Nyskapande noveller som speglar vår tid

Litteratur/Kultur
Jonas Eika (foto: Forlaget Basilisk)

NY VÄRLD. En annan värld håller på att ta form och oavsett om karaktärerna är medvetna om det eller ej dras de mot den som en magnet, skriver Michael Larsson om Jonas Eikas Efter solen som nu nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris. Boken har ännu inte givits ut på svenska.

 

 

 

Efter solen av Jonas Eika.
Forlaget Basilisk.

“Kapitalismen drömmer så vackra drömmar”, sa min vän Mathilda när vi promenerade i Västra hamnen en sommarkväll för några år sedan. Ett stort skärt molntäcke hade lagt sig som ett puder över himlen och de rosa tonerna återspeglades i höghusens alla fönster och glasfiberskivor. Samtidigt var fernissan så tunn. Här fanns de fientligt sluttande bänkarna på perrongerna, broar över kanalen som spelade musik på lite för hög volym från högtalare under gångplankorna, bostadsrätter med vallgravar och Securitas-bilar i varje hörn. Det var samma vackra, kalla plats som poeten Sanna Hartnor en gång illustrerade med en pingvin, den som skulle matas med ett svart russin om dagen för att “pigga upp”. Det var konstigt att gå omkring där och känna att platsen var ett monument för vår tid, vad det nu sade om oss som levde i den.

Jag tänker på det där minnet när jag läser den danske författaren Jonas Eikas sci-fi-inspirerade och prisbelönta novellsamling Efter solen, en bok som kretsar just kring frågan om det som kommer efter drömmarna, när vi inte längre förbereder oss inför en stundande framtid utan befinner oss mitt i den. Det är ett abstrakt resonemang men så är också Efter solen abstrakt läsning. Det är inte så att den är tungrodd eller testuggande på något sätt, snarare är den abstrakt som en tavla av Yves Tanguy kan vara abstrakt: vid första anblick tycks formerna någorlunda igenkännbara men ju längre man tittar desto större blir känslan av att ingenting stämmer.

Ta bara Rachel, Nevada, bokens tredje novell. Här följer vi ett medelålders par som efter att ha mist båda sina döttrar i cancer flyttar ut till en by i närheten av Area 51. Den ökända militärbasen är byns huvudsakliga turistattraktion och tummelplats för vilsna och frälsningstörstande kufar. Frun Fay som tidigare levt ett tillbakadraget liv pånyttföds här som en briljant akademiker som forskar i populärkulturella föreställningar om utomjordiskt liv. Snart börjar hon driva tesen att utomjordingarna under årens lopp ändrat skepnad enligt en perfekt biblisk logik, från det Gamla testamentet till det Nya. Det enda som saknas i ekvationen är Paulus uppenbarelse.

Ufo-skådarna i kretsen kring Fay börjar alltmer likna en sekt som tålmodigt inväntar Messias återkomst. Maken Antonio har så gott som gett upp om frun, men han har samtidigt en hemlighet: i öknen har han hittat en mystisk sändare som likt en Orfeus drar till sig all organisk materia i sin närhet. Antonio blir som förhäxad av det han uppfattar som ett högfrekvent lockrop inuti sändaren, och skär därför upp halsen för att kunna plantera in ett stycke av den i sin egen luftstrupe. Tvivlaren blir på så vis troende och Fays förkunnelser om Paulus, den som sade att “nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig”, besannas.


Det finns en snarlik tematik i de övriga novellerna. En annan värld håller på att ta form och oavsett om karaktärerna är medvetna om det eller ej dras de mot den som en magnet. Miljöerna känns på ett sätt helt lösryckta, ett slumpmässigt axplock av situationer som säger något väsentligt om vår samtid: här finns paret som tillsammans med en ung hemlös kvinna väntar barn i ett slags kvicksilverförgiftat London; mexikanska gatupojkar i Cancún som passar upp välbeställda turister på stranden för att sedan utpressa dem med förnedringsfilmer; unga män i Köpenhamn som fördriver dagarna i sina riktningslösa liv med finansspekulation.

Alla tycks de vilja nå ut till någon men det är som att det saknas en vokabulär för mellanmänskliga relationer som inte förtingligats av marknadskrafter. Eika skildrar världen som den ondskefulla baksidan av en skrattspegel, en kuslig förvrängning. Allt är bekant och ändå främmande. Det har förstås mycket med prosan att göra, Eika har en elektrisk och oväntad stil, med en övertygelse om att det han beskriver befinner sig i flera parallella verkligheter samtidigt. Allt är förhandlingsbart men aldrig godtyckligt. Berättelserna avviker inte en tum från sin inre logik. På många sätt påminner Efter solen mer om en film av Yorgos Lanthimos än om något annat jag har läst på senare år.

Det är inte långsökt att tolka “solen” i titeln som en omskrivning av “livet”, och visst går det att läsa Eikas bok som en svanesång över en civilisation som håller på att kvävas till döds av sina egna ångor. Det tycks dessutom finnas en stark ekologisk och civilisationskritisk strömning i den danska samtidslitteraturen, med Theis Ørntofts Solar och Olga Ravns De Ansatte som ett par aktuella exempel. Men det vore kanske förminskande att rubricera denna litteratur som en uppgiven och kanske rentav eskapistisk uppgörelse, inte bara med klimatet, utan också med litteraturens oförmåga att ha någon som helst inverkan på samhällsutvecklingen. Snarare handlar det, som ofta med litteraturen, om hur något nytt kan skapas, om nya begrepp och tankevärldar som ska ersätta de gamla. Kanske är det bara mer akut än någonsin.

MICHAEL LARSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Michael Larsson är översättare och frilansande litteraturkritiker bosatt i Malmö. Har tidigare jobbat med litteraturplattformar som Ordkonst och Malmötxt.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen