Vilka är det som kommer till läxhjälpen?

Krönikor.
skola, utbildning, läxhjälpen, skolfrågan,
Bild: Pixabay.com

LÄXHJÄLPEN. ”Vad är det sorgliga? Att utslagningen i skolan syns redan här. För vilka barn är det som frivilligt kommer till läxhjälpen? Duktiga och välartade flickor,” skriver Lars Thulin.

I tidigt vuxenliv ville jag bli gymnasielärare i samhällskunskap och företagsekonomi. Jag började utbildningen, men livet ledde mig in på journalistyrket. Det var logiskt för de två jobben har mycket gemensamt.

Mina enda erfarenheter av läraryrket var två dagar som vikarie på högstadiet i Fruängen i södra Stockholm. En omskakande upplevelse. Läraren jag ersatte berättade att han hade en hammare i katedern och att han slog den hårt i bordskivan emellanåt. Då skärpte sig eleverna, en stund.

Sent i livet kom jag att syssla med undervisning igen. En mycket god kamrat är läxhjälpare och han tyckte jag skulle göra samma sak. Min hustru instämde.

– Du håller ju låda om det mesta mest hela tiden. Tänk om det kunde göra någon nytta någon gång.

Läxhjälp är enkelt och fritt

Allt med läxhjälp är enkelt och fritt. Verksamheten är av drop-in-karaktär. Alla som behöver hjälp är välkomna ett par kvällstimmar en dag i veckan. Ersättningen till läxhjälparna är limpsmörgås och en mugg apelsinsaft, ibland utbytt mot ljummet kaffe.

Jag kontaktade Röda Korset som bedriver läxhjälp på många orter och skolor. Men man får inte välja plats själv.

Läxhjälp i Tensta

Jag tilldelades Tensta, en av de mest utsatta förorterna i Stockholm. Det lokala kommunala gymnasiet kraschade då det fria skolvalet ledde till för få elever. En friskola flyttade in men kraschade ännu mer brutalt efter monumental misskötsel. Nu står 22 000 kvadratmeter skollokaler i toppskick oanvända. Dit skulle jag.

Jag blev läxhjälp för allt från förstaklassare till vuxenelever. Vet inte om jag lär ut så mycket. Men det är ytterst lärorikt för mig. Och hoppingivande. Men även sorgligt.

Det hoppingivande är att möta nyfikenheten, engagemanget och livsglädjen hos eleverna. Och det som kan kallas vänlig respektlöshet. Jag har fyra barnbarn med en tioåring som äldst. Men var ändå inte beredd på allt.

Sjuårig elev

Som Aminah, sju år och elev i klass 1a i Tenstaskolan. Hon ville ha hjälp med svenskan och hade en lärobok med sig. Till en början var hon så blyg och lågmäld att jag övervägde att omedelbart efter lektionen beställa tid hos audiologen. Plötsligt vände det. Antar att hon accepterade mig. Rösten höjdes, hastigheten på talet likaså. Hon läste som ett rinnande vatten, även svåra ord. Hon fattade innebörden i dem, för det kollade jag.

– Hur kan du vara så bra, undrade jag, du har ju bara gått en termin i lågstadiet.

– Kunde läsa när jag började, det fattar du väl, sade hon. Men varför har du så gula tänder?

Ja, varför. Jag kom med någon vag förklaring om åldrande.

– Jaså. Jag har en lös tand, vill du känna på den?

Jag försökte undvika det, men en sjuåring är envis. Försiktigt vickade jag på en hörntand i hennes överkäke och åkte expresshiss tillbaka i tiden. Mindes allt eget vickande, det märkliga knirrandet som ökade i takt med att tanden blev lösare. Så blodsmaken när man till sist kunde vrida bort den. Så många minnen.

Efter ett kapitel till:

– Varför har du så stora ögonbryn, mina är bara som streck?

Nya förklaringar om åldrandet, något som nog lät trist. Hon bytte ämne.

– I går var jag och min syster i tvättstugan. Då såg vi ett spöke.

Förutsättningslöst lyssnande

Jag tror man lyssnar bättre på barn ju äldre man blir. Skälen är nog flera. Ett är att man i upploppet av sitt liv tänker mer på det som varit än det som ska komma. Då hamnar man ofta i sin barndom. Ett annat att man har mer tid.

Som förälder till småbarn var livet till stor del fyllt av praktiska saker som bara måste göras. Omedelbart. Tid för förutsättningslöst lyssnande och gemensam, men kreativ, tystnad från båda håll fanns sällan. För oss äldre finns den. Den måste vi ta vara på, är faktiskt skyldiga barnen att göra det.

Att umgås med yngre barn är att stirra ner i en snurrande hårddisk. Se hur den fylls med information, till synes slumpvis, och hur fakta som samlas in omvandlas till barnens egen verklighet.

Kopplingarna är ibland obegripliga, men ofta smarta, inte sällan både svindlande och sköna. Som när ett barn som behövde hjälp med grundläggande matte frågade hur man kan fortsätta räkna när siffrorna tar slut. En underbar fundering som ifrågasätter all vår tro på att vi kan begripa och tämja tillvaron. Samtidigt lika och vacker och poetisk som något som Tomas Tranströmer formulerat. Frågan är faktiskt så fin att man nästan inte vill besvara den.

Handfast kunskap genom läxhjälp

Ibland blir läxhjälp stunder för ytterst handfast kunskap. Därmed mindre kul insikter. Som när min kompis, han som fick mig att bli läxhjälpare, hjälpte en kvinna med utbildningen till undersköterska. Kapitlet handlade om kroppens förändringar vid åldrande.

– Jag fann att jag visste allt, dock inte de fina orden. Men kunde det genom att känna i min egen kropp, sade han till mig efteråt. Till sist önskade jag att kapitlet inte var så långt och ingående. Jag längtade istället efter mackan och saften.

Utslagningen i skolan

Vad är det sorgliga? Att utslagningen i skolan syns redan här. För vilka barn är det som frivilligt kommer till läxhjälpen? Duktiga och välartade flickor. De som behöver hjälpen minst. Deras klasskamrater, killarna som sitter hemma med tevespel, och behöver hjälp mest, ser vi sällan.

ANVÄND DENNA! LARS THULINlars.thulin@opulens.se
LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr