Bibelöversättning).

Larsson har som sagt ett rakt språk. Det finns dock ändå särdrag i texten, som inte är ett egenvärde, utan ger berättelsen trovärdighet. Som när hon i sann barnspråksanda låter sitt unga textjag skapa nya ord: argsoldaten, snälltanten.

Opulens webapp

Installera Opulens webbapp för mobil HÄR!

Av alla bokens rörande passager vill jag välja ut nedanstående citat som signifikativt för en imponerande debut.

Trånandet efter ett liv i lackglans, Rönnerdalsglädje, kortspelsträning och rökslingriga glädjeskratt har väckts till liv och jag börjar drömma om en värld i skönhet och rikedom långt bort från missionärsfattigdom, filadelfiastress och fulhattar

I sammanhanget kan man nog ana att det inte direkt rörde sig om en längtan efter rikedom. Kanske handlade längtan bara om en lite mer bekväm familjesituation med rinnande varmvatten, roliga tv-program och radio och där inte allt lättsamt och vackert sablades ner som ”synd”.

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Kultur

Slender

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en drömsk novell av