Sällsynt bra noveller om psykisk ohälsa och marginalisering

Litteratur/Kultur
Jan Arends (foto: Eddy de Jongh)

KLYFTOR. Så länge det i ett samhälle finns både vida och djupa socioekonomiska klyftor kommer texter som dessa noveller vara aktuella, skriver Robert Myhreld om Jan Arends noveller som nu återgivits.

 

 

Keefman av Jan Arends
Översättning: Joakim Sundström
Flo förlag

 

Jag vill arbeta med och mitt bland psykiskt sjuka eller sköra människor. Jag trivs med vanföreställningarna, paranoian, ångesten, depressionen. Varför? Jag hoppas det är för att jag vill hjälpa människor. Samtidigt kontrasterar jag ofrånkomligt mitt ibland miserabla bipolära mående med andras.

Dödstankar- och samtal räds jag inte, det ger mig perspektiv, avkräver mig ödmjukhet. Kanske älskar jag människan, åtminstone ibland. Särskilt den svage, för det är i svagheten människan framträder som allra tydligast. Det är med en stor dos fascination jag möter dessa människor — kanske kan det kallas perverst. Men jag frossar inte, lider istället med dem, tänker ofta att många mår sämre än vad som borde vara möjligt. Guds hand vakar inte över dem, sällan samhällets heller. Det är ett nödtorftigt liv. Starka mediciner får handen att skaka häftigt. Någon äter jordgubbar som mögliga slängts i papperskorgen. En annan mår som en orkester och konstaterar att vänsterbenet är kriminellt, lägger själen på hyllan. Någon tror att huset kommer rasa in, eller att han är i kontakt med Obama och Säpo för att rädda världen. Det är ett nödtorftigt liv.

Vi svenskspråkiga bör vara tacksamma för att Flo förlag i dagarna återutgivit nederländska Jan Arends novellsamling Keefman från 1972. Utgåvan är bland det vackraste mina klåfingrar vidrört. Ytan är knottrig och luktar hockeykort. Omslagsbilden av Katrien De Blauwer är en osedvanligt trogen återspegling av innehållet. Det är så långt bort man kan komma från billiga pocketupplagor med toapappersark som sidor och fnösken till omslag.

Det är 12 noveller inalles, ett par längre men de flesta bara några sidor långa. Som jag förstår det var Arends ett marginalväsen, lika mycket i utkanten av samhället som han var utsatt för det samma. Det är ömsom en furiös stridsskrift mot allt vad psykiatri heter, ömsom en ilande smärtsam återgivning av fattigdom och marginalisering. Relationen mellan patient-läkare, medborgare-samhälle, svag-stark, rik-fattig skärskådas. I allt väsentligt framstår det som självupplevt.

Så länge det i ett samhälle finns både vida och djupa socioekonomiska klyftor kommer texter som dessa noveller vara aktuella. Det finns inga eviga frågor eftersom det inte finns eviga frågare. Däremot finns frågor som ofrånkomligen är knutna till vilken mänsklig gemenskap som helst. Alla är jämlika, men vissa mer än andra. Arends sätter ofta fingret på det här och i hans kvarlåtenskap finns det mycket att ta fasta på. Så mycket halvt återhållen, halvt utlevd ilska, frustration, uppgivenhet.

Även välbeställda gravt psykiskt sjuka människor kan bli undangömda på en vind, men det krävs styrka och vissa grundläggande materiella förutsättningar för att undvika en fullständig infantilisering inne på vårdinstitutionerna. Fattigdom och psykisk ohälsa är inte sällan parhästar. Jag kan inte leva mig in i svälten, i vreden, men väl i uppgivenheten. Det konstateras i en novell att alla ”intyg som man behöver och inte får” är nyckeln till en åtminstone någorlunda rimlig vård. Människor som lever på gränsen till en diagnos förvägras så många möjligheter — allt från mediciner till adekvat läkarhjälp och ekonomiskt stöd. Han lodar vidare och visar vilka följder en godtycklig amatörmässig ”diagnos” av ett barn kan leda till. Det är en intrikat, livsavgörande fråga, den om det är värt risken att barnet alltför djupt internaliserar omvärldens dom och i förlängningen begränsar sig själv. Ska levnadsbetingelserna för ett barn anpassas måste stor ödmjukhet och fingertoppskänsla finnas. Där har auktoriteter — läkare och föräldrar — ett stort ansvar. En läkare har helt enkelt ett fantastiskt stort ansvar inte bara med skalpellen i hand.

Just läkare får ofta klä skott, både som auktoriteter men också som symboler för vårdapparaturen. Han konstaterar om en läkare:

”Vet du vad du tycker är hemskt? Om din sons marsvin dör. Det drabbar din plånbok. Då måste du köpa ett nytt. Men om herr Timmermans dör så blir du inte en cent fattigare. Då hämtar de snart hit en ny herr Timmermans som kan ligga här och krepera”.

Nog behövs läkarkunskaper, tusen avlagda examina, blödande pluggögon och koffeinhalter högre än vad den egna läroboken rekommenderar. Men människokärlek måste man leva sig till, själavård vid jökeln såväl som stetoskop uppå undersökningsbritsen. Jag har haft läkare med de rätta själs- och karaktärsegenskaperna, men de är få, alltför få. Förvisso ofrånkomligt, en människa är nu alltid en människa oavsett färg på skjortan.

Kritikern Björn Kohlström, även känd som litteraturbloggaren Bernur, skriver att det är sällsynt deppig litteratur. Jag håller inte med. Det är nedslående läsning, men inte enbart. Insikter och självinsikter står att finna och det är inte deprimerande, om än smärtsamt. Emellertid har han så mycket rätt det går att ha när han konstaterar att novellerna är sällsynt bra. För det är de.

En vän till Arends skriver i efterordet: ”På krogen såg han ut som en skygg och utmärglad sparv, och serveringspersonalen behandlade honom ofta bryskt och ohövligt, men Jan var en sparv som rätt som det var kunde picka väldigt hårt”.

Det kan man inte annat än hålla med om. Jan Arends tog klivet ut genom fönstret i januari 1974.

ROBERT MYHRELD

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen