John Ashberys flödande frihet

Litteratur

ODÖDLIG. ”Det är landskap och rum som befolkas av seriefigurer, gamla filmstjärnor, bisarra släktingar, grannar och främlingar. Rösten som talar till oss i dikterna verkar drömlikt förvirrad men talar likväl till oss med en sömngångaraktig säkerhet”, skriver Clemens Altgård.

I början av september avled New York-poeten John Ashbery i en ålder av 90 år. Han hade vid det laget fått i stort sett alla de litterära priser som en poet kan drömma om att tilldelas i USA och med all rätt. John Ashbery är en poet som måste räknas till den lilla skaran av riktigt stora amerikanska poeter. Så har till exempel den framstående litteraturvetaren Harold Bloom kallat honom ”Amerikas störste nu levande poet”. Sett mot den bakgrunden ter det sig absurt att Svenska Akademien valde att ge ett Nobelpris till Bob Dylan, men aldrig kom sig för att belöna Ashbery.

I Ashberys dikter kombineras en skenbar vimsighet med en melankolisk vilsenhet, men där finns också en milt ironisk humor och en halsbrytande collageteknik.

Om det på 1950- och 60-talet var åtskilliga kritiker som avfärdade Ashbery och såg honom som en posör så verkade tiden för honom. Efter 1980-talets stora genombrott för en postmodern estetik och de senaste decenniernas framväxt av en språkmaterialistisk poesi så framstår inte hans dikter som så svårlästa för en någorlunda lyrikvan läsare.

Ashbery arbetade under flera år som konstkritiker och hans sätt att skriva kan ofta leda tankarna till bildkonsten. I dikterna uppstår stämningar som brer ut sig likt landskap som sedan tonar över i nya vyer. Ofta med hjälp av en fjäderlätt klippteknik där citat och anspelningar infogas med självklar elegans.

Det var genom Göran Printz-Påhlsons översättningsvolym Självporträtt i en konvex spegel som jag första gången stiftade bekantskap med Ashberys poesi. Den utkom 1983 och den kom definitivt att påverka min uppfattning om hur poesi kan läsas och givetvis också hur dikter kan skrivas. Det låg något befriande i Ashberys inkluderande metod. Här fanns det åtskilligt av lärdom, men också uppsluppen komik, fragment av vardagliga konversationer och rent surrealistiska bilder.

Visst kan man säga att Ashberys dikter egentligen bara handlar om sig själva – att det var ett slags fulländad metapoesi han ägnade sig åt. Ändå går det att hävda att han också gestaltade det samhälle som omgav honom.

Det är landskap och rum som befolkas av seriefigurer, gamla filmstjärnor, bisarra släktingar, grannar och främlingar. Rösten som talar till oss i dikterna verkar drömlikt förvirrad men talar likväl till oss med en sömngångaraktig säkerhet. I synnerhet i hans senare diktsamlingar är det en fragmenterad värld som framträder.

Efter att Printz-Påhlson på 80-talet introducerade Ashbery för svenskspråkiga läsare så har det utkommit en rad Ashberyvolymer på svenska. Såväl Ragnar Strömberg som Gunnar Harding har översatt Ashbery, men de flesta översättningarna har utförts av duon Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou.

I en essä, publicerad i tidskriften Magma Poetry, 2012, framhåller Vasilis Papageorgiou de specifika kvaliteterna i Asberys diktning:

Genom denna konkreta och ändå aldrig fullständigt synliga flödande frihet, som för tankarna till kvantfysikens gränslöshet och samtidighet, med förändring av flödet genom att blott observera eller vara en del av det, förvandlingen av kosmos till kosmetik, innehåll till oändliga arrangemang förskönade som man önskar, kan Ashbery skänka oss en värld som vänder Becketts, Celans och Blanchots negativa eller omöjliga förhållningssätt till en bejakande gest.

I dikten ”På den tiden” (ur Varthän ska jag vandra?, 2008) framstår plötsligt Ashberys ord som allt annat än dunkla:

Du har nått upp till detta trappsteg, och vägen ner
är skräckinjagande, trots att detta är den förlorade
ungdom
som jag minns som helt okej, sådan den en gång var.
Måste dra nu, trots att det bara är sarkasmerna
som försvinner, medan den välsignade
betydelsen blöder igenom, öppen för alla möjliga tolkningar.

Oavsett hur nostalgiskt eller sorgset Ashbery uttryckte sig där så avhöll han sig inte från en avslutande blinkning till läsaren och en liten grimas, väl medveten om att det här är ord som kommer att överleva.

 

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen