Hur mår ljudkonsten? I Braunschweig alldeles utmärkt!

Konst
Roswitha von den Driesch & Jens-Uwe Dyffort: Gewinn, Martini-Friedhof, Braunschweig.
Foto: Andreas Engström.

LJUDKONST. ”Med några av den internationella ljudkonstens tunga namn har man med klang arbetat med platsers atmosfär, identitet, historia och förhållandet mellan att höra och se”, skriver Andreas Engström.

”Klangkunst, a German sound.” Rubriken på broschyren till vandringsutställning får mig att haja till. Skulle ljudkonsten ha ett tyskt ”sound” eller stil? Ja, skulle jag vilja påstå. Ändå slås jag av just insikten. För vad hände egentligen med ljudkonsten?

På Allgemeiner Konsumverein i Braunschweig, en medelstor stad öster om Hannover i Niedersachsen, är ljudkonst något av en specialitet. Och nämnda utställning har visats också här. Nu är jag här för att se den nya utställningen Klangstaetten med drygt tiotalet ljudinstallationer i offentligt rum – en tysk ”paradgren” som tycks bli alltmer sällsynt.

Sedan början av 90-talet har tysk ljudkonst utvecklats till något av en separat konstriktning mitt emellan bildkonst och konstmusik. Berlin har varit särskilt viktig med sina oexploaterade ytor. Men i takt med att dessa byggts över har ljudkonsten retirerat. Att den stora mönstringen Sonambiente som startade 1996 för att ges tio år senare inte blev av i fjol känns som ett omen. Vad som kunde utvecklats till en pendang till skulpturutställningen i Münster försvann med nybyggnationerna.

Natalie Bewernitz och Marek Goldowski: ’Le son, la lumière et les phénomènes optiques de l’air’, Aegidien-Kirschhof, Braunschweig. 
Foto: Andreas Engström.

Men inte i Braunschweig. Årets upplaga av Klangstaetten utgår från de många kyrkogårdarna i centrum, som efter anläggandet av en huvudkyrkogård i slutet av 1800-talet tagits ur bruk och därefter mest varit gröna genomgångsrum. Med några av den internationella ljudkonstens tunga namn har man med klang arbetat med platsers atmosfär, identitet, historia och förhållandet mellan att höra och se.

Den Kölnbaserade konstnärsduon Natalie Bewernitz och Marek Goldowski har ställt ut högtalare i form av konvexa speglar. Kyrkogården hör till ett kloster med anor från 1100-talet som sedermera använts som saltlager, fängelse och till och med avrättningsplats. Belägen vid en livlig gata blandas den elektroakustiska kompositionen med trafikljud, fågelkvitter och orgeln inifrån byggnaden. Titeln Le son, la lumière et les phénomènes optiques de l’air – ljudet, ljuset och luftens optiska fenomen – är kongenial. Det handlar om en plats naturliga egenskaper, konstnärlig gestaltning och vad som uppstår därur.

Mer avskalad är Roswitha von den Driesch och Jens-Uwe Dyfforts installation. Upphängda i träden sitter högtalare ur vilka ett minimalistiskt tickande utvecklas mot intrikata rytmer i rumslig panorering. Platsen är sedan en tid en regelrätt park och är med närliggande skola och förskola betydligt mer än blott genomgångspassage. Samtidigt som känslan mitt på det öppna fältet är att bli omsluten av akustiska gester från alla håll uppstår även ljudande mikrorum när man rör sig runt om i parken.

Åsa Stjerna: Ein Meer aus Herzschlag, Petri-Friedhof, Braunschweig.
Foto: Andreas Engström.

Det offentliga rummet är ingen ”vit kub” avskärmad från omvärlden. De lyckade ljudkonstverken sätter därför lyssnaren/betraktaren i ett tillstånd mellan aktivitet och avspänning. Detta är kärnan i svenska Åsa Stjernas installation Ein Meer aus Herzschlag; det kanske finaste verket och det enda som inte innehåller något synbart visuellt element. Verket inbjuder framför allt till stilla vandring utmed gångarna i den cirka åttio meter långa kyrkogården där det ur femtiotalet högtalare smyger långsamma pulser med skiftande frekvens och rytmisk komplexitet. Under det att man passerar de av murgröna övertäckta gravstenarna uppstår en andäktighet som synliggör platsen, dess akustiska egenskaper, visuella ton och utbredning – framför allt ett poetiskt synliggörande av tid och förgänglighet.

Så, vad hände då med ljudkonsten? Ja, i Braunschweig är den fortfarande vid liv och högst vital. Möjligen skulle kyrkogårdar med detta vara ett avslutat kapitel. Samtidigt betyder det inte att stadsrummet med varje utställning gradvis förlorar sin framtida potential. Det offentliga rummet är i konstant förändring – byggs om, får nya funktioner och betydelser – och därmed skapas hela tiden förutsättningar för nya konstnärliga interventioner.

 

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Andreas Engström är musikvetare och verksam som kulturskribent, redaktör, curator och översättare. Specialområden är experimentell musikteater, ljudkonst och konst i offentlig miljö. Han håller ett extra vakande öga på vad som händer i Centraleuropa, Mellanöstern och Sydostasien, och har ett stort intresse för folk- och världsmusik samt subkulturer från hela världen. Andreas är bosatt i Berlin och är där redaktör för den tyska tidskriften Positionen. Texte zur aktuellen Musik.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen