#MeeToo och det terapeutiska skrivandet

Litteratur.
Foto: Pixabay

EGENMAKT. Ibland händer det att jag vaknar med en fras i huvudet och idag var en sådan morgon: ”Att skriva är som att göra rent ett sår.” 

Jag har funderat över vad de orden kan tänkas stå för och det är förstås inte långsökt att tänka att det handlar om det terapeutiska skrivandet. Jag förhandlar just nu skrivandet med mig själv. I vilken grad är mitt skrivande terapeutiskt? Och kanske också – vem skulle isåfall ha intresse av att läsa det jag skriver?

Det finns en glädje i igenkännandet brukar man säga. Jag tror på litteraturens kraft i det avseendet. Igenkänning och identifikation. Det terapeutiska eller självbiografiska skrivandet är dock en utskälld genre. Bekännelselitteraturen är misstänkliggjord och något man rynkat på näsan åt. Det här att fläka ut sitt privatliv? För vem och i vilket syfte? För den som skriver tycks det finnas något både pinsamt och oerhört befriande i att berätta hur saker och ting verkligen ligger till.

Detaljer ur ett liv kan också göras till stor litteratur om den också lyfts upp på ett allmängiltigt plan. Jag tänker på författare som Agneta Klingspor, Sonja Åkesson, Kerstin Thorvall. Berättelser om skam och hemligheter som lyfts fram i ljuset. Kvinnoerfarenheter. Berättelser som i sin tur ifrågasatts och skambelagts. Men som lever kvar.

Nu kommer berättelserna i kölvattnet av metoo-rörelsen. Berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier. Det talas om revolution och det finns mycket riktigt en oerhörd kraft i den kollektiva rörelsen, liksom i skrivandet. Det privata är inte längre privat. Vad som gjordes mot mig som individ lyfts nu i metoo-rörelsen upp på en allmängiltig agenda.

Många vittnar nu också om den befrielse det är att bryta sig loss ur en tystnadskultur där förövare utnyttjat sin makt och positioner. För den som skriver handlar det också om att äga sin berättelse, ta kommandot över sin historia. Att få ge det ohörda och kanske ibland det oerhörda en röst. Jag tar mig genom skrivandet möjligheten att omdefiniera mig själv och berättelsen om mig själv. En del kanske tvivlar – minns jag rätt? Vågar jag skriva detta? Får jag?

Som skrivpedagog har det hänt att jag fått frågor från mina elever om minnets subjektiva och anakrona karaktär och jag svarar alltid: Ja, det är du som äger din berättelse. Skriv! I den globala metoo-rörelsen har det privata lyfts upp till allmängiltig nivå. Jag är inte längre ensam. Vad som gjordes mot mig gjordes även mot dig. Att skriva blir som att göra rent ett sår. Enskilt och kollektivt.

SUSANN WILHELMSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr