GRYM. Rachel Cusk är grym, i ordets båda bemärkelser, både skoningslös och suveränt bra, skriver Camilla Carnmo.
Andra stället av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag
Rachel Cusks nya roman heter Andra stället. Andra som i “second” och inte “other”. Det är skillnad och Cusk skriver med finkalibrerad precision. Översättaren Niclas Hval imponerar. Han måste haft ett riktigt pillegöra med flytta Cusks väl avvägda meningar till en så avklarnad svenska. Kudos – som en av Cusks tidigare romaner heter – till honom.
Andra stället är på flera plan en förbryllande roman. Den inleds dramatiskt, med nästan övernaturliga inslag, eller är det begynnande galenskap? Den fortsätter i en helt annan ton, den vi känner igen från Cusks tidigare böcker. Hennes lugna, sakliga sätt att nedtonat, nästintill odramatiskt, beskriva skeenden som kan vara nog så livsomvälvande dramatiska. Hon befinner sig på ett avstånd varifrån kan hon se tydligt. Ingen detalj i våra mänskliga mellanhavanden undslipper hennes blick. Distansen skapar både skärpa och svalhet och får också den effekten att jag som läsare känner mig trygg. Författaren har kontroll, hon sitter en bit ifrån och betraktar allt som sker från en säker position. Men tryggheten är förstås bedräglig. I Andra stället sker obehagligheter. Gästen i extrahuset, det andra stället, är efterlängtad men ställer till stor oreda.
Boken är skriven i jag-form och jaget berättar om allt i efterhand för någon som heter Jeffers. Jag undrar vem Jeffers är genom hela läsningen men får aldrig veta. Är det huvudpersonens psykolog? Vårdare? Vän? Vad betydde det där i bokens inledning, det som skedde många år tidigare, när vår berättare mötte djävulen på ett tåg utanför Paris?
Huvudpersonen lever med Tony, sin andra make, i Marsklandet, en sorts våtmark där tidvattnet kommer och går och där naturen är stark och egensinnig. Platsen är ett levande väsen som kräver sin plats i både romanen och och karaktärernas medvetande och vardag. Berättarens vuxna dotter flyttar hem, tillsammans med sin pojkvän. Något har skett i världen som inskränker resande och annat. Något namnlöst. En pandemi? Vi får inte veta. Till gästhuset brukar konstnärer bjudas in för att arbeta och nu ska målaren L äntligen komma. L kommer, men inte ensam. L är där, men han målar inte Marsklandet, som huvudpersonen hade föreställt sig att han skulle. Allting blir liksom fel.
Romanen är full av frågetecken, vilket är bra. Rachel Cusk tar upp frågor om skapande och konst, om skapandets och konstens, och konstnärens, villkor. Om makt, kön, relationer. Om skönhet. Att ha skönhet och inte ha skönhet och vad det gör med en människa. Hon skriver om längtan som skriker i en men bara kommer ut som små flämtningar. Hon skriver om ett före och ett efter, men vad som skett däremellan berättar hon inte. Bara att det finns ett lugn i ett efteråt. Ett lugn som störs och förstörs, vilket kanske var precis vad huvudpersonen längtade efter.
Andra stället river i läsaren på bästa sätt, den är genomborrande skarp i sina iakttagelser av mänskliga relationer. Språkligt en glasklar men sträng njutning. Rachel Cusk är grym, i ordets båda bemärkelser, både skoningslös och suveränt bra.
camilla.carnmo@opulens.se
