En kvinnlig flanör i New York

Litteratur.
Vivian Gornick. (Foto: Mitchell Bach)

SJÄLVBIOGRAFISKT. Vivian Gornicks kärleksförklaring till staden New York och människorna där, Den udda kvinnan och staden, blir som de flesta kärleksförklaringar ibland banal, även om hon hanterar det hela bättre än vad många mindre skickliga författare skulle göra, anser Anna Remmets. Men finner ändå kvaliteter i den självbiografiska boken.

Den udda kvinnan och staden av Vivian Gornick
Översättning Maria Lundgren
Natur & Kultur

Filmiska och litterära kärleksförklaringar till New York kan vara minst sagt tröttsamma. En annan litterär figur som har blivit rätt uttjatad är flanören. Så en flanörsskildring som utspelar sig i New York bådar med andra ord inte gott. Dock finns det fortfarande en laddning och en fräschör i den kvinnliga flanören, starkt förknippad med mannens frihet och tillgång till det offentliga rummet som flanörsrollen har varit. Och det är om en sådan flanör den amerikanska författaren Vivian Gornick (född 1935) skriver om i den nya självbiografiska boken Den udda kvinnan och staden. Denna är en fristående fortsättning på den hyllade memoaren Starka band från 1987 som kom på svenska häromåret.

Där beskriver Gornick sin uppväxt i de judiska arbetarkvarteren i Bronx och sin komplicerade relation till sin stridbara men påfrestande mor. Det sistnämnda är en inte särskild ovanlig ingrediens i autofiktion, men Gornick har en röst och ett tempo som är oavbrutet engagerande.

Den udda kvinnan och staden som utkom 2015, det vill säga nästan trettio år efter Starka band, är också en självbiografisk skildring, men med de idag så populära inslagen av essäer. Den handlar om en kvinna i övre medelåldern som vandrar genom New York och reflekterar över tidigare och nuvarande vänskaper och kärlekar, ibland för att hon helt enkelt stöter på någon av dessa i den myllrande staden. Men hon tänker inte bara på nära relationer utan också på litteratur, konst och politik.

Varför är hon då udda? På många sätt är hon förvisso en ganska typisk flanerande New York-intellektuell. Men det är, eller betraktas, fortfarande som udda att som kvinna inte vara gift (Gornick har två äktenskap bakom sig) och inte ha barn. Och liksom i Sex and the City berättar den andra delen av titeln, ”och staden”, för oss att staden New York är berättelsens andra huvudperson. Ibland skrivs detta motiv, och den litterära flanörstraditionen, ut lite väl tydligt. Som när Gornick diskuterar flanören hos Baudelaire eller skriver: ”Hälften av dessa människor kommer att försvinna in i lyx och kriminalitet – gå upp i Wall Streets värld, hålla sig undan i Queens – men hälften av dem kommer att bli som jag: en vandrare i staden; här för att fylla på det eviga flödet av en aldrig sinande folkmassa som alldeles säkert sätter sin prägel på någons skapande.” Fast å andra sidan är ju Den udda kvinnan och staden delvis också en essä om skapande och konstnärskap.

Men citatet ovan sätter också fingret på något som alltid präglat flanörslitteraturen och som Gornick säkerligen är medveten om och som definitivt utgör ett spänningsfält i hennes text. Nämligen det ojämlika förhållandet mellan den som har tid och möjlighet att vara ett flanerande, seende subjekt och dessutom ha orden att beskriva det hen betraktar, och den som blir reducerad till kuliss och objekt som betraktas. I Den udda kvinnan och staden utgörs denna kuliss till stor del av svart arbetarklass och svarta utslagna människor. Blicken på dem tillhör en borgerlig intellektuell som visserligen är vänster men ändå hemfaller åt ”välvillig” exotifiering av stadens marginaliserade invånare.

Gornicks kärleksförklaring till staden och människorna blir också precis som de flesta kärleksförklaringar ibland banal, även om hon hanterar det hela bättre än vad många mindre skickliga författare skulle göra. Beskrivningen av en funktionshindrad pojke och hans pappa på tunnelbanan liknar närmast något från det ”inspirerande” Facebookkontot Humans of New York:

Och sedan händer något fantastiskt: mannens ansikte utstrålar så mycket förtjusning och värme i takt med att pojkens uttryck blir allt livligare – den förvridna lilla munnen ler brett, de ojämnt sittande ögonen lyser – att pojken själv börjar förvandlas. Stationerna far förbi, mannen och pojken blir alltmer uppslukade av sitt samtal, fingrarna flyger, båda nickar och skrattar, och jag kommer på mig själv med att tänka: Dessa två förmänskligar varandra på en mycket hög nivå.

När vi hunnit till 59th Street har pojken blivit vacker i mina ögon, och mannen salig.”

En förtjänst är däremot Gornicks gestaltning av olika, mer eller mindre skavande, vänskapsrelationer där hon låter även fula känslor ta plats samtidigt som tonen hela tiden förblir lågmäld och vardaglig. Det är också uppfriskande hur vänskapsrelationerna tar lika stor plats som de romantiska.

Att den andra delen av Gornicks självbiografiska projekt inte är lika bra som den första beror kanske på att barnets utsatta och begränsade blick som vi får möta i Starka Band är mer litterärt intressant än den vuxna, privilegierade flanörens, trots att den sistnämnda ser mer.

ANNA REMMETS
anna.remmets@opulens.se

 

Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent och har skrivit litteraturkritik i bland annat Ord & Bild, Karavan, Astra, ETC och Brand. Hon är även en av två redaktörer för den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr