PROSA. “Gastkramande och hyperkänsligt” samt “oerhört skickligt” är några av Camilla Carnmos omdömen om den Sverigeaktuella dubbelvolymen Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan.
Det tredje ljuset
Små ting som dessa
Av Claire Keegan
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
Det tredje ljuset kom redan 2009 och ges nu ut i samma band som den nyskrivna Små ting som dessa. Det är två kortromaner i en bok. Eller om det är långa noveller. Litteratur som känns och berör är det otvivelaktigt. Clarie Keegan är en irländsk författare som är en ny bekantskap för mig – och så tacksam jag är för att ha fått upptäcka hennes rika varma prosa.
Ni vet när det är som magi. Litteratur kan vara det och hur svårt är det inte att sätta fingret på vad det är som får en bok att inte bara vara bra utan något större än så. I brist på bättre ord; det är som magi. När texten går in i dig och du får den där förhöjda livskänslan av rymder som öppnar sig och du häpnar över att konsten kan få livet att blir så stort och svindlande.
Det paradoxala, kanske, är att Claire Keegans noveller är mycket konkret bundna till faktiska verkligheter. Rätt karga sådana. Fattigdom, övergivenhet. Hårt arbete. En tydlig vardag med praktiska göromål och fysiska ting.
I Det tredje ljuset är det en ung flicka som får lämna sin familj för att bo hos sin moster och morbror, ett tag. Där finns ljus, trygghet och värme. Både bokstavlig och bildlig. Det är något nytt för flickan, detta lugn som infinner sig när allt räcker. Maten, pengarna, tiden, allt räcker. Det till och med blir över. Kärlek, att den finns, bara så där och över huvud taget. Att flickan själv räcker till och duger, får älskas och ses och synas. Får vara. En lågmäld berättelse om en långsam sommar. Samtidigt en mäktig litterär upplevelse som skakar om läsaren och går djupt in. Utan stora åthävor skriver Claire Keegan något som skimrar och blänker, som innehåller djupaste mörker och klaraste ljus.
I Små ting som dessa möter vi en helt annan berättelse där författaren skriver om en annan konsekvens av Irlands fattigdom, där ensamstående kvinnor och flickor blev bestulna på sina nyfödda barn och utnyttjades som gratis arbetskraft på så kallade Magdalenatvätterier. Allt i kyrkans regi. Men Claire Keegan sätter ingen sådan kvinna i centrum för berättelsen.
Hon skapar en mycket mer komplex berättelse och det är som att se en dans, intrikat koreograferad, att läsa om mannen med okänd far, nu själv far till fem flickor och en stabil pusselbit i samhället med sitt kolföretag, så avgörande för människors väl och ve i vinterkylan. För det är kring jul.
Han arbetar hårt. Är en rejäl medborgare, en pålitlig make och en kärleksfull far. Han börjar ana vad som händer i klostret när han vid en kolleverans får se saker som inte var avsedda för hans ögon. Klostret är en maktfaktor i staden, ser och vet allt, kan stjälpa en mans hela tillvaro om han inte faller in i den gemensamma tystnaden kring vad som egentligen pågår innanför det strängt låsta klostrets dörrar.
Gastkramande och hyperkänsligt. Oerhört skickligt. Claire Keegan är ännu en påminnelse om att stor litteratur inte behöver vidlyftiga format.
camilla.carnmo@opulens.se
