Att skapa sig själv genom orden

ESSÄ. Faktum är att det otvivelaktigt löper en röd tråd – eller förmodligen flera – genom hennes verk. Det gäller att upptäcka den i de opulenta skogar av ord som flödar fram ur hennes penna, skriver Melker Garay om Clarice Lispector.

Att läsa Clarice Lispector är att släppa allt. Det vill säga att inte hålla tillbaka utan istället låta sig dras med i en resa. En inre resa. Om man törs. För det handlar om det. Att följa med i en tänkande och främmande människas själsliga färd. Vart? Det är inte lätt att svara på. Kanske till en värld bortom det som går att nå med ord. Eller annorlunda formulerat, om man nu har en uppriktig önskan om att följa hennes filosofiska svindlande vindlingar, till ett gränsland där orden upphör att gälla. Det finns något kantianskt i hennes ansats. Hon vill till tinget i sig självt. Bortom den begränsning som sinnena utgör, samtidigt som hon vet att det inte går. Men det hindrar henne inte. Hon fortsätter kompromisslöst att undersöka sin värld med tanken. Med orden. För orden släpper hon aldrig. Trots att hon vill bortanför det begreppsligt begripliga. Den religiösa mystiken finns där som undsättning. I romanen Levande vatten kan vi läsa:

Men att förklara skulle inte tjäna något till eftersom förklaringen kräver en annan förklaring som skulle kräva ytterligare en annan förklaring och som återigen skulle leda till mysteriet.

Hon träder dock inte in i mystiken. Inte fullt ut i alla fall. Alltför betagen är hon i språket, då hon förmodligen ser det som ett gränslöst territorium av helande möjligheter; det är genom orden som hon försöker att göra sig hel, skriva sig hel. Det vill säga, hon är en intellektuell som saknar något. För något fattas alltid i hennes nedskrivna rader. Inte orden. De finns i överflöd, som om hon förfogade över en outsinlig källa av tankar och som hon därtill troligtvis var besatt av.

Det som fattas är kanhända lugnet. Det lugn som skulle ha fått henne att lägga ner sin penna. Som skulle ha fått hennes tankar att nå ett välbehövligt andrum. Kanske i en skugga av ett apelsinträd i Rio de Janeiro eller i någon annan världsstad. Men lugnet infinner sig aldrig. Och frågan är om hon ens saknade det. Hennes rader – framsprungna ur en hejdlös nyfikenhet – vittnar inte om den som är jagad, utan istället om den som jagar. Som inte har tid att vila. En som vill fånga något alldeles viktigt. Och nödvändigt. Något som finns där någonstans och som ständigt gäckar henne. Plågsamt medveten är hon om att det hon söker finns på en plats dit tanken inte når. Likväl fortsätter hon sökandet. Och här tänker jag på Jean-Paul Sartres blick. Det är likt en kamp. Hon mot världen. Hennes Jag står i centrum. Alltid. Och det är med sin blick hon avtäcker sin inre och yttre värld. Clarice Lispectors blick är skarp. Psykologisk. Och hon har en enastående förmåga att iaktta. Den är alltid riktad mot något. Blicken som ständigt vill ”klyva” det hon iakttar, som hon uttrycker sig i romanen Passionen enligt GH. Hon är tankens conquistador. Erövra vill hon. Med alla medel. Genom att objektivera och kontrollera den eller det hon iakttar. Men hänvisningen till Sartre har kanhända sina brister. För Lispector är inte främmande för en annan form av subjektivering. Det vill säga, att levandegöra, själsliggöra det ”ting” hon iakttar. Hon vill in i det som hon betraktar. Och i just romanen Passionen enligt GH finns ett exempel när hon så att säga träder in i en kackerlackas värld, eller annorlunda uttryckt, hon ser världen genom insektens ögon. Och kackerlackan ser på henne, vilket utmanar henne då hon själv blir objektiverad. Utsatt. Återigen kan man återvända till Sartre som talar om dubbelheten i själva tillvaron, av att både kunna objektivera och bli objektiverad som subjekt, som människa. En dubbelhet som skrämmer. Men Lispector blir inte skrämd. Hon välkomnar det istället. Det är som om hon frivilligt vill bli uppjagad av sin egen förmåga att tränga in i det som hon undersöker, för att därefter upptäcka en annan del av sin egen verklighet. Få tillgång till en ny verklighet som får henne att skriva, om möjligt, än mer skarpt och genomträngande. Uppgiften är för henne att tränga bortom det som kan angripa henne. För att på så sätt bli stark. I hennes författarskap handlar det om att kontrollera, och inte om att kontrolleras. Allt i syfte att finna mening med det som ska förstås.

Men vad ska hon erövra? Svaret är nog sig själv. Att med orden upptäcka sitt eget Jag. Hon skapar sig själv genom orden.

I andra av hennes verk får djur som exempelvis en häst eller en buffel tjänstgöra som det som vidgar perspektivet. Ett perspektiv – för att nu omformulera det ovan skrivna – som ska hjälpa henne att upptäcka det som ska erövras. Men vad ska hon erövra? Svaret är nog sig själv. Att med orden upptäcka sitt eget Jag. Hon skapar sig själv genom orden.

I varje ord pulserar ett hjärta.

Dessa ord skriver hon i den postumt utgivna boken Blåsa liv; på portugisiska Um sopro de vida. Men att reducera detta till något introvert eller rent av narcissistiskt projekt är fel. Och åter fel. Det är genom henne själv som hon vill avtäcka människans innersta kärna. Och ihärdig är hon. Inget kan hindra henne. Obeveklig är hon mot sig själv. Hon är en kvinna som vill ta sig själv på allvar. Och allt utgår ifrån henne. Och måste så vara. Förståelsen av världen – och där inkluderas givetvis även kroppens förfall och döden – måste gå genom hennes Jag. Hon skulle möjligen kunnat ha sagt att hon är utkastad i världen, för vem vet om hon inte hört talats om Heidegger och hans fenomenologi. Men återigen måste man vara försiktig och inte reducera hennes tankevärld till en filosofisk ism. Det vore djupt orättvist mot henne. Lispector är alltför originell i sitt författarskap. Hennes tankevärld är för kraftfull, och därmed krackelerar varje försök till kategorisering. Att läsa Lispector är som sagt att släppa allt. Att ge sig hän. På samma sätt som hon oförväget gav sig hän åt sina tankar. Den som älskar omvälvande tankeflöden kommer att bli vän med henne. Och det finns alltid en underström i hennes texter; en ström fylld av inte sällan mörka insikter och djup. En ström av ”oavbruten bön” som vi kan läsa om i hennes roman Blåsa liv. En bön som avslöjar att hon – likt varje människa – alltid befinner sig en bit från sig själv. Det finns ständigt ett avstånd som ska överbryggas. Det avstånd som inte går att överbrygga, men som likafullt måste överbryggas av den som vill upptäcka hela sitt väsen. Det handlar i grund och botten om att finna mening med sin egen existens. Och möjligen lyckas hon. Men efter att man har läst hennes Blåsa liv – som inte i egentlig mening är en roman utan snarare en ansats till en roman – kan man på goda grunder hävda att så inte var fallet. Hon dog dagen innan hon skulle fylla 57 år. Det vill säga, hon dog ung. Mycket hade hon kvar att upptäcka av sin egen förunderliga existens och den värld hon levde i. Likväl är hennes böcker fyllda av djupa insikter och en häpnadsväckande förtrogenhet med livets vidunderlighet.

Sant är att det krävs mycket av den som läser hennes verk. Speciellt hennes romaner Passionen enligt GH och Stjärnornas ögonblick. Hon är inte den som hemfaller åt tanklöshet eller den som vill underhålla läsaren. Hård och disciplinerad är hon mot sig själv. Och därmed även mot sina läsare. Man får lätt intrycket av att hon skriver för sig själv. Och det är måhända det som gör det till stor litteratur. Så man fortsätter att läsa hennes böcker. Ett av många skäl till det är förmodligen hennes djärva språk där allt är möjligt trots den utmanande stringensen. Skärpan i hennes tankar är slående. De är som ett konstverk. En tankemosaik där varje bit sitter bergfast på en vägg av ett ändlöst begrundande, och de sitter där de måste sitta. Det är det som utgör skönheten i hennes texter. Inte en matematisk skönhet, utan en skönhet byggd av ord. Och känslor. För känslorna finns även där. Påtagligt. Hennes sinnestillstånd döljs aldrig av den stilistiska ytan. Utan den är ständigt närvarande. Skälvande. Vilket visar, återigen, på hennes styrka som författare.

Det finns säkert många förklaringar till vad som drev Clarice Lispector att skriva. Men måhända är en av dem ilska. En existentiell ilska över att inte få allt på plats. Det är som om hon satt på knä framför en sönderslagen spegel. Och där på golvet försöker hon plocka upp skärvorna för att sätta ihop dem. Hon gör det med en förhoppning om att detta projekt – som ska pågå genom hela hennes liv – ska visa henne vem hon är. Det är fåfängt. För tusen och åter tusen skärvor finns där. Oräkneliga är de. Men hon vet att varje skärva är en del av henne själv. Det är omöjligt att få ihop dem alla, därav frustrationen, ilskan. För tillvaron är obegriplig. Det vet hon. Men det hindrar henne inte. Hennes längtan att upptäcka sig själv i en värld av motsägelser och paradoxer tycks överskridande. Oförtrutet för hon pennan över arken. Hon ska laga en spegel som inte går att laga. En paradox som i sig förmodligen ger hennes liv mening. Hon nöjer sig endast med det omöjliga. Och det torde väl vara en bedrift i sig.

Hur enkelt vore det inte för mig att avsluta min hyllning här. Men någonting inom mig säger att allt det som jag har skrivit inte behöver stämma. Åtminstone inte helt. Med andra ord: Lovtalet till henne blir ett lovtal om vem hon inte var. Det jag menar är helt enkelt att hon var ett mysterium. Svår, som jag nämnde tidigare, att kategorisera. Ogripbar. Och säkert enligt många obegriplig då hon bröt mot de etablerade föreställningar om hur en roman skulle skrivas. Hon var inte främmande för det introverta. Och vad gäller intrig så var hon närmast ointresserad av den. Hon var enligt poeten och författaren Elizabeth Bishop ”the most non-literary writer I´ve ever met, like a primitive painter”. Lispector – fullt upptagen med att förstå sig själv i världen – gick med andra ord sin egen väg. Den brittiske författaren Evelyn Waugh – som var kritisk till modernismen – lär ha kallat Lispectors litteratur ”gibberish” – nonsens. Och den berömde förläggaren Alfred Knopf hävdade – efter att ha läst Lispectors roman A maçã no escuro – Äpplet i mörkret – att han ”inte begrep ett ord av den” / ”didn´t understand a word of it”. Ett omdöme som gör en påmind om att Lispector hade svårt att hitta förläggare i Brasilien trots sina framgångar.

Anledningen till att jag nämner detta är att en del av hennes litteratur lika gärna kan ses som flöden av tankar, om än strukturerade. Hon ger sig hän. Det får nästan bli som det blir. I en artikel i den brittiska tidningen The Telegraph citerar Nicholas Shakespeare Lispectors ord: “Now I’m going to write wherever my hand leads… I’ll take my freedom into my hands and write I-don’t-care-what? truly awful, but me.” Och i hennes roman Levande vatten finner vi dessa ord:

“Jag styr ingenting. Inte ens över mina egna ord. Med det finns inget sorgligt med det; det är glad ödmjukhet.”

Men faktum är att det otvivelaktigt löper en röd tråd – eller förmodligen flera – genom hennes verk. Det gäller att upptäcka den i de opulenta skogar av ord som flödar fram ur hennes penna. På samma sätt som det gäller att djärvt försöka bilda sig en uppfattning om författarens inre själsliga rum för att fullt ut förstå hennes tankegångar. Det är dock svårt, om ens möjligt, med tanke på hennes omtalade integritet. Återigen, när allt kommer omkring så skrev hon – med sin överväldigande fantasi och tankeskärpa – förmodligen endast för sig själv, inte för andra. Sådant är svårt att veta. Men en sak vet vi – det är bokförlaget Tranan som gett ut Clarice Lispectors litteratur i Sverige. En oförglömlig kulturgärning.