En isande klarsyn och insiktsfullhet

Litteratur
Budapest (Foto: Lotta Nylander).

FÖRLUST. ”Hur hanterar man frånvaron, denna grinande tomhet som varken förmår ge svar eller ens ställa de rätta frågorna, som enbart existerar utan innehåll, utan mening?” Crister Enander i del tre av fyra om Terézia Moras Monstret.

En värld av ting. En verklighet utan djup eller förståelse som sträcker sig bortom den förlorade världens forna inslag. Ännu vilar skuggorna från förtryckets stövlar över de liv de levt. Det yttre framställdes som något helt nytt. Vardagslivet var dock sig likt – rivna murar till trots kvarstod makens män vid sina poster och höga ämbeten. Klassamhället förändrades inte. Klyftan fanns kvar och blev i snabb takt allt djupare och större. Fattiga förblev fattiga. De privilegierade förblev välgödda och kunde fortsätta att vältra sig i de förmåner de redan haft under årtionden.

Den av de två i det älskande paret som hemsökts svårast och marterats mest av en tilltagande och alltmer bristande uppfattning av omgivningen är Flora. Det framgår allt tydligare ju mer man läser i hennes udda och stundtals – vad den framstår som – förvirrade dagbok, som dock samsas med en isande klarsyn och insiktsfullhet. Varför hon glider iväg bort från vardagens skeenden är inte helt lätt att avgöra. På ett ställe skriver Flora Meier: ”Jag förstår ingenting. Jag förstår aldrig. För det mesta förstår jag inte vad som pågår över huvud taget. Vem som gör vad och varför. … Det enda som tycks vara säkert är att det är jag som är skyldig.”

En fråga som finns mer eller mindre närvarande genom merparten av den mastiga romanen, inte olik en evigt upprepad anklagelse mot själva den mänskliga existensen, är hur klarar man av – från dag till dag – att lyckas leva när det som utgjorde grunden, de avgjort mest väsentliga i det som utgjorde deras samhörighet, inte längre finns kvar? Hur hanterar man frånvaron, denna grinande tomhet som varken förmår ge svar eller ens ställa de rätta frågorna, som enbart existerar utan innehåll, utan mening? I Darius Kopps fall är det Floras självmord, hans allomslukande kärlek till henne som inte längre har ett levande föremål att tråna efter och ge mening åt hans liv, vilket nu har förvandlats till hans dagliga utmaning och som han har allt svårare att hantera. Han klarar inte av den. Han uthärdar, men det går dessvärre inte att påstå att han i ordets djupare innebörd längre lever ett fullödigt liv. Han är en själslig krympling, en ihålig människa; han har dränerats på livskraft och all vilja att hantera livet. Om uttrycket zombie inte förde tankarna till en massa urusla filmer är det en beteckning som trots allt fäster bäst på vad han förvandlats till i skuggan av Floras lik som sakta och obestridligt gungade från trädgrenen hon valt ut åt den sista platsen i sitt liv.

Darius Kopp beslutar sig för att – bland andra orter han vallfärdat till för att hedra Floras minne och därigenom försöka fylla sin inre tomhet och kanske, till slut, hitta en plats att även gravsätta hennes aska – återvända till Budapest som paret tillsammans en gång besökte. Det blir en händelserik vistelse.

Med en tydlig symbolisk laddning går Darius vilse på en av Budapests stora kyrkogårdar med deras rikt ornamenterade och utsmyckade gravar som sedan årtionden fått förfalla; gamla statyer har tappat armar, änglar saknar sina vingar, byster har nötts ner till anonymitetens askliknande gråhet och där saknar konturerna all mening. Hur han än går, vilka vägar han än väljer, där han vacklar fram i skymningen bland gravstenarna finner han inte en väg som leder ut från alla de döda till de levandes värld. Råkar han, äntligen, hitta en grind är den låst och han inser att han inte är vig eller ung nog att ta sig över de höga järnstaketen.

Gravplatser och kyrkogårdar var för Flora Meier en form av särskilt utvalda favoritplatser som gav henne erfarenheter och klargörande insikter som hon inte ansåg sig kunna få någon annan stans. Ständigt drogs hon dit, särskilt vid längre resor. Där förlade hon helst sina långa och ensamma promenader och försökte därigenom, i seren och avskärmad enslighet, att lära känna en stads, eller rentav ett lands, förflutna – där i närvaron av de många döda och de olika former av minnesstenar som efterlevande rest över dessa sina hädangångna kära eller avskydda, älskade eller hatade, kunde Flora Meier ana konturerna av en annan tid, en annan ordning. På så sätt blev historien tydligare. Döden talade till henne på de levandes språk.

Och där, i mångmiljonstaden Budapest, går en alltmer vilsen och förvirrad Darius Kopp samtidigt som skymningen tätnar och nattens mörker närmar sig. Vad är det han har förlorat? Är det enbart vilse på en stor kyrkogård han är? En fyrtioåttaårig man från Berlin som ännu inte, ett år efter sin älskades självmord, lyckats finna en plats att gravsätta henne. En man som inte längre klarar av umgänget med andra människor utan mer eller mindre barrikaderat sig inne i sin lilla lägenhet. Vart bär hans steg? Vilket är hans mål? Vad söker han? Är resan ett mål i sig eller flyr han undan ansvar och krav? Frågorna förblir obesvarade då Darius Kopp – denne sorgsne antihjälte som inte ens har några väderkvarnar att bekämpa – saknar själv såväl svar som de frågor som skulle kunna öppna dörrarna till förflutenheten.

Resan är sprungen ur en ren nödvändighet. Avsikterna bakom denna drift att ge sig ut på denna långa sekulariserade vallfärd, finns det inga tecken som går att tyda så att resan skulle bli mer förståelig. En sak är dock mycket klar: han kan inte värja sig mot den styrka som denna drift bär på, hur oklara motiven bakom än må vara. De saknar varje ansats till tydlighet. Svaret är dolt i frågan, och därmed förblir frågan i grunden en fråga utan påtagligt innehåll.

Darius Kopps resa är en resa som sorgen, förlustens tomma smärta, har lett fram till. Efter ett år inlåst i sin lilla lägenhet i Berlin, mer eller mindre isolerad och sin sorgs fånge, inser han att han måste ge sig ut på denna odyssé. Han söker ingenting bestämt. Han letar inte efter något som är förlorat – förutom möjligen sig själv och för att åter finna vad han förlorat krävs det att han rör sig i skuggan av hustrun Flora.

Den tomhet Darius Kopp levt med under en så läng period, denna känsla av förlust och de lika olustiga som ovälkomna förändringarna är inte uteslutande några privata åkommor som Kapp lider av. Det är en tomhet, en under lång tid osynlig attack, som drabbat Europa, som utplånat de fundamentala och bärkraftiga värden och synen på såväl medborgarna som den egna historien. Dessa anfäktelser har svept fram som svärmar av gräshoppor och grodor, dessa hemsökelser har drabbat land efter land. Krisen har varit ett faktum under en redan lång period.

Idag är det, dessvärre, alls ingen självklarhet att kampen mot denna härjande ihålighet som främst angriper medborgarnas inre liv, denna dränering av olika länders kultur och skapande innehåll, har i värsta fall i nivelleringens grymma namn – som stavas euro och endast euro på profitörernas kalla språk – hunnit passera alldeles för långt och för fort för att längre kunna hejdas med några enkla medel. Vad som – antagligen – krävs är ett aktivt och orubbligt motstånd, en järnhård vilja att vi – helst då inte en enda av oss – på några villkor är beredda att ge upp. I bästa fall kan då vi återvinna det som alldeles nyss, för bara en kort tid sedan, var vårt och varit vårt allt sedan dess vi var barn och betraktade världen som en trygg och säker plats. Vi växte upp med denna känsla. Därmed också sagt: utan denna värdighet är vi inte längre några fullvärdiga eller fullt ut hela människor. Denna utveckling, denna förblindade jakt efter profit och dyra prylar, har tagit en avgörande del av det som borde varit grunden i vår personlighet. Att den måste återerövras, är överflödigt att framhålla. Det är en självklar nödvändighet.

Detta känner Darius Kopp intuitivt, som något vilket rör sig inom honom, ogripbart och svårbegripligt, men det ger honom vad som mest korrekt måste beskrivas som metafysiskt magknip; han förmår inte att tydligt eller ogrumlat formulera det eller ge ord åt dessa egenartade hemsökelser. Ändå plågar de honom, de ansätter hans inre som var han hemsökt. Men det driver honom också framåt. Avsikten med det tvingande behovet att resa söderut finns – trots allt – att finna där i denna brist som nästa alla i Europa har börjat upptäcka och plågas av, de flesta dock på ett oartikulerat och ofta otydligt plan.

Här kan du läsa del I.
Här kan du läsa del II.
Här kan du läsa del IV.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen