POESI. Detta är poesi värd att läsas om och om igen. Rusa ut och köp och både berika er själva samt stötta en fantastisk litteraturinsats, skriver Cecilia Persson om Nirstedt/Litteraturs återugivning av Kärleksdikt av Ingeborg Björklund.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Kärleksdikt av Ingeborg Björklund
Nirstedt/Litteratur
När jag är död
bränn mig!
Elden skall förstå mig.
När en återutgiven diktsamling av poeten, journalisten, akademikern och socialisten Ingeborg Björklund (1897–1974) börjar med sådana rader väcker det lyckokänslor hos en poesiälskare och socialistisk feminist. Livet är konstigt. Min mormor hette Ingeborg Björklund. Jag är bosatt i Lund som Ingeborg Björklund och hennes politiska övertygelse som hon stred för både i pamfletter, debatter, poesin och prosan, är i sanning inspirerande kurage och begåvning. Nirstedts/Litteratur ska ha en daglig eloge för denna aktningsvärda och hedervärda satsning på nyutgåvor av glömda och gömda författarskap. Det är månne en av de viktigaste litteraturinsatserna i en tid när klassikerna, de unika poeterna, stora författarskapen hamnar i bibliotekens källare om de inte råkar ut för det katastrofala att de gallras bort helt och hållet. Den svenska litteraturskatten och politiska historien är mångfacetterad och lärorik men i den skeva förmedlingen av kunskap och litteratur, tenderar tyvärr fokus bli ytterst ensidigt och begränsat. Så: Tack! Nirstedt/Litteratur för denna imponerande gärning! Det är, precis som John Swedenmark skriver i det informationsrika och välskrivna förordet, kärleken och erotiken som står centrum för diktsamlingen Kärleksdikt, som utkom 1932 på Bonniers förlag.
Det intressanta med Björklunds poetiska skildringar av erotikens mysterium och kärlekens många ansikten är den skoningslösa självkritiken i att liksom inte greja att vara den starka och stolta feministen när känslorna, kåtheten och kaoset drar in som en stormande vind i kroppen och knoppen. Och, hon förmår placera diktningen i ett spännande sammanhang genom att dra in arketypiska myter och referenser till medeltiden. Det ger dikterna en dimension bortom det personliga och politiska, den där kryddan som ger poesin dess egen smak. ”Hur blir kvinnorna lyckligare?” är den slagkraftiga titeln på en av hennes pamfletter från 1932 och kan ses som ett tillägg till diktsamlingen.
Denna tveeggade fråga är alltid störande påträngande för alla skrivande socialistiska feminister och seriösa och intellektuella kvinnor som vill spränga sig loss ur det kapitalistiska förtryckande systemets patriarkala bojor. Dessvärre är kvinnors underordning och kvinnliga författarskapens ständiga kamp för Virginia Woolfs det egna rummet och rätten att leva som fullvärdiga människor (aktiva subjekt), lika svårerövrad och plågsam nu som då men Ingeborg Björklund vägrade att ge upp. Det skiljer dom äkta socialistiska feministiska författarskapen och debattörerna, den trovärdiga politiska poesin, från falska bleka kopior. Visioner och depressionen, ligger i samma skål för alla politiskt medvetna kvinnor och så även för Ingeborg Björklund och hennes fina och kärnfulla dikter präglas av den paradoxen.
Tonen är både upprorisk och undergångsfärgad. Kärlek, kvinnor och politik, är ingen enkel dans och att hitta rätt partner som att leta efter en nål i en höstack. De flesta karljävlar vill inte ha den jämlika kvinnan utan den underordnade lydiga och beundrande väluppfostrade, trevliga, som kan sammanfattas i de tre H:na: ”hustrun, hemmafrun, horan”. ”Gråt inte, forska och skriv”, som ett av de stolta slagorden lyder, genomsyrar Ingeborg Björklunds författarskap och nyutgivningen är således lika mycket litteraturhistoria som kvinnohistoria och kampen för frihet, rättvisa och jämlikhet.
Så poesin då? Björklund är i sina starkaste stunder hybriden mellan danska Tove Ditlevsen och Maria Wine; samma kristallskärpa, flödande färgrika metaforer och blödande sår genomsyrar samlingen. Men, ibland borde hon ha skurit ner och varit en smula mindre ordrik, dock är dessa mindre lyckade dikter få och helheten är mycket övertygande poesi som lever i en på ett dubbelverkande vis. De både medvetandegör om hur svårt kärlek är mellan kvinnor och män, älskarinnans hopplösa roll, och förklarar komplext och mångdimensionellt varför vi kvinnor fortsätter utsätta oss för den destruktiva kärleken som tar mer än den ger. Jag får spontant dessa ord som sätter fingret på Björklunds ärende i ”Kärleksdikt”: Trotset. Upproret. Hopplösheten. Hoppet. Närheten. Avståndet. Begäret. Sveken. Omtagning. Repris. Autonomi. Intimitet. Politiken.
Jag tar ett stycke ur min personliga favorit ”Typografer i borgarlägret”, som enligt mig fångar hennes särpräglade röst och oerhört starka rytm i språket. Jazzens melankoliska toner och klanger men den spruckna och vackra sången av livsviljan, röda revolutionen, älska och leva, trots allt.
// Med maskinens kraftigaste typer sätter vi enligt manus:
Ner med arbetarna!
I korpus och petit med dagliga variationer sätter vi
densamma,
vi korrigerar ett litet tryckfel i satsen,
vi bryter in den,
vi kalandrerar sidan,
i tenn och bly gjuter vi den,
och mot natten sätter vi tryckpressarna igång att sprida
den bland vänner och fiender. //
Ni hör. Detta är poesi värd att läsas om och om igen. Rusa ut och köp och både berika er själva samt stötta en fantastisk litteraturinsats av Nirstedt/Litteratur.
cecilia.persson@opulens.se
