Från helvetet till paradiset

Litteratur
Roger Robinson. (Foto: Nicola Grifftihs.)

LYRIK. Ofta får språket i Roger Robinsons prisbelönta diktsamling Ett bärbart paradis läsaren att se välkända företeelser med nya ögon, konstaterar Anna Remmets.


Ett bärbart paradis av Roger Robinson
Övers. Maziar Farzin
Aska förlag

Den trinidiansk-engelska poeten Roger Robinsons prisbelönta diktsamling heter Ett bärbart paradis men börjar i helvetet. Närmare bestämt i det inferno som var det brinnande Grenfell Tower i London år 2017. I branden i det undermåligt skötta höghuset, som till stor del beboddes av rasifierad arbetarklass, miste 72 människor livet. I Robinsons skildring av tragedin heter det att ”Hundra personer flyter ut / genom fönstret på ett höghus”, ”alla luftburna, dessa superhjältar”. Människorna faller mot sin död men lyfts av Robinsons språk samtidigt upp ur den marginaliserade tillvaro där deras liv, eftersom de var fattiga och inte vita, inte var tillräckligt viktiga för att man skulle reparera och underhålla den brandfarliga dödsfälla som var deras hem.

Från det brinnande infernot som uppstod i dagens rasistiska klassamhälle går Roger Robinson sedan i bokens andra del över till det urhelvete i svarta européers och amerikaners historia som var slavskeppen. Också här stängdes svarta människor in och fråntogs sitt människovärde: ”När de piskade honom / var det inte slagen som sved, / utan saltet i hans eget svett som / sipprade in i hans sår och fick honom att skrika.” står det i dikten ”(Vissa) svettas”.  När han avslutar prosadikten ”Vaknad”, som också den börjar i ”slavskeppets buk” med orden ”Jag vaknade på sextonde våningen i ett höghus” känns det nästan överflödigt och lite väl pedagogiskt. Parallellerna mellan de olika helveten det innebär att som svart leva i ett rasistiskt samhälle framträder med all önskvärd tydlighet utan att de hade behövts skrivas ut.

Även om kvinnor och barn också skildras, handlar mycket i dikterna om att vara en svart man. Om att vara en svart man som säljs som slav, och om att vara en svart man som när han är på en snofsig litteraturtillställning hypersexualiseras av en vit kvinna som tittar på honom medan hon slukar en oliv från snacksbrickan och talar om hur mycket hon älskar svarta oliver. Om att vara Bob Marley. Robinson blandar historia med nutid, kändisar med konstverk. I de sistnämnda studerar han ofta det våld som porträtteras, inte minst det rasistiska, öppet eller latent, till exempel hos den franska giganten Gericault.

Ofta får som sagt språket i Ett bärbart paradis läsaren att se välkända företeelser (eller föremål, såsom konstverk) med nya ögon, precis som poesi ska. På något ställe är dock effekterna och kontrasterna lite utnötta, som ”De bryr sig inte om att ni dödar varandra / så länge de döda kropparna inte ligger i vägen / för cocktailbarerna.” Och dikten ”Helgon” som handlar om kvinnor i prostitution är tyvärr full av den sorts klichéer och plattityder som tycks vara så svåra att undvika även för annars klarsynta författare, och där den prostituerade kvinnans lidande och våldsutsatthet ger henne någon slags fetischerad helgonstatus likt Dostojevskijs Sonja, som ju dock har ett par hundra år på nacken vid det här laget.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Mest i högform är Robinson i en dikt som ”Ur askan i elden”. Det är sett till vad den skildrar inte en av hans mest dramatiska men äger ändå ett slags febrig laddning och intensitet.

”Se upp under heta nätter i Brixton / när taxichaffisar sitter ute och garvar” börjar den för att sedan göra en flygning över den pulserande natten i Brixton och rikta blicken ömsom mot mormödrar som tärnar ”getkött och kryddar den (sic!) / med curry och svett” , ömsom mot en enbent man som ”skuttar fram / mitt i gatan och tigger bilisterna / om pengar till revolutionen”, och ömsom mot de ”feta skrynkliga staffarna” som ”tar ut sina huvtröjiga pojkar på promenad.”

Vad händer då med den (eventuellt) Danteinspirerade resa som startade i helvetets lågor? I femte delen kommer en skildring av skräcken, hoppet och förtvivlan som det innebär att få ett mycket för tidigt fött barn. Många skulle nog säga att tiden på sjukhuset är ett slags skräckfyllt limbo. Och så i sista dikten med samma titel som samlingen uppenbarar sig tillslut ett slags paradis. Ett bärbart sådant.

ANNA REMMETS

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur