LYRIK. Lis Lovén har läst Anna Rydstedts samlade dikter och uppskattar både stilen, djupet och den andliga dimensionen.
En väv av verklighet – Samlade dikter 1953-1994
av Anna Rydstedt
Ellerströms
Det finns poeter vars dikter man måste läsa på ytan för att inte drunkna i djupet. Djupet som har schakt där man kan förvilla sig bort mot intet. En sådan poet var Anna Rydstedt (1928-1994) Hon skrev kvinnligt djupa, ja andligt djupa dikter. Hon hörde till Lundaskolan där bland annat Majken Johansson och Göran Printz-Påhlson ingick. Men hon är i mitt tycke än mer läsvärd än dessa båda. Nu finns hennes samlade dikter utgivna på Ellerströms – ”En väv av verklighet.”
Hon föddes på Öland där modern arbetade på en bondgård ensam efter en skilsmässa. Rydstedt studerade teologi i Lund och ville bli präst men möttes av ett konservativt motstånd från manliga präster. Först 1958 fick även kvinnor bli präster. Anna Rydstedts första diktsamling – ”Bannlyst prästinna ” visar på hennes djupa besvikelse.
Man kan läsa ut en evighetslängtan som tar sig uttryck i intresse för mytologi, men även smärtan av att vara fast i ett jordiskt tillstånd infinner sig.
Förbudet mot kvinnliga präster gav henne högst sannolikt ett poetiskt trots. Hon gjuter in anden i sina dikter. Hon tillåter sig att vara i anden… Även när vardagen tränger sig på vilar denna längtansmystik där. Hennes tro är rak och öppet ärlig. Och hon söker ett kvinnligt perspektiv i tro och dikt.
I hennes senare dikter kryper vardag och natur fram. Det är inga storslagna dikter, snarare lugnt följsamma. Ja, det är ett slags jordisk tillvaro som syns mellan raderna. Men man har hela tiden en känsla av att anden, eller vad man nu kallar det gudomliga, skiner igenom. Kort sagt försöker Rydstedt skriva fram en mening med livet. En mening i både stort som smått. Och ja, hennes stil är på ytan närmast småtrevlig. Med det menar jag alltså att hon inte är bombastisk trots närheten till Gud:
Dunkel gobeläng
Det finns en väv av verklighet,
en dunkel gobeläng
för mitt öga och min hand att hålla i.
Jag väver själv min verklighet
härinne i min hjärna, kropp,
härinne oupphörligen
i ett hav av vatten vågor, blod
– i en mäktig vattengrav
emellan länderna och landen.
Öland, Småland, mage, tarm
inom en himmels slöja,
inunder en himmels vadmalsgråa moln,
och på den i vårningen
glest gröna marken
Och träden väntar,
och nakna ännu växer
kring tallarna i barrpälsen.
Ack, kära, kära verklighet,
gör mina fötter verkliga.
Jag går i gungan gungfly
på den för länge sedan
enligt utsago
så fasta jorden.
Hund, du hund, min hund,
förverkliga mig
en liten bit,
så långt jag orkar.
Jag tycker det här är ett utmärkt exempel på hur Rydstedts verklighet hänger samman, från moln till jord, träd och en hund, ett levande väsen. Det är som om Gud har iklätt träden en barrpäls, en klädnad…vackert så!
info@opulens.se
