PRECISION. Irländska Anne Enright vet exakt vad hon håller på med när hon leker och styr och ställer med orden, skriver Camilla Carnmo.
Aktrisen av Anne Enright
Översättning: Peter Samuelsson
Brombergs förlag
En dotter, en mamma, en make, en okänd far. Dottern är bokens jag, mamman är död, maken är ett du som jaget riktar sig till och fadern existerar bara som en frånvaro.
Det är mamman som är titelns aktris, skildrad genom dottern som en tid efter moderns död letar efter henne bland egna och andras minnen. Modern var en uppburen och omsusad skådespelare i mitten av nittonhundratalet, samtidigt en egensinnigt ensamstående mor. Hon hade slagit igenom stort. Film och teater, USA, England, Irland. Hon blev en irländsk nationalklenod. Hon hade ångest, medicinerade, hon bad och drack och gick i terapi. Arbetade och hyllades. Men åldrades, dalade och sjönk ner i depression och psykos.
Norah är hennes dotter. Norah beskriver sitt eget liv nästan bara mellan raderna i sin skildring av modern. Denna mor med en stor och känd offentlig persona, “älskad av alla”, men djupt tvivlande och liten i sin ensamhet. En stjärnas uppgång och dramaturgiskt nödvändiga fall, vi har sett och läst detta många gånger förut. Bara filmen A Star is Born är inspelad hela fyra gånger. Så det är inte mammastjärnans liv i historiska tillbakablickar som fångar mig, inte heller är det intrigen i bokens nu.
Det är något mycket mera svårgreppbart. Anne Enrights sätt att betrakta världen. Hennes skickliga sätt att fånga detaljer och ge dem, förklarade och belysta, till oss läsare. Det är också hennes sätt att berätta, vad hon väljer och väljer bort, hur berättelsen drivs bakåt, framåt och i sidled, hur hon förvisso vill berätta just den här historien samtidigt som hon vinkar lite med handen och säger följ med här bakom, bakom raderna, bakom berättelsen och se vad jag vill säga om att vara människa. Om att vara kvinna i en viss tid, om att älska och ljuga, om att tappert hålla ihop för att sedan inte kunna det längre. Hör vad jag kan berätta om teaterns magi, om skådespelandets själva essens, hör hur jag fångar ögonblicket när allting stämmer och sprakar. Och när det inte gör det, för den delen.
Torr humor har Anne Enright. Och det är bra för detta är en berättelse som hade kunnat bli hopplöst sentimental om det inte vore för författarens ton och precisa sätt att fånga personer, situationer och stämningar. Ett exempel så ni förstår vad jag försöker säga.
“Han var alltså ingen vanlig präst men var ändå präst, vilket han gärna påminde om med ett milt leende. Fader Des hade ett vänligt leende som jag inte litade på eftersom han delade med sig av det lite för generöst. Han fick mig att känna mig som en krukväxt. Det var alltid fint när han var i rummet, och ändå var det inte särskilt roligt för någon.”
Ja ni fattar. Irländska Anne Enright vet exakt vad hon håller på med när hon leker och styr och ställer med orden och översättaren Peter Samuelsson verkar hålla henne precis lagom hårt i handen när han ger svensk språkdräkt åt denna roman om skapande, kärlek och acceptans.
camilla.carnmo@opulens.se
