En språklig talang

Litteratur
Adrian Perera. (Foto: forlaget.se).

MELLANFÖRSKAP. ”Han skriver också sarkastiskt i sin inledning att allt i boken är fiktion, utom problemen. Det som händer i styckena där författaren intervjuas är att villkoren för en skrivande person som rasifieras (och som skriver om rasism) synliggörs”, skriver Anna Remmets i sin recension av Adrian Pereras White Monkey.

White Monkey av Adrian Perera
Förlaget (2017)

”Vi får bara se till att ingen blandar ihop dig med Athena Farrokhzad” säger någon till författarjaget i den Svenska Ylepris-belönade finlandssvenska poeten Adrian Pereras diktsvit White Monkey som handlar om en son med en mamma från Sri Lanka och en pappa från Finland och om rasism och mellanförskap. Titeln ”white monkey” syftar dels på morfaderns vemodiga konstaterande att dottersonen aldrig skulle passa in på Sri Lanka, utan vara som en ”vit apa”, dels på moderns kommentar om att som rasifierad i Finland riskera att bli ”deras” (majoritetsfinländarnas) apa.

Det metalitterära anslaget är även närvarande i form av återgivningen av en intervjusituation som då och då bryter in i narrativet. Journalisten frågar författaren hur utstött han har varit för att i nästa andetag berömma hans hår och som är så ”vilt och vackert”.

Det som skildras i White Monkey är skoningslös rasism, om än ofta förklädd till exotistisk välvilja, något som Perera frammanar bitande effektivt med sin raka, avskalade och ganska fåordiga lyrik. Modern i diktsviten blir inbjuden till sonens klass för att berätta om den ”spännande” platsen hon kommer ifrån, med sitt ”skimrande hav”, ”buddhistiska ritualer” och ”vänliga befolkning”. Samtidigt oroar hon sig ständigt över den ökade stigmatisering det skulle innebära om just hennes son till exempel inte var oklanderligt ren:

Jag tvättar min sons hår varje dag.
Synar skalpen
för loppor
och smuts.

Perera skildrar en mor, omväxlande ur hennes eget, sonens, och även faderns perspektiv som bryts ner av rasismen hon utsätts för i det nya landet och som blivit märkt av den skam denna rasism klistrat på hennes kropp och hennes språk. På ett ställe skriver han:

Min mor gömmer sig i köket
så mina vänner tror
att hon försvunnit.

Och på ett annat låter han en moster lakoniskt säga till sonen:

Med blickar
och tystnad
har din mor
blivit
rost.

Men i de komprimerade, nästan korthuggna ögonblicksbilderna skymtar också en mor (och en mormor) med integritet och humor. Sonens känslor inför modern är ambivalenta. Skammen klibbar även fast på honom och blir till en skam över modern:

Jag har inga ord att säga hur jag älskar min mor
för allt blir ilska.

Allt jag ser är hennes misstag,
brutna tankar
och språk.

Själv brottas sonen med sitt mellanförskap: att inte vara helt välkommen i landet där han levt hela sitt liv och inte känna sig hemma i moderns hemland Sri Lanka.

Författaren Mara Lee skrev i sin litteraturteoretiska bok När Andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid att för de (rasifierade, kvinnor et cetera) som tillskrivs positionen Andra är det omöjligt att avlägsna den egna kroppen från texten, eftersom det är på kroppens yta som denna annanhet konstrueras. Vissa reduceras till enbart kropp och frånkänns rätten att också vara skapande subjekt i den patriarkala och rasistiska ordningen. Den författare som intervjuas i White Monkey och får kommentarer om sitt hår behöver alltså inte nödvändigtvis läsas som den biografiska författaren Adrian Perera. Han skriver också sarkastiskt i sin inledning att allt i boken är fiktion, utom problemen. Det som händer i styckena där författaren intervjuas är att villkoren för en skrivande person som rasifieras (och som skriver om rasism) synliggörs.

För att parafrasera Lee: När ”Andra” skriver kan det hända att journalister vill prata om författarens hår istället för om hens poesi. Det är också i sammanhanget intressant att fundera på vad som händer när diktsviten istället tar moderns perspektiv. Genom detta grepp ger den vuxna Författaren (som alltså inte behöver vara synonym med Adrian Perera) upprättelse åt den mor som väckte skamkänslor i honom som barn. Samtidigt så är hennes konturer nästan skarpare i de passager som återger sonens synvinkel.

Pereras språk är precist och rättframt, utan särskilt många poetiska lekar med utsmyckningar och metaforer. Även om det rör sig om ögonblicksbilder och fragment ur tillvaron är texten strukturerad i händelseförlopp som är lätta att följa. Ibland kan jag önska att han tog ut svängarna lite mer, använde det poetiska språkets möjligheter att både fördunkla och visa upp.

Men Adrian Perera har en språklig talang som får mycket att rymmas i få, väl valda, ord, och även i tomrummen mellan raderna som tar relativt stor plats i den redan tunna boken. Dessa talar om de många tystnader som rasismen omges av, allt det outsagda som ligger i en kommentar om någons hår eller i den uppfordrande frågan ”Vad tycker du om Finland?”

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

 

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen