Sönderbrända kroppar och själar

Litteratur
Ocean Vuong (Foto: Peter Bienkowski).

EXILPOESI. ”Ett episkt berättande och riktigt stark poesi: det flödar på utan hack och störningar och i varje dikt ryms fler dikter ─ den oavslutade exilberättelsen och diktens glödande gåtor”, skriver Cecilia Persson om Ocean Vuongs diktsamling Natthimmel med kulhål.

Natthimmel med kulhål av Ocean Vuong
Modernista (2017)
Översättning: Andreas Lundberg

Det har hunnit gå fyrtiofem år sedan Associated Press fotografen Huynh Cong med täcknamnet Nick Ut tog ett av modern tids mest spridda bilder  ─  ”Napalmflickan”  ─ där den nioåriga flickan Kim Phúc springer naken efter att hon med avgrundsångest har slitit av sig sina kläder genomdränkta av osläcklig napalm. Hon skriker och flyr för sitt liv och i bakgrunden ser man hennes tolvårige bror Phan Thanh Phuoc springa efter och på fotot finns även hennes femårige lillebror och syskonens kusiner. ”Napalmflickan” blev sinnebilden för Vietnamkrigets skoningslösa brutalitet och talande nog så avfärdade president Nixon fotot som oäkta och bad aldrig om förlåtelse. Kim Phúc överlevde mirakulöst, och är ute och föreläser om sin historia och vittnesberättelse. Fotot är så långt ifrån fejk man kan komma, utan snarare: ögonblicket som fångar essensen av Vietnamkrigets våld och dess skrikande oskyldiga offer.

Den vietnamesisk-amerikansk poeten Ocean Vuong föddes 1988 i Ho Chi Minh City, Vietnam. Ocean Vuong kom till USA som tvååring, efter att han och familjen först hade levt som flyktingar, i ett flyktingläger på Filippinerna. I hans plågsamt starka och lika begåvade diktsamling Natthimmel med kulhål så hör man ”Napalmflickans” och alla andra vietnamesiska döda och levande barns skrik: Vietnamkrigsgenerationens sönderbrända kroppar och själar. Dikten ”En dag kommer jag att älska Ocean Vuong” är ett talande exempel för ”postgenerationens” kvalfyllda exilkänslouppgörelser: var finns jag? ─ jagets tillhörighetsdilemma. ”Postgenerationen” som skulle svära evig lojalitet till Amerikas förenta stater ─ landet som satte de vietnamesiska barnens kroppar i brand. Dubbelparadoxen som anslås redan i diktens titel och lakoniskt i de inledande stoferna konstaterar:

Ocean, var inte rädd.
Vägs ände är så långt där framme
att den redan ligger bakom oss.
Oroa dig inte. Din far är bara din far
tills någon av er glömmer

Vuong skriver fram en postpoetiskt episkt fragmentiserad vietnamesisk-amerikansk pågående exilberättelse, och det går att förstå att han har jämförts med amerikanska poetiska storheter som Emily Dickinson, även om man lika gärna kunde ha refererat till Allen Ginsbergs Howl och T. S. Eliots The Waste LandVuongs egenartade och kalejdoskopiskt genomlysta amerikanska exilpoesi leder också tankarna till Ellis Island av Georges Perec. Natthimmel med kulhål är en briljant diktsamling och dikterna är så väl sammanhållna i sin flerdimensionella bildning, sammansatta känslodjup och flödande musikalitet ─ att det nästan är lätt hänt att glömma bort hur mycket krävande arbete som ligger bakom den fulländade poesin. Det tillsynes ”enkla” som framträder när en poet behärskar det poetiska hantverket på det självklara sätt som Ocean Vuong gör. Ett episkt berättande och riktigt stark poesi: det flödar på utan hack och störningar och i varje dikt ryms fler dikter ─ den oavslutade exilberättelsen och diktens glödande gåtor.

Som om någonting behövdes släckas, & efterlämnade
denna svarta blomma tappad
på ett fält där bara jag är
en besökare. Ett flämtande ord i exil från bönen

Poeten och översättaren Andreas Lundbergs lyhörda och finstämda tolkning av en svåröversatt diktsamling ska också berömmas, det krävs en poet och språkkunnig tolkare som Lundberg för att göra denna enastående diktning rättvisa, i transformationen till svenska. Det gör han med bravur.

CECILIA PERSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Cecilia Persson

Det senaste från Litteratur

En högrest gestalt

LITTERATUR. I Marianne Sandels bok António Vieira med undertiteln en högrest gestalt