LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Ezra Pound som kritiker, förmedlare, översättare, lärare, upptäckare och vän. Detta är den andra delen som också avhandlar Pounds poesi. Den första delen hittas här.
Omkring 1912 var Pound högst delaktig i bildandet av den så kallade ”imagiströrelsen”, som samtidigt markerade slutet på hans egen tidiga poetiska stil. I sina essäer förklarar han den nya inriktningens principer ungefär på följande sätt: imagismen kombinerar skapandet av en ”image” ‒ något han definierar som ”an intellectual and emotional complex in an instant of time” eller som en “tolkande metafor” ‒ med rigorösa regler för skrivandet.
”Make it new!”
Pound var mycket bestämd beträffande de regler han ställde upp. De är också nödvändiga, som så mycket annat, att åtminstone nödtorftigt försöka förstå Pound överhuvudtaget:
1) Direkt behandling av ”saken”, vare sig den är subjektiv eller objektiv
2) Att inte använda några ord som inte bidrar till presentationen
3) När det gäller rytmen: att komponera i enlighet med den musikaliska frasen, inte genom att följa en metronom.”
Var alltså konkret (som Joyce i ”Ulysses”, men kanske inte som i ”Finnegans Wake”); var vardagsspråklig och sparsam med adjektiven; var precis och direkt; favorisera innovativ metrik på bekostnad av äldre konventioner; rytm och tema måste ömsesidigt förstärka varandra. ”Make it new!”
Den ursprungliga imagistgruppen inkluderade bara Pound, H D (Hilda Doolittle), Richard Aldington och F S Flint.
Vorticismen
Missbelåten med den amerikanska utvecklingen av begreppet ändrade Pound dock snart termen ”image” till ”vortex” och ”imagism” till ”vorticism”.
Med vortex (som, inom framförallt flödesmekaniken, ordagrant betyder virvel) förefaller Pound (jämför Ginsberg) mena något i stil med ett förtätningscentrum till, från och i vilket pulserande inslag dras, avstöts och ingår förening och förändrar varandra.
Med denna vidgade estetiska vortex-princip inkluderades också andra (musikaliska, skulpturala) konstarter vid sidan om poesin och måleriet, vilket gjorde att exempelvis engelsmannen Wyndham Lewis och den franske skulptören Henri Gaudier-Brzeska snart anslöt sig till den viktigaste delen av gruppen.
De första cantosdikterna
Pounds första ”Three Cantos” publicerades i Poetry (1917) och hans ”Fourth Canto” 1919. ”Cantos V, VI” och ”VII” dök upp i Dial (1921) och ”The Eighth Canto” blev känd 1922, men bortsett från i fragment i begränsade upplagor, publicerades inget större i bokform förrän decenniet därefter.
”A Draft of XVI Cantos” utkom i 90 exemplar i Paris (1925) och ”A Draft of XXX Cantos” 1930; men kommersiella upplagor av Pounds första 30 ”Cantos” publicerades inte i London eller New York förrän 1933. Ett år som det kan vara värt att lägga på minnet.
Receptionen av ”Cantos”
Den grundläggande specifika vikten av verket noterades tidigt av de allra mest insatta. Återgivna i The Critical Heritage kan vi läsa att Dudley Fitts 1931 om Pounds Cantos anmärkte, att de ”without any doubt, /is/ the most ambitious poetic conception of our day” och från Donald Halls penna har vi, flera decennier senare och i samma Critical Heritage: ”Pound is a great poet, and the Cantos are his masterwork.” Men, det långa och väldiga verket erbjöd de flesta läsare, även de bildade och avancerade, enorma svårigheter.
När ”A Draft of XVI Cantos” presenterades 1927 klagade sålunda (vännen) William Carlos Williams i New York Evening Post Literary Review (som också återfinns i The Critical Heritage): ” ”Pound has sought to communicate his poetry to us and failed. It is a tragedy, since he is our best poet.”
Även Pound själv oroade sig för övrigt och skrev i ett brev till sin far i april 1927: ”Afraid the whole damn poem is rather obscure, especially in fragments.”
Ett krävande diktverk
Och visst! Både formen och innehållet är mycket krävande att ta till sig; i synnerhet för den som inte har tid, ork, bildning eller förmåga. Men oavsett detta så är Pound i många bemärkelser, och som vi sett, stor, men hur skall man förhålla sig till just hans eget opus magnum ”Cantos”? Till det verk vars kritiska reaktioner sammanfattats av Fitts på följande vis: ”The first of these is that the poem is incomprehensible, a perverse mystification; the second that it is structurally and melodically amorphous, not a poem, but a macaronic chaos.” Och som George Kearns varnar i sin ”Guide to Ezra Pound’s Selected Cantos” (1980): ”a basic understanding of the poem requires a major investment of time” och att om man så vill läsa bara en canto måste man likväl samla information från väldigt många källor. Likafullt. Sedan den akademiska forskningen på allvar satte tänderna i ”Cantos” har vi numera åtminstone fått viss vägledning.
”Canto XLV” av Ezra Pound (utdrag, i översättning av Lars Forssell):
XLV
Med Usura
Med usura har ingen man ett hus av god sten
där blocken slipats jämna och infogats väl
ett konstverk må täcka dess yta,
med usura
har ingen man ett målat paradis på sin kyrkovägg
harpes et luthes
eller ort där jungfrun mottager budskap
och glorian inskuren skimrar av trä,
med usura
ser ingen man Gonzaga, hans arvingar, hans konkubiner
ej tavla görs för att överleva eller att levas med
utan görs för att säljas och säljas fort
med usura, synd mot naturen,
är ditt bröd för alltid av trasor
är ditt bröd torrt som papper
ej av bergsvete, ej av starkt mjöl
med usura flyter linjen ut
med usura finns inga klara gränser
och ingen man kan finna sig en plats att bo.
Stenhuggare hållas bort från stenen
vävare från sin vävstol
MED USURA
förs ingen ull i marknad
får bringar ingen förtjänst med usura
Usura är en mjältbrand, usura
trubbar nålen i jungfruns hand
och stäcker spinnrens färdighet. Pietro Lombardo
kom ej av usura
Duccio kom ej av usura
Pier della Francesca icke; Zuan Bellin´ ej av usura
ej eller vore ”La Calunnia” målad.
Kom ej av usura Angelico; kom ej Ambrogio Praedis
Kom ingen kyrka i huggen sten med inskrift: Adamo me fecit.
Pound som översättare
Ezra Pound var en sorts lärare. Speciellt inom litteraturen, men även inom konsten och musiken. Som sådan försökte han också förmedla sina insikter genom översättningar. direkt av författare, eller fria tolkningar av författare, som skrev på medeltidsengelska (”Beowulf”, ”The Wanderer” på grund av deras orala/auditiva kvalitéer), latin (Ovidius, Propertius), provensalska (Daniel), italienskt folkspråk (Dante), antik grekiska (Homeros) och – åtminstone indirekt – kinesiska. Dock var hans översättningar inte bara ”kreativa” (i positiv mening); av och till var de direkt felaktiga.
Det mesta förmår dock att tilltala och intressera, om än en del förefaller väl idiosynkratiskt. Men han översatte kanske i en mycket modern mening, det vill säga, överförde – på samma sätt som exempelvis Lars Forssell gjorde när han i sin tur översatte Pound.
Dessutom utgick Pound från hur man bör läsa, och vilka tekniker som de han beundrade använde, för att åstadkomma sina effekter. När han hänvisar till skulptören Gaudier Brzeska eller Fenollosa är riktmärket: att uppleva. Sålunda påstår Pound, att Gaudier Brzeska kunde läsa kinesiska utan att ha studerat språket, eftersom han såg vad tecknen betydde.
Pounds metod
Sålunda skriver han – med referens till Fenollosa – att kineserna, när de ville göra en bild av ett mer komplicerat allmängrepp, som exempelvis ”rött”, satte samman tecknen för ros, körsbär, järnrost och flamingo. Enligt Pound, och undertecknad, är detta genialt. Den minsta gemensamma nämnaren är rött. Samtidigt förvandlas texten därvid automatiskt till poesi.
Musiken är ett annat sätt att illustrera tankegången. I ett försök med tolkningar av Stravinskij och Debussy kunde ingen närvarande, påstår Pound, undgå att förstå kompositörerna i fråga.
I Görgen Antonssons förord till sin egen översättning av Pounds ”Propertius” (Cavefors, 1982)
heter det vidare: ”Två rader ur en Propertiuselegi (II:10) får exemplifiera:
aeatas prima canat Veneres, extrema tumultus:
bella canam, quando scripta puella meast. /…/
Vi granskar detta lite. Aetas prima betyder hos Propertius här ungefär ’de unga åren’, det vill säga ungdomen. Det tror jag också att Pound visste – men han valde att uttrycka det annorlunda: ”The primitive ages”. Det är inte illa. Primitive antyder förutom ordlikheten med latinet något av omognad, som ju anses höra ungdomen till, och ordet age har samma dubbla betydelse som latinets aetas. Vad han genomför är en dubbelexponering: ungdomstiden i människans liv läggs över de primitiva tiderna i ’världens liv’”
Pound förmedlad av Eliot
Som komplement till det redan sagda kan måhända T S Eliots inledning till ”Essays” från 1954 för övrigt vara av visst intresse.
Utöver att Eliot förefaller mig väl devot visavi Pound har han dock en del principiellt viktigt att framföra. Eliot pekar först och främst på, att hans urval på det hela taget omspänner perioden 1908-1938 (alltså från och med Londontiden, fram till strax innan den viktiga boken ”Guide to Kulchur” (som alltså inte finns med). Men därefter har vi ju också perioden 1938-1949 (då Eliot själv var med om att dela ut Bollingenpriset till Pound) och 1950-1968 (då han var något av ett orakel för många amerikaner).
De sista åren (ja, de 14 sista åren) tillbringade ju annars Pound i relativ tystnad i Rapallo. Sammantaget sträcker sig Pounds stora litterära betydelse över cirka 50 år.
En stor förlust
Vad som härefter hänt kan bara beklagas. I Europa, Asien, Sydamerika och Afrika. Man kan fråga sig varför. I USA var alltså Allen Ginsberg desto mer engagerad i Pound under nästan ett halvsekel (1949-97).
Hursomhelst. Eliot. Framför allt, påstår jag, har Eliot med emfas framhållit det utomordentligt viktiga faktum, att Pounds litterära kritik måste förstås mot bakgrunden av behoven som fanns på den tiden när den skrevs. Samt att Ezra Pound själv inte heller satte något större värde på kritik, annat än utifrån dess omedelbara verkan. Alltså framför allt i den synnerligen specifika situation som rådde i England – och USA – runt 1910 och ett dussintal år framåt (Joyce, Eliot). Vidare påpekar Eliot att såväl omgivningen som Pound själv, naturligtvis, utvecklades. Till detta vill jag själv tillägga (eller upprepa) det trista förhållandet, att Pound knappast alls lästes av en bredare allmänhet under sin egen livstid, än mindre därefter och numera knappast alls.
Vilken förlust!
Med förnyelse som målsättning
Man skall inte, hävdar Eliot, citera Pound utan förbehåll för vad han skev runt 1910 (poesin var stillastående). Pounds nedvärdering av exempelvis Milton hade mer att göra med att litteraturen även (efter Donne!) då gått i stå, och att romantiken var en ripost visavi inte bara klassicismen utan även den scientistiska delen av upplysningen.
Pound skrev i ett sammanhang som den mer obevandrade knappast kan förstå. Vare sig Pound ägnade sig åt att uppställa allmänna principer eller att återupprätta försummade författare och hela litteraturer, eller framhålla förtjänsterna hos nya författare var motivet alltid djupast sett detsamma. Nämligen att friska upp den samtida litteraturen, ge den nytt liv.
Det faktum att han ignorerade dramatiken bör dock få oss att reagera (även om han på senare år hade idéer om att skriva om de grekiska tragöderna). Homeros var därtill också, och naturligtvis, närvarande, om inte annat som resonansbotten för senare litteratur. Det senare gäller även Shakespeare, Ibsen (som antytts) och (delvis) Donne.
Oraklet Pound
Men han struntar i Blake, Mallarmé, Baudelaire med flera – och bryr sig heller inte om Strindberg, Lagerlöf eller Brecht. För att inte tala om bröderna Mann och många, många andra.
Likafullt var Ezra Pound verkligen ett orakel, framför allt som lärare, som inte bör förbigås – nej, inte kan förbigås. Dessutom skrev han ju inte bara essäer om litteratur – utan även om musik, skulptur och måleri.
Utöver allt detta skrev han (med viss hjälp) själv åtminstone några (mer eller mindre fullbordade) operor, recitativ och verk för soloviolin.
Vad som förvånar mig mest är att Pound knappast alls nämner Bibeln. Inom vår västerländska kulturkrets torde den ju ändå ha bidragit med minst lika mycket som exempelvis Homeros och Shakespeare. Och var är Goethe?
Pound och Sverige
Receptionen av Ezra Pound i vårt land bör få oss att bli generade. Det är som med Nietzsche, Heidegger, Hamsun med flera. Studerar man 1900-talslitteraturen, och speciellt dess poesi, borde man inte kunna gå förbi honom. Men det försöker man enligt min alldeles bestämda mening göra. Låt vara att personen Pound med rätta kan kritiseras; må vara att han var egentligt aktuell under högst 20 år (1910-1930); låt vara att han var betänkligt ”virrig”.
Kulturgigant, men inte politiskt korrekt
Men som – framför allt – introduktör, översättare, kritiker och förmedlare är och förblir han en stor författare och kulturgigant. Många av dagens svenskar tycks inte vilja se det så, eftersom detta inte – som så mycket annat – är politiskt korrekt. Synd. Att anstränga sig för att inte hitta ”pärlorna i korken” (Pound i ABC för läsare) torde göra den allra mest skeptiske läsaren en otjänst. Det är, upprepar jag, som med Heidegger och Hamsun eller – varför inte – Knausgård. Till och med Österling, Lundkvist, Edfelt, Forssell och Lindegren försökte ”komma undan”, även om de, som hans översättare, säkert insåg Pounds betydelse även utöver (ja, kanske särskilt?) ”Cantos”.
Pound sattes i en bur
Men Pound var alltså ingen politisk oskuld. Nej. Och det är detta många (vagt) känner till som inte känner till någonting annat om Pound. Därtill är sanningshalten i Poundmytologin på denna punkt tveksam. Hursomhelst levde Pound i det fascistiska Italien i början av år 1925, och beundrade Mussolini. När andra världskriget bröt ut – 14 år senare – stannade den amerikanske medborgaren Pound kvar i Italien och förestod kontroversiella radiosändningar med mycket kontroversiella budskap.
Oftast attackerades Roosevelt och de judiska bankirer som Pound höll ansvariga för kriget. 1943 förklarade USA:s regering radioutsändningarna som landsförrädiska, men det var först efter det att Italien kapitulerat, som han under en kort period fick sitta fängslad i en sorts bur på italiensk mark. Under fångenskapen i Italien började han skriva på sina ”Pisan Cantos”.
”Landsförrädare”, ”galning” och orakel
1945/46 hospitaliserades Pound (som landsförrädare och galning i ett; men också som litterärt orakel) på St. Elizabeth’s Hospital i Washington, D.C. Där satt han kvar, under relativt behagliga förhållanden, fram till 1958 när Robert Frost lyckades få ut honom i det fria igen.
Ironiskt nog, i sammanhanget, är naturligtvis att Pound åtminstone satte igång med ”Pisan Cantos” under sin italienska fångenskap, en diktsamling som Paul L Montgomery i The New York Times menade var ”among the masterpieces of this century”. Med dessa dikter vann Pound, som vi vet, dessutom det nyinstiftade Bollingenpriset 1949.
”Pisan Cantos” ‒ en sorgesång
Johan Selander skriver: ” ’Pisan Cantos’ kan läsas som en sorgesång över ett förlorat Europa, men också över den krossade fascismen och de förhoppningar om en bättre värld som Pound hade knutit till denna rörelse. En av sångerna inleds med beklaganden över den avrättade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara, vars döda kroppar förnedrande hängts upp i fötterna i Milano bara några veckor tidigare.
Men sångerna från fånglägret i Pisa innehåller också mycket personliga, hymnliknande avsnitt om trohet mot ideal, om högmod och underkastelse.
”Canto LXXXI” handlar i hög grad om detta. I ett avsnitt av de sista 41 raderna, översatta av Lars Forssell, heter det”:
”Vad du troget älskar återstår,
resten är slagg.
Vad du troget älskar skall ej rövas från dig.
Vad du troget älskar är din sanna arvedel.
’Kuva dig själv, andra skola dig vörda.’
Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol…
Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.”
Vidare skriver Johan Selander: ”I november 1945 flögs (alltså) Pound plötsligt och i hemlighet hem till USA, där åtalet för landsförräderi väntade. I februari året därpå ställdes han inför en jury som efter en dags förhör med honom fattade beslutet att han var ’of unsound mind’, alltså så psykiskt sjuk att han inte kunde klara en rättegång.
Så Ezra Pound fick aldrig sin sak juridiskt prövad. Möjligen slapp han på detta sätt att dömas till döden. I stället spärrades han utan någon dom in på St Elizabeth hospital för kriminella sinnessjuka i Washington D C. Där tillbringade han de följande 12 åren.
Bollingenpriset ledde till en våldsam debatt om litteratur och politik. New York Times sammanfattade kritiken med rubriken: ’Pound, in Mental Clinic, Wins Prize for Poetry Penned in Treason Cell’.”
Pound återvände efter frigivningen direkt till Italien, där han i (relativt) tillbakadragen tystnad också tillbringade återstoden av sitt liv. 1969 publicerades dock fragment och utkast till ”Cantos CX-CXVII”.
Allen Ginsberg skrev (”Lectures on Poetry, Politics, Consciousness”, 1975) att Pound hade ”felt that the Cantos were stupidity and ignorance all the way through, and were a failure and a ’mess.’”
Ginsberg replikerade att Cantos ”were an accurate representation of his mind and so couldn’t be thought of in terms of success or failure, but only in terms of the actuality of their representation, and that since for the first time a human being had taken the whole spiritual world of thought through fifty years and followed the thoughts out to the end – so that he built a model of his consciousness over a fifty-year time span—that they were a great human achievement.”
Pounds död och eftermäle
Pound dog i november 1972, 87 år gammal, och ligger begravd i Venedig. Efter hans död har debatten och forskningen om honom och hans verk fortsatt. I ”A Walking Tour in Southern France: Ezra Pound among the Troubadors” (1992) tvinnas Pounds egna fynd samman med nya forskarrön om Provence som utgångspunkt för Pounds senare arbeten (naturligtvis särskilt hans ”Cantos”).
Brevsamlingar har vidare publicerats i viss mängd – bland annat korrespondensen mellan Pound å ena sidan och William Carlos Williams och E E Cummings å den andra, men ej minst ”The Letters of Ezra Pound till Alice Corbin Henderson” (1993), som i detalj visar arbetsrelationen mellan Pound och en av hans mest betydelsefulla förlagsredaktörer över en nästan fyra decennier lång period.
Omfattande korrespondens
I augusti 1933 mottog Pound i Italien ett brev från den unge Harvardstudenten James Laughlin, som senare också besökte poetens bostad i Rapallo. Detta inledde en nära relation, som dels varade livet ut för Pounds del, dels fick Laughlin att grunda New Directions Press. 1994 publicerades där ”Ezra Pound and James Laughlin: Selected Letters”, en korrespondens som omfattar mer än 2 700 sidor (som går att läsa om man är uthållig). Några skrevs i Rapallo, där Pound brottades med sin inspiration, medan andra kom till på hospitalet, där striden var mer mental.
Cavefors gick mot strömmen
Den man som, och jag hyllar honom här och nu, försökt ”gå mot strömmen” är och förblir dock Bo Cavefors, som presenterat det mesta av Pound som (hittills) finns på svenska. Något av en bragd, vill jag påstå.
Claes Wahlin skriver i Översättarlexikon: ”Det var Lars Forssell som översatte Pounds ”Råd till unga poeter” (Utsikt 1950:3) och skrev den text om Pound i BLM som är dennes egentliga introduktion i Sverige. I artikeln är Forssell noga med att skilja (vad han såg som) fascisten Pound från poeten Pound; den senare blir ett alternativ till Eliot. Pounds essäer och poesi betonar hantverket och ifrågasätter de konventionella genrereglerna.
År 1953 utkom Forssells första översättningsvolym av Pound, 25 dikter, i Bonniers Lilla lyrikserien. Forssell översatte så ”Hyllning till Sextus Propertius” i Gaudeamus (1953) och spridda cantos som sedan ingick i översättningsvolymen ”Cantos I–XVII” (1959).”
Musiken som nyckel till Pounds universum
Mellan 1920 och 1933, började den poet som var känd för att lyfta fram språkets musik också ägna ett mer aktivt intresse åt musikens språk. Pound producerade sålunda två mer eller mindre kompletta operor och åtskilliga stycken för soloviolin, alla i en mycket personlig stil, som påverkades av allt från trubadurmusik och Igor Stravinskij.
Pound tonsatte Cavalcanti och Villon, eftersom dessa ”motstod reella översättningar till modernt språk”. Det samlade resultatet är en ännu relativt okänd musikgömma som kastar nytt ljus över prosodins praktik. Musikorienterade Poundforskare som Robert Hughes och Margaret Fisher publicerade också 2004 sin bok ”Cavalcanti A Perspective on The Music of Ezra Pound” Det är en bok som bland annat tar upp Pounds musik-poetiska teorier för närmare granskning. Både Pound själv och exempelvis tenoren Harry van der Kamp – på 80-talet – har spelat in mycket av Pound.
Från Stougaard-Nielsens ”Tidens Rytmik” (2006), en artikel i “Dante Alighieri, William Carlos Williams’ prosodi og Michel Serres” har vi mycket att lära – och på nätet finns det mycket att höra.
I Stougaard-Nielsens artikel diskuteras William Carlos Williams poetik, och speciellt hans idé om modern prosodi, såsom den uttrycks i Williams essä ”Speech Rhythm” (1913) och materialiserad i experiment med en poetisk form Willams själv kallade ”the variable foot” i ”the triadic verse”.
Artikeln vill låta göra gällande att Williams poetik skall betraktas som ett sätt att skapa ett typografiskt styrt poesi-språk, hans reaktion visavi den fria versen (vers libre), men också som en större poetisk verktygslåda, lämplig nog att ge form åt ”an unruly American idiom”. I tillägg (jämför protofuturismen inom konsten!) utgör Williams poetik ett försök att fånga och ge röst åt rytmer specifika för det inbrytande moderna livet. Williams poetik kom sålunda att delvis förnya, delvis sammanfatta vad som på 1910-talet representerades av bland andra Ezra Pound, George Antheils och Michel Serres estetik.
Lärare och kompositör
Allra främst var (och är) Ezra Pound en lysande lärare på det litterära fältet. Och han var en utomordentlig lärare, som jag ser det, just på grund av det han – i positiv bemärkelse – var i övrigt: inspiratör, mentor, föreläsare, kritiker och introduktör.
Därutöver var han mer än intresserad av musik. Han skrev (med viss hjälp) tre mer eller mindre färdiga operor, flera recitativ, stycken för soloviolin och en mängd musikartiklar (som jag inte tagit upp här). Han var även en stor konstkännare och älskare av skulptur. Brancusi skrev Pound en del om. Gaudier-Brzeska inte bara skrev han om, han hittade honom rent bokstavligt under en bro i London. Dessutom var Ezra Pound någon att i hålla hand när åskan gick. Han var en pålitlig vapendragare, om man erhållit hans välsignelse.
Omutliga principer
Hans principer för skrivandet – och indirekt för läsandet – var omutliga. De ledande principerna håller dessutom, då som nu, streck: det gäller att vara konkret och precis (som Joyce i ”Dublinbor” och ”Ulysses”), att stryka de flesta adjektiven (Hemingway råkade ut för att få göra detta), rensa ut det oväsentliga (som Eliot fick göra) och det svulstiga. Vidare att hålla känslosamheten och sentimentaliteten kort samt välja sina förebilder med omsorg (de som redan uppnått mästerskap i något tekniskt-innovativt avseende – såsom Ovidius, Arnaut Daniel, Dante Aligheri, Guido Cavalcanti, Francois Villon och Gustave Flaubert).
Han kunde inte nog betona betydelsen av klanglighet och sångbarhet när det kom till dikt, eller urval av de rätta detaljerna när det kom till prosa. Utöver oraklet Bach framhöll han (med en del reservationer) Debussy, Stravinskij och medeltidsmusiken – den sistnämnda återspeglas även i hans egna kompositioner, som minner, åtminstone mig, om gregoriansk kyrkosång och moderna recitativ à la Dylan Thomas uppläsning av sitt sorgekväde över fadern eller en Ginsberg eller en Ferlinghetti.
Pound som vän
En lång rad sedermera prominenta författare hade mycket att tacka Pound för. Han stöttade dem med bostäder, redaktörskontakter, artiklar och essäer, beröm, reda pengar i handen och mycket annat. Många gav honom också sitt innerliga tack: Eliot, Hemingway, Yeats.
Förhållandet till Wyndham Lewis, James Joyce och William Carlos Williams med flera förefaller ha varit av ett något annat – mindre kryddstarkt; möjligen mer jämställt – slag.
Som Eliot på flera håll påpekar, måste vi, för att värdera Pound rätt, särskilt försöka förstå ett par saker: Urvalet av de (någorlunda) samtida författare Pound inte själv upptäcker, men ändå ägnar visst intresse, är egensinnigt och kan irritera – men även inspirera! – den som tror sig om att vara hyggligt beläst.
De ”fynd” Pound gör framhävs desto mer (inte minst alltså Eliot och Joyce, men också Lewis, Williams och andra). Yeats är, så att säga, redan där – även om han allmänt anses ha blivit bara bättre ju äldre han blev (också under de rätt många åren efter att han erhållit Nobelpriset, 1923).
Min idé när det gäller det snäva urvalet “modernister” är, som antytt, att Pound helt enkelt saknade vissa förmågor, vilket också bidrar till att hans egna ”Cantos” – för mig – framstår som ofullständiga, amputerade, förvuxna, kantiga, formlösa, formförvridna och så vidare.
Pounds urval av författare
Pounds urval av författare att se som förebilder före sekelskiftet 1900 är en annan, men liknande, historia. Här kan man (också) i lika delar glädjas åt dem han nämner och presenterar (och som man som läsare i några fall kanske inte kände till), och irriteras över dem han inte nämner. Bland de förra handlar det främst om Ovidius, Daniel, Dante, Cavalcanti, Villon, de engelska romantikerna, Flaubert och så vidare, bland de senare om dramatikerna (utöver tragöderna, Marlowe, Shakespeare och Ibsen), Voltaire, Rousseau, Goethe (!), en rad ryska poeter (Pusjkin!) och prosaförfattare (Lermontov, Turgenjev, merparten av Dostojevskij) franska och engelska samhällsdebattörer (Balzac, Hugo, Dickens) nydanande mästare (som Blake, Baudelaire, Strindberg).
Möjligen såg Pound det som självklart att utelämna dramatiken (han hade en regel om att inte uttala sig om något han inte på hög nivå (!) praktiserat själv), att Goethe var tråkig (eller för stor? eller för klassicistisk under senare år), att de utelämnade ryssarna av språkliga skäl helt enkelt gick honom förbi (jag misstänker att det är så, och att detta även gäller en hel del spansk litteratur) och att Balzac (den detaljerade), liksom Hugo och (främst) Dickens sågs som inexakta, konstlade, kladdiga. Blake och Baudelaire förstod han antagligen inte.
Vi får alltså finna oss i att Pound skrivit mycket om väldigt få av de senaste 100 årens stora författare, och att hans historiska urval inte alls är representativt för den universitetsstuderande läsarens kurslitteratur (15 procent?). Ändå förekommer åtminstone en del av de författare vi nog själva åtminstone skulle nämnt – om inte annat såsom referenser och resonansbottnar: Homeros, Vergilius, Horatius, Catullus, Gongora, Laforgue.
Perioderna i Pounds liv
Av ekonomiska skäl tog Pound en lastbåt med boskap från USA till Gibraltar. Därifrån tog han sig till Italien för vidare befordran till London (där hans största insatser, förutom Cantos, såg dagens ljus). Epoken omgärdas uttryckt i författarskap av Flaubert och Yeats i ena änden och Joyce och Eliot i den andra. För Pound själv var dock hans Cantosperiod den mest betydande, alltså från 1922 fram till 1950 eller (drygt) så. Glimtvis var Pound dock i någon utsträckning aktiv även i övrigt mellan 1938 (”Guide to Kulchur”) och 1972 – som brevskrivare, konsult på Hospitalet, kommentator i marginalen, värd i Rapallo.
Pound och politiken
Trots den monumentala närvaron i delar av parnassens inre cirklar (det fanns naturligtvis också andra delar) blev det ändå så – och är det ändå så – att de relativt få som känner till Pound över huvud taget (en halv promille av svenskarna?) oftast främst ser hans förmenta fascism, antisemitism, psykiska sjukdom och allmänna bullrighet. Dessa rykten har emellertid, som jag ser det, aldrig varit mer än bitvis sanna. Men det som är sant är illa nog.
I London odlade han exempelvis kontakter med där- och dåvarande Gill-socialister och syndikalister, och hyste vissa sympatier också för de fabianska socialisterna även om han höll sig undan dessa personligen (eftersom två andra av dem Pound aktivt gömmer undan – Wells och Shaw – är medlemmar där).
Senare fångas han, i Italien, av den unge Mussolinis ”socialism” – och senare densammes radikala retorik (utan att se fascismens katastrofala praktik). Flera av hans bästa vänner var judar – en del förlagsredaktörer, musiker på Pounds festivaler i Rapallo och så vidare.
Anti-kapitalistiska idéer
Amerikanska psykiatriker satte likhetstecken mellan Pounds anti-kapitalistiska idéer och psykisk sjukdom. Liksom mellan kritiken av amerikansk politik efter Lincoln och uppenbar galenskap.
Den röda tråden i Pounds ”Cantos” är för övrigt lika genomgående och sammanhållande som den röda tråden i Dantes Komedi. I Dantes fall handlade det om katolsk teologi, i Pounds fall om antikapitalism och ekonomi på det hela taget. Men visst: en hel del av vad han sa eller skrev borde inte blivit sagt eller skrivet (en del av detta tog han dessutom senare tillbaka, framför allt ansåg han att ”rasism är en absurditet”).
De famösa radioutsändningarna från Italien under andra världskriget, framför allt riktade mot USA, kan kanske också vägas mot hans ”aggressiva pacifism” under det första världskriget – liksom att han såg ”sin socialism” som en nödvändig motvikt till (särskilt!) amerikansk kapitalism.
En komplex personlighet
Mycket av det negativa hos Pound som person torde snarast bottna i hans omvittnade temperament och rent brutala rättframhet. Ett sätt att vara som sårade många, och stundtals gjorde honom ensam. Samtidigt vet vi ju hur generös Pound var – också. Summarum var Pound sålunda och tydligen lika komplex som person som han var som lärare, kritiker och författare.
Sammanfattningsvis om Ezra Pound
Min uppfattning om Ezra Pound – med här uttryckta och implicita reservationer – är sålunda övervägande positiv. Han var en lärare och presentatör och ”coach” och lojal vän som har haft – eller har – få motsvarigheter. Likaså var han en främjare av måleri, skulptur och – främst! – musik. Ja, jag har faktiskt svårt att tänka på Pound idag utan att tänka på musik. Han var också en Georg Brandes på internationell nivå – fast numret större. Vidare och slutligen bidrog hans översättningar till att vi andra (åtminstone jag) fått en annan och djupare syn på europeisk medeltid såväl som på japansk och kinesisk poesi.
Pounds storverk, hans ”Cantos”, måste jag dock tillstå, är ett ofantligt ambitiöst – misslyckande. Vad som där kan läsas med viss behållning, menar jag, har att göra med själva anslaget, de (få) gnistrande och förtrollande strofer som helt plötsligt kan dyka upp, den implicita undervisningen och – möjligen – den intensitet (och musikalitet!) som stora delar av verket trots allt är laddat med. På det hela ansluter jag mig därför till dem, som tycker att Pound (politiskt möjligt eller ej) inte borde fått litteraturpriset (med hittillsvarande kriterier för att erhålla det).
Pound i dag, år 2024
Men så vad med Ezra Pound idag, år 2024? Och här i Sverige?
Pound har åtminstone, det är jag övertygad om, mer eller mindre starkt påverkat beatpoesin. Han har lyft fram den recitativa poesins klanglighet och sångbarhet som ingen annan. Han är den främste av alla, som jag känner till, när det gäller att spika fast teser om hur litteratur skall skrivas. Och teserna står sig – till och med typografiskt och strof-anatomiskt.
Inte minst har Pound idag många efterföljare bland dem som inte vet om det. Det går en någorlunda rät linje från Pounds analyser, och Eliots och Joyces exempel, över Dylan Thomas, Octavio Paz, Wislawa Szymborska och Inger Christensen till vår egen Bruno K Öijer och Danmarks, enligt min mening, främsta unga poet, Asta Olivia Nordenhof.
Att läsa hans, essäer, artiklar och brev har mer att ge den uthållige än (nästan) vilka akademiska litteraturstudier som helst. Åtminstone upp till baslägret på Mount Everest kan och bör vi därför följa Ezra Pound – och vi blir aldrig av med honom.
Jag förutspår en renässans för Ezra Pound som lärare och introduktör. I vissa subkulturella segment kanske också som poet i egen rätt. Hans personlighet och politiska utfall bör vi dock sätta inom parentes och inte ägna något intresse.
info@opulens.se
