Den urbana ensamhetens tillstånd

Litteratur

PERSPEKTIV. ”Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss”, skriver Helena Lie.

Den ensamma staden av Olivia Laing
Daidalos (2017)
Översättning: Karin Andersson & Sofia Lindelöf

Är vi ensammare nu än innan eran med sociala medier? Eller känner vi oss bara ensamma och övergivna snabbare eftersom vi är vana vid omedelbar respons? Jag vet inte. Jag var 20 år när internet kom och har alltså levt i en tid utan det. En tid när folk gick och väntade på ett telefonsamtal i dagar, veckor kanske (detta var ju även innan mobiltelefonen). En tid där man bestämde att ses på lördag och så gjorde man det. Inget chattflöde emellan, inga sms, inget som gick att följa. Möjligen kunde man ringas, oftast gjorde man inte det. Man sågs helt enkelt.

Brittiska författaren Olivia Laing utkom i våras med essäboken Den ensamma staden på fenomenala Daidalos förlag, och det kan vara en av de bästa essäer jag läst. Laing är kritiker på bland annat The Guardian och The New York Times och har tidigare utgivit The Trip to Echo Spring (2013) – om författarskap och alkohol – samt To the River (2011) om en resa till den flod som Virginia Woolf dränkte sig i.

I Den ensamma staden gör Laing en djupdykning i ensamhetens väsen via sig själv, konsthistorien och den forskning kring ensamhet som gjordes inom psykoanalysen runt 1960-talet. Det är maffig läsning, oupphörligt fascinerande:

En relation tar Laing från England till New York och när den abrupt avslutas finner hon sig lämnad i staden som aldrig sover, staden där man aldrig är ensam, men kanske just därför känner sig som ensammast. Genom konstnärerna Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz, och författare som Valerie Solanas och fotografen Nan Goldin undersöker hon ensamhetens uppkomst och villkor, vad den rent faktiskt gör med en människa. Laing tolkar med knivskarp skärpa och grundlig research dessa ikoners uppväxt, liv och verk och knyter det till fenomen som klass, livsvillkor, hälsa. Hon behandlar ensamheten som en materia och jag mjuknar faktiskt inför exempelvis Andy Warhol, som jag under många år varit trött på. Det de alla har gemensamt är det trasiga. Bristen, utsattheten, det de inte fick under sin uppväxt som dem sedan försökte laga eller uppfinna via konsten.

Laing går via psykoanalysen även in på Melanie Klein och objektrelationsteorin, John Bowlbys och Mary Ainsworths anknytningsteori och Harry Harlows anknytningsexperiment på rhesusapor under 1960-talet. Det är precis så omfattande som det låter och jag konstaterar: Ensamhet är skadligt om man utsätts för den i fel sammanhang, fel ålder, fel position. Som i kapitlet om aidsepidemin under 1980-talet; hur patienterna behandlades som pestsmittade och tvingades ligga i isolat på sjukhusen och dö, fullkomligt ensamma. Detta om de ens fick bli inlagda. Förra hösten utkom boken Ensamheten värst av Siri Johansson och Sven Teglund (Teg publishing), en rörande dagboksskildring av slutet på en människas liv. Siris ensamhet där är något helt annat än den urbana ensamhet Laing talar om, men jag vågar påstå att det går utmärkt att läsa dessa böcker efter varandra. Man får perspektiv.

Den ensamma staden är ett mycket gediget arbete och jag fylls av tröst. Jag bor i en stad med fyra miljoner invånare. Jag vet exakt hur den ensamhet Laing talar om känns. Jag har hållit den i handen otaliga gånger och var gång blir jag lika öde inuti. Det passerar, men jag är alltid rädd för att fastna däri. Fastna i urskräckskänslan om att aldrig få vara del av ett sammanhang igen. Aldrig mer inkluderas. Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss. Och om konsten säger hon: ”Den har förmågan att skapa närhet, den kan läka sår, och vad mera är, den kan göra tydligt att alla sår inte behöver läka, och att alla ärr inte är fula.” Jag är böjd att hålla med.

Jag hade uppskattat om Laing ägnat sig lite mer åt kvinnliga konstnärer. Varför inte ge mer plats åt Nan Goldin eller Alice Neel (som målade Warhol efter att Solanas skjutit honom), eller någon annan för ämnet relevant. Men det är min enda invändning.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen