Sanningen om ett brott

Litteratur
Hanna Krall.

SKICKLIG. Det är i förmågan att låta drabbande formuleringar och sakliga redovisningar mötas, och ibland kollidera med varandra, som Hanna Krall framträder som den skickliga författare hon är, skriver Anna Remmets.

 

 

Vit Maria av Hanna Krall
Översättning: Julian Birbrajer
Ersatz förlag

Hur historieskrivningen och litteraturen ska, och kan, närma sig Förintelsen och de föregående förföljelserna har i princip diskuterats sedan andra världskrigets slut. Där finns de personliga vittnesmålen, men också människoöden som får tala genom ting och siffror. Som högen med skor från några av den nästan ofattbart stora mängden människor som mördades av nazismen.

Den polska journalisten och författaren Hanna Kralls roman Vit Maria har lite samma karaktär. Krall föddes i Warszawa 1935 och undkom själv med nöd och näppe Förintelsen. Vit Maria är den tredje av hennes böcker som ges ut på förlaget Ersatz och som alla på olika sätt kretsar kring Förintelsen och de förföljelser av den judiska befolkningen som bäddade för denna. Den polska erfarenheten av andra världskriget och Förintelsen är ju som bekant ett sår som aldrig tycks ha rengjorts ordentligt och därför fortfarande varar och gapar öppet. Inte minst nu när en högerextrem polsk regering försöker lägga på ett plåster som inte är till för att lindra, utan blott dölja i form av förbud mot att benämna de läger som låg i Polen som ”polska dödsläger”. Bakom detta finns givetvis det faktum att även om alla givetvis förstår att nazisternas koncentrationsläger var tyska oavsett placering, så var det inte sällan kristna polacker som angav och trakasserade sina judiska grannar. Det är kring detta trauma, denna tystnad, som Krall väver sin historia.

Fortsätt

 

Romanens startpunkt (och smärtpunkt) är en skildring av hur ett polskt kristet par vägrar att ge en liten judisk flicka beskydd genom att bli hennes gudföräldrar, eftersom de då skulle behöva ljuga för Gud. Utifrån dessa två, som onekligen ser sig själva som goda kristna polacker, spinner Krall ett nät av människoöden. Hon berättar om judiska personer som försvann (blev mördade) och glömdes bort, om polacker ur majoritetsbefolkningen som samarbetade med nazister, och om andra som tvärtom gömde judar. Hon skriver själv att hon använt sig av arkivmaterial som hon sedan skapat en slags litterär fantasi kring. Det är dock en fantasi inom mycket strikta ramar, som inte tycks innehålla så mycket spekulation utöver de konkreta fakta Krall faktiskt fått fram.

En stor del av boken består just av den typ av torra redovisningar av människoliv som går att få fram ur ett arkiv, och av uppräkningar av de föremål människorna lämnat kvar. Titeln kommer till exempel från namnet på en servis, men ska antagligen också föra tankarna till det religiösa hyckleri boken undersöker.

Effekten uppstår när en som läsare, efter att lite grann ha vaggats in uppräkningens monotoni, märker att denna nästan omärkligt gått över i en redovisning av döda och av hur mark och hus har bytt ägare. Till följd av att de som levde där mördats eller deporterats. Texten ackompanjeras av svartvita foton på byggnader, platser och föremål vilka får sin betydelse av bildtexterna, som snarare är en del av den litterära framställningen än beskrivningar. Som fotot av en ståtlig vit villa med mörka, nakna träd i förgrunden. Under den står det helt kort i gemener: ”hon hann aldrig tentera folkrätten”.

Detta är exempel på hur det mitt i det sakliga, redogörande berättandet dyker upp formuleringar som stannar upp flödet av ord, som hugger tag och med obarmhärtig klarhet visar vad det handlat om hela tiden. Andra exempel är meningar som ”Han har ingen grav. Inte så konstigt, man dödar inte för att det ska finnas en grav /…/”, och ”Som det ska vara på ett museum. / Tillägnat en urgammal civilisation. Som försvann på nittonhundratalet (dess första hälft).”

Det är i dessa passager det litterära språkets unika potential att bära vittnesbörd framträder. Och det är i förmågan att låta drabbande formuleringar och sakliga redovisningar mötas, och ibland kollidera med varandra, som Hanna Krall framträder som den skickliga författare hon är, även om de långa uppräkningarna faktiskt stundtals gör texten lite väl tungrodd. Vit Maria är inte en sammanhängande berättelse som drar in läsaren med lätthet, eller som besvärar sig med att kontextualisera och förklara. Inte heller skildrar den de fasansfulla händelserna genom fullt utvecklade och psykologiserade karaktärer som vi antingen kan känna sympati eller avsky för.

Men i det monotona finns också något insisterande. Liksom högen av skor tvingar Kralls prosa oss att se sanningen om ett brott genom att visa upp det materiella, det konkreta. Det vi kan räkna, det vi kan ta på.

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen