Coronaomläsning: PO Enquists unga år

Litteratur
P O Enquist. Collage: C Altgård / Opulens.

LEVNADSTECKNING. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Kurt Bäckström om nyligen bortgångne PO Enquist, vilken han lärde känna under studentåren, 0ch hans självbiografiska Ett annat liv. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

 

Många framhåller i dag PO Enquists unika förmåga att skriva och engagera. Om hans Livläkarens besök skrev Bruce Bower i New York Times att ”boken är en av de främsta inom den samtida skönlitteraturen.” Reinhard Baumgart, Die Zeit, om samma bok var inte sämre: ”Ett mästerligt historiskt verk”.

En annan av Enquists mest uppskattade böcker är Ett annat liv. En berättelse med hans eget liv som utgångspunkt.

Konceptionen ägde rum någon gång efter mitten av februari år 1990. Hur den exakt gick till är oklart. Havandeskapet varade i arton år innan nedkomsten tog sin början. När subjektet ”jag” efter 70 sidors författande ändrades till ”han” gick allt lika lätt som att hoppa 195 cm i höjd i ungdomen och efter nio månader var skrivprocessen avslutad.

Ungefär så kan man tolka Per Olov Enquists egna uppgifter om tillkomsten av sin Ett annat liv.

Allt börjar i Hjoggböle i Norra Västerbotten, där Enquist växer upp tillsammans med sin djupt religiösa mamma Maja. Pappan dör när PO bara är sex månader gammal – men är det inte från honom författarådran härstammar, undrar författaren sedermera.

Per Olov blir tidigt indoktrinerad i snällhet, vilket han lydigt fogar sig i, men senare i livet ifrågasätter och beskriver som en cancer som kan ge en felaktig uppfattning om livet. Men som snäll uppfattar han sig och med all rätt, intygar de flesta, som kommit i kontakt med honom. Vad allt nu snäll kan stå för. Jag är själv med bland dem som tolkar omdömet positivt, i Enquists fall.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet. Vi läste båda två på universitetet. Han var center och jag spelade på vänsterkanten i samma kedja i handboll i Norrlands nationslag; ”kedja” hette det då inte ”niometare”. Han var spänstig, snabb och en mycket vass skytt; som jag minns kom det dock inte så många bra passningar ut till min kant. Kamraten på andra yttern hade samma åsikt om sin egen roll.

Men PO var omtyckt som en god kamrat, med kloka tankar.

I Ett annat liv berättar PO om hur han i USA knäckte ett finger under en handbollsträning i Los Angeles. Han var då gästprofessor i UCLA, även känt som ett universitet framgångsrikt i idrottssammanhang. Olyckan skedde i en kollision med en man vid namn Bo Svensson, enligt Enquists bedömning ”en buffel”. Ett för honom något ovanligt uttalande. Handbollskarriären var över.

I Los Angeles undervisade Enquist i ”Samtida skandinavisk litteratur” med särskild inriktning mot Strindberg. I kontakten med studenterna förbryllas han av att det fanns märkliga uppfattningar om världshistoria. Stod verkligen Sovjet och USA på samma sida under andra världskriget kunde det frågas om.

Han kommer i kontakt med skådespelerskan Kim Novak, om vilken Frank Sinatra sagt, ”Wasn’t she well put together?” Enquist tyckte att hennes look påminde om första frun, Margaretas, utseende. Och det var han inte ensam om.

På Broadway blev det senare uppståndelse kring en uppsättning av Tribadernas natt. I potten låg en enorm vinstpotential om allt skulle gå bra. Under repetitionerna blev det en diskussion mellan Bibi Andersson och Enquist. Det gällde relationen Siri-Strindberg. Bibi visade att hon kunde ha humör, exploderade, kastade en kaffekopp och en stol. Enquist stod på sig så den lugne Max von Sydow ingrep som medlare.

Enquist identifierar sig med von Sydow. Snällheten. Skådespelerskorna klagar över att skådespelaren saknar sexuell dragningskraft. Författaren tycker att det stämmer på honom själv. Han menar att mamma Maja skulle klaga på att von Sydows synder var för fåtaliga. Det var inte så mycket att be om förlåtelse för i dennes böner.

Omdömena om pjäsen blev i flera tidningar goda men med ett viktigt undantag. New York Times. Och det räckte, stycket lades ned efter nitton föreställningar.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

I Uppsala visste vi vilken unik förmåga Enquist hade att skriva och att han säkert skulle bli ett stort namn som författare. Så skedde också. Även som journalist. I Svenska Dagbladet och Expressen blev han uppmärksammad; även av socialdemokraterna och inte minst Olof Palme, som särskilt uppskattade Enquists idrottsintresse och syn på idrotten, satt i ett socialt sammanhang. Hans texter i samband med olympiaden i Tyskland 1972 och det grymma attentatet där väckte uppmärksamhet.

Som programledare i tv minns vi honom främst från programmet med Olof Palme och Wilhelm Moberg.

PO berättar om framgångar som kommer slag i slag. Romaner, essäsamlingar och så småningom dramer som ytterligare förstärker hans berömmelse, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.

Men annat lurar runt hörnet. Det första äktenskapet går i kras, Enquist lämnar frun Margareta och två barn för att så småningom gifta om sig med danskan Lone Bastholm. Detta innebär också ny bostadsort: Köpenhamn. Det andra äktenskapet blir lyckligt, men efter en tid börjar en författares värsta mardröm ta mer och mer plats: förmågan och lusten att skriva är inte som förut. Kanske tänkte han på Axel Sandemoses råd till kolleger: Om du kan sluta skriva som författare, gör det.

Till detta läggs en oroväckande stor och tilltagande alkoholkonsumtion: han dricker elefantöl i temuggar för att dölja innehållet och han dricker i sin ensamhet, stora mängder.

Han anklagar sig själv och skammen är stor. Redan som barn stoppade han ofta in flera av mammans magnecyltabletter under överläppen och kände sig då lugn och avslappnad. Han inser själv att han som vuxen borde ha förstått: jag måste se upp med beroendeframkallande medel.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter.

Enquists fru börjar reagera allt starkare. Han blir aldrig aggressiv eller våldsam, han blir passiv och inåtvänd; han skadar sig själv; men omgivningen blir också lidande. Till slut återstår bara intagningar på alkoholistanstalter. Han värjer sig kraftigt mot försöken att få honom ”nollställd”. Värst av allt är när personalen antyder att han anser sig vara förmer än de övriga patienterna och olycksbröderna. I hans barndom var det nästan värst av allt: ”du ska int tro att du är nån”.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter. Under nätterna, till tonerna av rumskamraten Grevens högljudda snarkningar, börjar han skriva på sin länge i tankarna eftersökta roman – Kapten Nemos bibliotek. Han är räddad. Han är nykterist, inte nykter alkoholist. Faktiskt har han aldrig blivit utesluten ur den nykterhetsorden, där han som åttaåring blev medlem, påpekar han själv.

Enquist var noga med att påpeka att det inte handlade om en memoarbok utan om en roman, självbiografisk, kanske dokumentär. Språket är som vanligt lysande, ibland med inslag av dialektala ord och uttryck i därför lämpliga sammanhang, vilket förhöjer läsvärdet.

Författaren frågar sig själv: hur kunde det som började så bra vända till ett missbruk och det olyckliga som följde med det? Vare sig han själv eller läsaren får något definitivt bra svar, men vi vet i alla fall att det andra, nyktra livet medförde nya framgångar och även ett tredje äktenskap.

KURT BÄCKSTRÖM

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur