FÖRFRÄMLIGANDE. “Allt han känner är en inre stumhet – likt en sedan länge avdomnad eller rentav död kroppsdel – som ockuperar mer och mer av hans personlighet och upptar mer och mer av medvetandet”, skriver Crister Enander i del två av fyra om Monstret.
Darius Kopp har sin hustrus aska kvar, det är efter deras nio gemensamma år det enda som nu återstår – förutom minnen och en mängd av märkliga anteckningar som han snart av en ren händelse råkar återfinnas. Dessa notat och reflektioner, översättningar av ungerska dikter, tankar tänkta på tvären och hennes reflektioner kring sin psykiska sjukdom – ett alltid närvarande och högst reellt hot i hennes liv – finns på hennes bärbara dator. De bildar tillsammans en synnerligen originell och grym dagbok som spränger alla traditionella gränser och ord som man kanske skulle vilja försöka använda för att beskriva vad en dagbok innehåller.
Men Flóra Teodóra Meiers själ, hennes innersta kärna, har redan bränts av elden; köttet som en gång var hennes kropp har svetts av heta lågor och sakta stigit som förtätad rök mot himlen och därmed lämnat jordelivets sorger och glädjeämnen. Kvar finns askan. Den ligger orörd i Berlin och är en emblematisk bild av Darius brist på vilja och förmåga att vara en del av livet.
Kvar – vid sidan av askan – finns Darius Kopp och hans brustna vilsenhet och svåra smärtor av tomheten och en okuvligt envis känsla av att framhärda med denna allomfattande känsla av brist, en förlust som inte går att förstå med blotta förståndet – tillsammans är det ett tillstånd som överskrider det skenbart enkla som borde finnas där Darius Kropps liv borde existera. Frånvaron, den skrämmande tomheten, är större än den närvaro som återstår.
Och där hänger Flora i det träd hon valt. Repet skär in i halsen.
Sakta, som en drogad pendel, rör sig den livlösa kroppen i den milda brisen.
Döden kan knappt bli påtagligare. Ett mäktigt gammalt träd. En kraftig gren. Repet om grenen och vidare ner runt den smäckra halsen. En själmördares flykt, en drabbad och plågad människas desperata utväg när inga andra stod henne till buds.
Det är som om en del av Darius Kopps egen kropp hade slitits bort med ett enda hårt ryck. Han är inte längre hel. Han är – från det ögonblicket – på ett grundläggande plan en förlorad gestalt, en brusten människa, och han går nu, åtminstone vad det verkar som utifrån betraktat, ett ännu plågsammare öde till mötes. Förvirrad. Avskärmad från omgivningen och onåbar för andra människor. I avsaknad av hunger. Ingen känsla av fysisk smärta. Allt han känner är en inre stumhet – likt en sedan länge avdomnad eller rentav död kroppsdel – som ockuperar mer och mer av hans personlighet och upptar mer och mer av medvetandet.
Om ordet inte var nött och slitet så uppstår det i Monstret av Terézia Mora en växelsång mellan vad som å ena sidan händer Darius Kopp och den dagbok Flora Meier lämnat efter sig på en laptop som oväntat har dykt upp efter hennes självmord. Draget av att det rör sig om just en växelsång, två röster som ömsom samsas ömsom faller varandra i talet och inte sällan motsäger den andres utsagor, framhävs ytterligare genom att den mer traditionella romanen om Darius Kopp är tryckt på de övre halvorna av boksidorna och Flora Meiers dagböcker återfinns nertill. Ett streck löper rakt över alla boksidorna.
Och sida efter sida, en oändlig mängd anteckningar finns på den återfunna hårddisken. Där lever hon trots allt vidare: stämman är tydlig och skär rakt igenom den all den tid, den oändlighet, som hon lämnat efter sig. Där finns tydligt spåren av henne kvar – rösten talar bortom döden – och fram träder det som en gång var hennes liv, hennes smärta och hennes försök att bemästra en vardag som varje ny morgon var en enda utmaning. Här finns även ansatser till de konturer som tillsammans skapar en möjlighet att förstå den desillusionerade syn hon innerst inne hade på världen.
Hon kände sig aldrig delaktig. Hon kunde inte återfinna sig själv i de miljöer och kretsar som hon rörde sig i. Ett utanförskap var hennes Kainsmärke.
I grunden är Monstret en vidräkning med den samtid som tvingats på oss; värderingar som kräver enorm viljestyrka att frigöra sig ifrån. Denna svidande samtid betraktas inte med ens en ansats till försonande blick. Allt går mot sin upplösning. Entropin härskar. Vad som nyss var fast och trovärdigt repas upp, trasas sönder och förvrids, med en ohöljd brutalitet och – paradoxalt nog – en rå och rak känslosamhet som saknar varje ansats till såväl barmhärtighet som förståelse eller bär på minsta ansats till empatisk omtanke.
Monstret är en storslagen och brett anlagd roman. Den förmår ge form och liv åt två trasiga människor, två personer på drift mellan tillfälliga platser, eller snarare tillfälliga mentala tillstånd, som de inte själva varken känner igen till fullo äger förmågan att förstå eller hantera på ett sätt som leder dem framåt, mot något bättre eller inspirerande.
De är förlorade och det i ordets fundamentala betydelse. De saknar förankring i såväl vardagens verklighet som i sig själva. Vad de förlorat, vad som skett dem och vad som i grunden deformerat deras personligheter, är romanen ett försök att undersöka och samtidigt kartlägga. Förståelsen de då och då tycks erbjuda och öppna sig för är dock nyckfull och ofta bedräglig. Här finns inga enkla sanningar.
Störande smidigt tycks den nästan lättsamt glida ur de mest förfarna av händer och förmår att avvika i varje ögonblick då beskrivningarna börjar nå fram till kärnpunkterna i karaktärernas inre existens. De tenderar, skickligt och drivet, att gäcka gängse former av beskrivningar vilket ger Monstret en särskilt påträngande och vibrerande intensitet mitt i detta nästa omnipotenta försök att skildra samtidens alienation som underminerar och grundligt förstör de mellanmänskliga relationerna.
crister.enander@opulens.se
