Den likvärdiga grundskolans förvandling

Litteratur.
skolan
Fotoillustration: Geralt / Pixabay.com

DEBATTBOK. ”Sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.” Det skriver Lasse Ekstrand om Grundskola på grund II, en antologi av Knut Lindelöf om den svenska grundskolans förändring till segregerad marknadsskola.

Grundskola på grund II av Knut Lindelöf
Books on Demand

Under trettiofem år var Knut Lindelöf verksam inom den svenska grundskolan och därmed ett ögonvittne till händelseutvecklingen. Några år tjänstgörande som tillförordnad rektor innan han köptes ut. Alltför kritisk och högljudd för att han skulle kunna vara kvar. Utköpt – men inte tystad. Tvärtom en mycket flitig debattör, tillika välargumenterande.

I den mycket digra samlingen texter (boken rymmer en bra bit över 600 sidor), tidigare publicerade i FiB/Kulturfront men även i Upsala Nya Tidning, på hans blogg och i en tidigare bok, som sträcker sig över tjugotvå år upprepar han ihärdigt och oförtröttligt sin skarpa kritik av förfallet inom grundskolan. Och av socialdemokratins svek. Den socialdemokrati som han både hoppats på och förtvivlats över. Vänt sig en smula blåögt direkt till, vädjande om förnuft och sans. Bortkastad möda och energi.

Det krävs ju en drivande politisk kraft. Skolan är förstås inte bara lärarnas, elevernas (och föräldrarnas) interna problem. Tilläggas kan att en bildad borgerlighet med intresse av en högkvalitativ skola inte längre finns.

Flera gånger under årens lopp kommenterar Knut Lindelöf, inte så lite uppgivet och desillusionerat, att han skall sluta skriva om skolan. Han nästan lovar sig själv det men kan inte. Vi börjar om, vi ger oss inte som Lars Gustafsson uppfordrande skrev. Och Lindelöf kan inte släppa skolan, något av ett livsverk. Han är den siste entusiasten, nära att jag kallade honom. Halsstarrig kanske någon skulle säga. En envist ropande röst i öknen.

Bakom hans kritik av den dystra utvecklingen inom grundskolan, från dess start 1962 fram till idag, finns hans stolta ideal om hur det borde och kunde vara. Försvaret av hur grundskolan en gång byggdes upp, dess ideologiska fundament. Tråden kan dras ända tillbaka till 1842. En likvärdig skola för alla, kunskapsfömedlande och syftande till utjämnandet av sociala skillnader. En eleverna bemyndigande skola för ett demokratiskt samhälle.

Fortlöpande bröts den goda grundskolan ned. Skolan kommunaliserades med Göran Persson som anförare. Det ”fria skolvalet” infördes, bara för medelklassen att ta för sig medan ”underprivilegierade grupper” blev förlorarna. Det skulle målstyras enligt New Public Management. Inte sättas betyg. Privatiseras genom tillåtandet av friskolor med vinstjagande riskkapitalister. Lärarkåren detroniseras, dess auktoritet undergrävas.

Uppräkningen kan så här i efterhand fylla en med förtvivlan. Och samtidigt undra: var fanns motståndet, alla insiktsfulla som borde protesterat?

Den goda grundskolan förvandlades till en segregerande institution, förstärkande klassamhället. Något helt annat än det ideal Lindelöf med hetta och engagemang försvarar och förfäktar. När vi via sensationslystna medier hör om dagens grundskola är det signaler om bråk och stök och bristande disciplin. Fysiska angrepp på lärare som ingen rektor försvarar. Inte ens dödsskjutningar har salar och korridorer förskonats från.

Inte handlar det om att kunskap skall förmedlas och anammas av eleverna. Det är som om skolan helt spårat ur. Vem är den att vrida den rätt igen? Från politiskt håll inget att vänta förutom plattityder och floskler. Jag läser Lindelöf som att han kastat in handduken.

Lindelöf skriver in sig i en tradition av skolkritiker med namnkunniga som Nils Christie (med den perspektivomkastande boken ”Om skolan inte fanns”), Ivan Illch (förespråkande ”deschooling society”), Gunnar Adler-Karlsson (bilden av skolan som ”parkeringsplats”, förvarande ungdomarna) och Dr Gormander (försvarare av den traditionella kunskapsskolan), pseudonym för Gunnar Ohrlander.

Lindelöf engagerade sig i 80-talet i den visselblåsande Kunskapsrörelsen, som ifrågasatte flumpedagogik och förflackning. Men det stora flertalet inom lärarkåren har tigit och anpassat sig. Splittrade genom individuell lönesättning, förstelärarepåfund och andra dumheter. Skrået, kollektivet, är sönderslaget och utan samlad motståndskraft.

Jag ser paralleller till utvecklingen inom högskolan som jag är förtrogen med efter ett långt yrkesliv inom denna. Frestande bli det som nedsättande rubriceras ”konspirationsteoretiker”. Istället för fostrandet av kritiskt tänkande medborgare med ordentligt på fötterna fördummande undersåtesproduktion. Bakom floskler som ”värdegrund” och ”allas lika värde”.

Kanske kunde Lindelöf ha sovrat. Det sker upprepningar vilket är förstås ofrånkomligt i en samling texter som denna. Läsarens tålamod prövas när man läser dem i ett enda svep. Men sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.

Ett stigande vemod växer hos läsaren över att de samhällsengagerade och kunniga fyrtiotalisterna, dit Lindelöf med sitt brandtal hör, är en generation under uttågande.

LASSE EKSTRAND
LASSE EKSTRAND
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr