Dags att kräva mer

Krönikor/Samhälle
Collage: C Altgård. Bildkällor: Wikipedia, Twitter, Pixabay,com.

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande koder för chansen att ens försöka. Det är ett system beroende av att vissa aldrig ens blickar bortom ett diskjobb, skriver Samira Ariadad.

 

 

Rinkeby, min förort, mitt hem. Jag må inte ägna mycket fritid här. Men det är likväl mitt hem. Det är här jag kommer till liv. Det är områdets ljudbild som fyller mitt sinne om natten. E18 forsar utanför, fåglarna på Järvafältet förgyller sommarmorgnar. Någon gång ibland, ligger man vaken och hör ett dån från explosionen i en grannförort.

Våldsbrotten här är inte att överdriva. De är inte heller att förminska.

Under mina första år i Iran sov jag mig förbi ljudet av bomber, berättade min mor lyckligt. Under min tonårstid förträngde jag den personliga lärdomen av rädsla. Under mitt vuxna liv, har jag skakat på axlarna över vilken typ av ekande ljud som hörs utanför fönstret. Men jag har lärt mig nu.

Ärligt talat är personvåldet, det icke-sexuella, extremt riktat. Det sker främst mellan ungdomar och vuxna som redan var i skiten eller försökte ta sig ur den. Det var det i Hässleholmen i Borås under uppväxten. Det var det i Sofielund i Malmö, och det är det i Rinkeby. Man behöver inte vara rädd för sitt liv här allmänt sett, men kanske vissa grannar är rädda för sina barns liv, eller för vad de eller en själv kan få bevittna.

Hopp, möjligheter, konkreta livsvägar går i arv och instiftas runtom oss. De sätts i system, genom utbildningar med resurser och vägledning. Möjligheter för goda liv med arbeten som finns och som kan fås trots ditt namn eller din brytning. Jobb under villkor och med löner som kollegorna före oss och med oss kämpar sig till.

Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande koder för chansen att ens försöka. Det är ett system beroende av att vissa aldrig ens blickar bortom ett diskjobb.

Att andra parter, som organiserade ligor, kommer in i leken och vinner över arbetskraften, med bättre betalt eller mer status, är ett naturligt inslag i det hela. Den brottsbekämpning vänstern står för kan i bästa fall dämpa effekterna. Som bäst arbeta för riktade jobb till ungdomarna och deras föräldrar, under skonsamma arbetsförhållanden och till skälig lön. För ett rättssystem som arbetar rehabiliterande, för billiga bostäder. Gott så. Vill vi mer, kräver det en ännu större kraftansamling för att så småningom lyckas skapa helt nya samhällssystem. För att på riktigt få bukt med exploateringen, både på den vita marknaden och på den svarta som vi känner den.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

”Vi har gjort mer än någon annan regering”, sa Morgan Johansson efter den senaste dödsskjutningen av ett barn på Möllevångstorget. Åtgärderna handlar till största delen om repression. Och det är inte helt olikt en förälder som vill slå vett i sitt barn.

Vår rörelsefrihet här är begränsad. Vi är övervakade och vi är rädda för att passera tunnelbanan, där det ibland står nazistiska vaktgäng. Vi är den allmänhet som tyngs av fotsoldaters eller statliga anställdas territorium-markörer, av toxisk maskulinitet i en omgivning utan framtidstro.

Så vilka är åtgärderna riktade mot? Vilken allmänhet ska känna sig trygg? Är det de som har barn som ska växa upp i området som ska bli trygga? Vars barn ska få en framtid för att det finns en till högupplöst kamera här, fler poliser, fler vakter? Vi vet väl mycket väl att deras åtgärder är för de konservativa, välbeställda, för de där som finns på andra sidan vägen. De som gärna tror att deras inkomst och sociala status är av egen förtjänst. För deras känsla av trygghet.

Vi vet ju vad som behöver göras. Vi kan inte fixa allt. Men vi kan både höras, och ställa motkrav, tillsammans. Ta tillbaka epitetet som allmänhet, omdefiniera trygghet. Vi delar redan det lilla vi har. Dags att kräva mer, här och bortom.

SAMIRA ARIADAD

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen