Det finns ingen grundvärme hos Proust

Litteratur.
Marcel Proust. (Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: WIkipedia)

KRITIK. Gunnar Lundin har umgåtts länge med Marcel Prousts författarskap. När han nu genomfört en omläsning infinner sig kritiska perspektiv på denna omhuldade klassiker. Till exempel insikten om att det finns något isande kallt i Prousts betraktande av andra människor. Likväl finner Lundin också försonande drag.

Hos Marcel Proust är det överallt och alltid flaggade motivet minnet perifert och ointressant jämfört med tankarna konst-liv och framför allt de psykologiska – eller socialpsykologiska – iakttagelserna, vilka ofta är knivskarpa och rakbladsvassa; inte med avsikt att skada utan genom ett steg bortom sadism och cynism få oss att fatta och förstå det mest närliggande och för alla lika – oavsett i de Guermantes adliga salong eller i utmanaren Mme Verdurins borgerliga. Den snobbism som råder här, och som framskapar den skimmer som låg över denna tid, kan också vi upptäcka hos oss själva, vi som inte umgås i mondäna salonger och inte slåss om platserna i någon akademi,

Proust har sen min första bekantskap blandat erfarenhet med mig som man förr blandade blod med en vän. Någon gång har han varit mig kär, och fabulöst roande i sin elaka porträttkonst, andra gånger har han tyckts mig motbjudande och försedd med en ny av högre snobbism präglad nevärderande monokel.

När Olof Lagercrantz efter flera års umgänge avslutat sin biografi kände han sig vilsen och utan väg. Så behöver det nu inte bli. Det är viktigt att vi har centrum i vårt eget personliga liv, i  vår ”karma”.

Någon gång på sjuttiotalet läste jag för första gången På spaning efter den tid som flytt. I början av åttiotalet läste jag alla sju banden i ett sträck plus Maurois biografi som Bonniers utgav samtidigt i likfärgat gröna pärmar. Sedan har jag då och då omläst band 1 – 3.

Det vetenskapliga ögat – märker jag nu – kan lätt bli det onda ögat.

Igår gjorde jag paus i ett Shakespearestudium och gick från den engelske barden till där jag slutat i band 4.  I kontrast mot den med ett regn av lustigheter på gott och ont publikfriande Trettondagsafton framgick på varje sida Prousts kvaliteter: konstfilosofin (ja, konst­religionen) och den fenomenalt exakta psykologin. Jag tyckte mig av en livslång bekantskap tillägnat mig något av Prousts lyssnande öga. (Och därtill rentvättar Gunnel Vallqvists översättning som uthålligt och i varje mening visar alltifrån slang till pompös retorik det svenska språkets nyanser och möjligheter.) Detta är något ganz anders än Shakespeare och Joyce.

Men vid omläsningen nu blir jag mer kritisk. Jag hör en ton som skymtat förbi tidigare men nu hörs skarpare. Kanske för att jag tidigare gärna identifierat mig med den högre snobbismen. Proust liknar de människor han undersöker vid varelser i ett menageri eller i ett akvarium. Det vetenskapliga ögat – märker jag nu – kan lätt bli det onda ögat. Att så snart magin som förvandlar en obetydlig person till en halvgud, den som oss är bekant i form av tv-kändisar och kungligheter, avslöja bigotteriet och dumheterna i salongerna kan vara bra. Och att genomlysa snobbighet in på knotorna kan tjäna till att vända blicken mot oss själva; även hos oss kan snobbismens frön i splendid isolation gro och växa.

Men – den sociala rollen är inte allt.  Genom att i de franska moralisternas anda (mindre Montaigne än La Rochefocauld) ha siktet inställt på den mänskliga egoismen som förklaring också till det som ser ut som godhet och storsinthet blir personerna liksom dömda och förutbestämda. Kan det vara sant att baron Charlus tillvaro bara kretsar kring en snabbt elektrifierad masochistisk erotik och en snarast sadistiskt manipulativ adlig högfärd?

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Att åldras: det värsta som kan hända. Vetskapen att man inte längre är ung och förälskelsebar utestänger och vi får nöja oss med att betala den andra för tjänsten. Kosmetologer anlitas flitigt. Baron Charlus tål inte att ses i dagsljus. Någon inre skönhet finns inte.

Här finns komiska scener. Men när man har slutat skratta känns den ”vassa” psykologin isande kall. Temana förälskelse, sex, svartsjuka – dissekerade på flera sidor – stannar vid något omoget. Till vem adresserar han detta? Om det är så man ser på sina medmänniskor, ja då är På spaning…  räddningen. Det finns ingen värme hos Proust; den lilla han har slösar han på mormor, föräldrarna, hushållerskan Francoise, Swann, och känsliga men i salongerna bortkomna individer som Saniette. Kanske är en bättre formulering: det finns ingen grundvärme – så att man i svåra och farliga livsskeden ändå inte behöver frysa!

Motivet minnet och madeleinkakan är som sagt var perifert; det finns i andra former på ett par, tre ställen. Men känslan det väcker av närvaro i stunden och tacksamhet att finnas till återkommer ofta. Det är det försonande inslaget i På spaning…

 

ANVÄND DENNA april 2021
GUNNAR LUNDIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr